Borr, svets och dårar

Mellan min ungkarlslya på Södermalm och stötdämparkontoret i Upplands Väsby var det exakt tre mil. Tidiga söndagsmorgnar tog det, lika exakt, 21 minuter att tillryggalägga den sträckan om man körde som folk. Tyvärr var det alltför sällan tidig söndagsmorgon när jag skulle till kontoret och i stället satt jag fast i den stockholmska vardagens rusningstrafik. Då, för tio år sedan, var huvudstaden ny för mig och hela köfenomenet en obehaglig överraskning. Jämfört med ungdomens öppna skånska landsvägar var det en mardröm.

Särskilt när den första snön kom. Då som nu stannade Stockholm när de första snöflingorna föll och överrumplade trafikanterna, som allihop körde i diket av pur förvåning. Systemet korkade igen och de där 21 minuterna var en fantasi mer avlägsen än någonsin.

Till min stora glädje kunde jag åtminstone låta fantasierna flyga fritt bakom mockaratten i min Alfa 75 och det utan att frysa trots bistra grader utanför vindrutan. Visst var väl den italienska ventilationen inte den bästa, men i skalstolarna hade jag monterat sätesvärme och den glödde under länden så starkt att den brände hål i stolstyget.

Trots det byttes Alfan snart ut och dess plats togs av en Mazda Miata. I tre tusen mil umgicks vi intimt, upptäckte nya platser och njöt av taklös frihet. Som sommarbil visade sig Miata ha få naturliga fiender. Men det var som vinterbil den var oöverträffad.

I den fanns allt som behövdes: fungerande värme, naturligtvis, men också balans, lätthet och oförfalskad glädje. Bakhjulsdriften botade plogande framhjul och räckte inte det hjälpte en rejäl handbromsspak gärna till. Och aldrig, aldrig klampade några antiskojsystem in och lade sordin på sladdglädjen. Det enda som möjligen kunde anföras emot den var att den saknade sätesvärme.

Efter något år trillade jag vidare i bilägarkarusellen och Miatan byttes bort mot något annat bus. Återfallet skulle dröja längre än vad jag då kunde ana och nu när jag blev med Miata, förlåt, Eunos, igen hade jag inga tankar på att ta ut den i vinterföre. Nej, den skulle få öm vård i osaltad garagevärme och bli racerbil i lugn och ro.

Men när vintern kom gjorde den det med en pirrande lust att få vrida ratt i halt väglag. Några sekunders övervägande var allt som krävdes för att bli av med missuppfattningen att spara Önos från kylan. Sedan lyfte jag luren ner till däckverkstan på hörnet.

– Fyra tusen kronor, svarade rösten i andra änden på frågan om vad en uppsättning vinterdäck skulle kosta. Jag tackade så mycket för informationen och lade på luren med en suck. Det såg ut som om Önos trots allt skulle förbli okörd fram till vårkanten, ända tills en gammal vän hörde av sig och hade fyra dubbdäck han behövde bli av med. Jag var inte sen att avhjälpa honom bördan och Önos fick fyra fina Semperitmackor på spindelväviga fälgar. Att däcken nått tonåren gjorde inget, jag skruvade resolut fast dem på bilen och gav mig ut i snömoset på sladd. Och Önos var om möjligt sladdrigare än någonsin. Det blir så med fjorton år gammal luft, ringtrycket flåsade på sista versen och stötdämparnas frånvarande karaktär stärkte inga förtroenden. Konstigt, men kul! Sedan frös skinkorna fast i den kalla stolen.

Nå, det ska erkännas att det inte bara var för nöjes skull som jag skaffade vinterskor. Ett högst påtagligt transportbehov fanns i bakgrunden, nämligen att få i väg bilen till montering av störtbåge. Bågen från Competition Cars i Lund kom med Bussgods och att försöka knöla in både den och mig själv i bilen krävde att jag kapade av huvudet. Med det under armen satte jag sedan av i riktning söderut, där hjälpen väntade.

Hjälpen bestod i det här fallet av min tidigare kollega Per, numera bitter konkurrent i tidningsvärlden och snart också i tävlingsserien mx-5 Cup, åtminstone om allt går som planerat. Världens alla konspirationsteoretiker bjuds härmed på en ny härlig härva att försöka reda ut.

Nåväl, Per ställde upp med lokal, verktyg och en Anton som visade sig vara väldigt flink med tig-svetsen. Så när vi utväxlat hälsningsfraser och pekat finger åt den stackars bilen som skulle bli föremål för en starkt integritetskränkande behandling kavlades ärmarna upp. Suffletten åkte av, med ställning och allt, och mattorna slets ur sina fästen. Stolarna skruvades ur och miljoner små bleck och beslag var snart ett minne blott. Mina frökenfingrar blödde.

Med plåtren inredning kunde vi plocka fram vinkelslipen och skära bort plåt i hatthyllan, för att göra plats åt bågens bakåtsträvor, och därefter förbereda för fastsvetsning av bågens fästplattor. Svenska Bilsportförbundets tekniska reglemente föreskriver nämligen att bågens fästpunkter ska skruvas fast i därför avsedda, fastsvetsade fästplattor. Därpå följde provpassning, borrning, provpassning, svordomar, omborrning, svordomar, bockning, slipning och till slut svetsning. 

Anton trollade fram fogar vackra som konstverk – tills det började brinna i underredsmassan. Ytterligare svordomar krävdes för att släcka branden. Snart satt plattorna på plats och buren kunde skruvas fast. Fantastiskt, nu såg bilen ut som en riktig racerbil. Av bara farten fortsatte jag med att montera en godkänd racestol så fort jag kommit hem på kvällen. Eftersom Önos är ett budgetbygge föll valet på den billigaste stolen jag kunde hitta, en Sparco Sprint som Forsman Motor i Huddinge kunde leverera på stubinen. Det är inte en skalstol, utan en stålrörsstol och därför kanske inte så lätt som den borde vara. Men den passar både min kropp och – kanske ännu viktigare – i bilen, utan att man behöver banka ut kardantunneln till en pannkaka.

Det enda stolen saknar för att vara perfekt är, just det, stolsvärme. Jag undrar vad Bilsportförbundet skulle säga om jag monterade in ett grillelement under det flamsäkra tyget.