PROV: På resa med Bentley Continental

 Det där med att allting är relativt hade ju gamle Abbe Einstein koll på redan för hundra år sedan och jag minns fortfarande när jag på Genèvesalongen för fem år sedan för första gången såg nya Bentley Continental, läste specifikationerna, hörde att den kostade 2,2 millar och tyckte att den var billig - relativt sett.

Alltså: Dubbelturboladdad W12-motor på sex liter och 560 hk, fyrhjulsdrift och sexväxlad automat, allt förpackat i en snygg kupékaross.

I den mån det fanns några konkurrenter ägnade de sig sannolikt åt att köra sig i väggen - gång på gång.
Sedan dess har jag av ett oblitt öde förnekats möjligheten att köra eller ens åka i någon av de fem Continental-versioner som numera finns, men av andra mer lyckligt lottade kolleger förstått att detta varit en tämligen grav brist i min motorjournalistkompetens.

Nu har jag å andra sidan - möjligen som kompensation av det oblida ödet - fått råda bot på denna inkompetens och det med viss råge.
Under tre dagar har jag inte gjort annat än kört och i viss mån åkt i Bentley Continental gt Speed, gt Cabriolet och Flying Spur och jag kan väl redan nu avslöja att det finns sämre sätt att fördriva sin tid. Särskilt som detta tidsfördriv utspelades i ovanligt vackra omgivningar bland norska fjäll och fjordar.

Att Bentley förlagt provkörningen till just Norge gjorde mig först konfunderad; kombinationen kul bilkörning och Norge är ju inte precis en självklarhet. Kunde det bero på att Bentley har många norska oljeshejker som kunder?


Alls icke, visade det sig snart, till det rika Norge har endast ett fåtal Bentley Continental sålts. Till det (relativt sett) fattiga Finland har det däremot gått ett 30-tal Continental och i Sverige säljs årligen drygt 20 exemplar. Möjligen kan man av detta dra slutsatsen att norrmän är ungefär lika bra på begripa sig på bilar som på att laga mat.

Nå, vi är här för att köra, inte käka. Jag och lettiske kollegan Andrej inleder pampigt i fyra­dörrars Flying Spur, turas om att köra och att sitta och jäsa i baksätet. Det tar inte lång tid att konstatera att bästa platsen är bakom ratten.

Visst sitter man bra i det tvåsitsiga baksätet, men inte på något sätt överdådigt. Det är gott om plats och det finns en egen manöverpanel, från vilken höger framsäte kan skjutas via elektricitet och med hjälp av samma energikälla kan det egna sätet skjutas och lutas och värmas och ventileras. Men fotutrymmet under framstolarna är dåligt och själva sätet i hårdaste laget. Skapligt tyst är det förstås, fattas bara, men vägljudet från 275/40-däcken hörs även om jag inte störs och ibland uppfattar jag ett svagt lågfrekvent »dundrande« ljud som jag inte kan härleda. Trodde först det var avlägsen åska, men icke - solen strålar från molnfri himmel.

Inte heller är jag helsåld på inredningens kvalitet och utformning. Visst, det är både snyggt och välgjort och gällde det en vanlig bil skulle jag varit mer än nöjd - men här förväntar jag mig det yppersta av hantverk och kvalitet och så känns det inte. Interiören är helt enkelt inte tillräckligt »Bentleyish«.

Möjligen har jag inte varit ensam om dessa åsikter. Strax efter min Norgetripp meddelar Bentley att Flying Spur ska modifieras med bland annat ännu bättre ljudisolering och ännu högre inredningskvalitet. Dessutom kommer en 610-hästars »hot rod-version« i form av Flying Spur Speed.

I »vår« Flying Spur har vi bara 560 hästar att tygla. Tar över ratten igen för att göra just det. Släpper loss alla 560 och nu låter det verkligen som åska bakom oss. Flying Spur väger 2,5 ton men de känns inte. Fabriken anger 0-100 på 5,2 sekunder och det tror jag på, bilen drar i väg med ett mäktigt sug och visar sig snart vara riktigt spänstig på vägen. Känns inte ovig ens när jag laddar fullt genom några tvära S-kombinationer - och då hör det ju till saken att »fullt« med den här pjäsen är fort.

Styrningen är tämligen direkt men samtidigt aningen diffus, vägkänslan är inte hundraprocentigt informativ. Noterar via ett ögonkast i backspegeln att min lettiske kamrat verkar måttligt road av mina övningar och taggar ner några hekto.

I ett mer värdigt tempo färdas vi förbi Hornindalsvatn, som med 514 meter är Europas djupaste insjö, och fortsätter mot Stryn.
När vi efter »a good day's motoring« landar på Visnes Hotel i Stryn (ca 20 mil sydväst Trondheim) hade jag fått klart för mig varför jag hamnat här. Det är naturen som styrt Bentley och oss hit.

Den här delen av Norge (www.nordfjord.no) är fantastiskt fascinerande, faktiskt onödigt vacker - och efter en stunds kartstudier inser jag dessutom att det är läge för mig att slå två flugor i en smäll. Eller fyra, rättare sagt.
För elva år sedan drog jag i väg från Stockholm med en gammal Fiat Ritmo Cabriolet, gemenligen benämnd Ruttmo, för att införliva den berömda Trollstigen i min vsbk-samling (Vägar Som Bör Köras). Det var i mitten av juni, kanonväder, körde öppet hela vägen - men Trollstigen hade inte öppnats. Fortfarande för mycket snö. Surt.

