Välbehövlig topplocksrenovering

Sveriges billigaste Miata börjar bli rätt dyr. Att konverteringen från slapphänt skrothög till skarpslipad slaktarkniv inte skulle gå obemärkt förbi plånboken var jag förberedd på.

Men när topplockspackningen protesterade mot sitt nya uppdrag, att hålla tätt även när det skulle varvas, och abrupt begick självmord mitt under sitt hittills viktigaste konbaneuppdrag, då grät kreditkorten i sina fack. I bakhuvudet började jag skyffla runt poster mellan olika konton i projektbudgeten, kanske om jag skippar den tänkta folieringen och satsar på enkla dekaler i stället.…

På tre surmulna cylindrar struttade vi söderut, Önos och jag, skuggade av en vit rökkvast, tills vi åter nådde magister Anders på Stockholms Transport- och Fordonstekniska Gymnasium.

– Hörrö borde du inte döpa om den där till Anus nu? skrockade han och dök ner under huven. Jag gick därifrån med en obehagskänsla i kroppen och tog tåget in mot stan igen.
På telefonen droppade rapporterna in. Motorrummet var rensat. Toppen lyft, och snart var den också skickad på renovering hos Tommy Flitt i Segeltorp och livet började sakta anta sin vanliga färgskala.

Tills Anders ringde. Ventillyftarna var slut och alla sexton behövde bytas. Jaja, byt, var mitt svar. Dekalkontot blev till dekor med spritpenna.

– Och delarna till motorn blev rätt dyra, kamremmar och sådant.

Världens färger försvann, allt antog en dunkel nyans av svart. Spritpennor bort, tillsammans med allting annat som skulle behöva göras med bilen.

Dagarna som följde präglades av förnekelse. Vilken Önos? Nej tack, ingen sylt på mina mackor. Inga mackor heller för den delen, nu blir det bara stekt gröt till middag de närmaste tolv åren.

Förnekelsen bröts när Anders åter ringde.
– Den är klar nu. Du kan hämta den.

Den? Vilken den? Men snart fann jag mig bakom ratten i underbara, underbara Önos och studsade ut i verkligheten igen. Och lyckan visste inga gränser när den svarade sprudlande glatt på alla fyra cylindrar.