På hotellet i Stryn ser jag på kartan att vi nu bara är cirka 15 mil söder om Trollstigen och nästa dag satsar jag på att göra »fyra flugor på smällen«: Trollstigen och tre versioner av Bentley Continental.

Dag två har jag bytt upp mig till en GT Speed och fått en ny co-driver, kollegan Brian från England, som också visar sig vara ett byte uppåt. Han nöjer sig med att köra några mil, färdas hellre i högerstolen - men har alls inget emot att jag motionerar Speed-versionens 610 hästar ordentligt.
Lite högre effekt och lägre vikt trimmar 0-100-tiden med sju tiondelar jämfört med Flying Spur, men viktigare för körupplevelsen är en stramare framvagnsupphängning och lägre däckprofil (35 procent). Styrningen ger mer vägkänsla men hör ändå inte till de allra bästa jag vridit. GT S är lättare i steget, lite smidigare i böjarna och över huvud taget rappare i reaktionerna än fs.

För att slippa köra samma väg fram och åter hela vägen styr vi mot Hellesylt för att ta färjan över Geiranger och sedan vidare mot trollets omtalade stig.

På de här vägarna måste man inte köra fort för att ha kul. De är ofta så slingriga och kuperade att det är riktigt roligt även i måttlig fart. Men här finns också överraskande många och långa mer eller mindre raka avsnitt där det går att fläska på rejält för den som har sådana böjelser. Här i Norge kan det visserligen dyka upp trafikpoliser på de mest osannolika platser, men jag ser inte en enda här ute »på vidda«.

Framstolarna i GTS är lite mer skålade än i »limon«, inte bekvämare men bättre när det svänger. Även här känns inredningen aningen ofullgången, »aluminium« av plast bör inte kännas som - plast. Ont om fack för telefoner, kameror och annat skrot som vi plägar släpa på är det också. Fast det hindrar inte att jag skulle kunna leva med den här bilen. Jo, jag skulle klara det.

65 minuters färjeresa är inte så mycket men ändå i segaste laget när vilda vagnar väntar. Dock vackert och fascinerande. Vi glider förbi vattenfallet »Sju Systrar« och häpnar över hur många gamla men numera övergivna bosättningar som klänger på de branta bergssidor som inramar Geirangerfjorden. Hur kom folk dit? Och därifrån?

Bilbyte. Äntligen på fast mark igen. Brian och jag rullar iland i Geiranger iförda en Continental GT Cabriolet - självklart är taket nere, det tar 25 sekunder - och vi är alls inte omedvetna om de många turisternas avundsjuka blickar.

Att den här bilen saknar stabiliserande plåttak känns redan när vi rullar av färjan. En kaross utan tak är helt enkel inte lika styv som en kaross med tak. Förstärkningar i all ära, men så är det bara. Fast även om det rister lite mer i den här bilen än i de tidigare upplever jag ingen nämnvärd skillnad i köregenskaper mellan Flying Spur och gtc.

Skillnaden i upplevelse, känsla, lyx - och uppmärksamhet från omgivningen - är däremot påfallande. gtc är den Continental-version som känns mest rätt, som jag kör mest och gillar bäst.

Brian kör ett tag och jag provar baksätet - eller rättare sagt ett av de två baksätena - under ett par kilometer. Ganska trångt, men det duger för strandkryssningar - och själv har jag inga planer på att bli »backseat driver«. När (om) jag blir playboy på Rivieran är bilvalet det minsta problemet (men kapitaltillgången måhända den största).
Vi kör längs svindlande vackra vindlande vägar och när vi närmar oss Trollstigen löper asfalten inte längre mellan sjöar, skogar och berg utan mellan tre meter höga snövallar.

Sällan eller aldrig har jag gasat och bromsat så mycket, gasat igen och bromsat, gång på gång, helt i onödan - om det inte vore för att avnjuta det biffiga motorljudet: Både när gasen går i botten och avgasmullret rullar mellan snövallarna och det höga dova gurglandet vid avdrag…
Liksom förra gången jag var på trakten är det mitten av juni, kanonväder och jag kör en Cabriolet - fast nu en hundra gånger dyrare cab än elva år tidigare.

Vi tacklar Trollstigen uppifrån och kör nerför den branta slingerbulten. Det är en magnifik upplevelse. Eller »astonishing«, som Brian uttrycker det.
Det tar några minuter, kanske fem - och sedan är det klart. Vi vänder där nere, där jag vände när jag kom från andra hållet för elva år sedan, och kör upp igen. Stannar och beundrar utsikten. Plåtar. Köper en glass.
Jaha, det var det det. Och nu då?

Vi tittar på kartan. Vi har ett par timmar till hotellet, men det är en dag i morgon också: Kanske en tripp ut till havet? Vägarna ser spännande ut.
Vi enas om att det är Continental gt Cabriolet som är »vår« bil. Fetare glidare får man leta efter.

Politiskt inkorrekt så det osar om det. En ren nöjesmaskin. Duger endast till lyxtransport av två plus två personer. Bränsleförbrukningen hamnar lätt på fel sida två liter per mil - men ändå: En härlig bil.
Och rikingar med miljösamvete kan ju alltid köpa syndernas och miljöns förlåtelse med utsläppsrätter - moderna tiders version av den katolska kyrkans gamla avlatsbrev.


*Fotnot: Katolikers möjlighet att få syndernas förlåtelse genom att köpa så kallade avlatsbrev avskaffades vid det tridentinska kyrkomötet år 1545-1563. Men det visste du nog.