»Saved by the bell. Saved by Derek Bell«

Det var en sådan där stillsam vinterkväll då man omöjligt kan ana att en halv skateboard strax ska flyga genom luften och landa i bakrutan på en Opel Vectra. Tidigare samma dag hade jag hämtat den allra första Volkswagen Phaeton W12 för test och av någon anledning valde jag nu att köra en bakgata genom det folktomma industriområdet. Det enda tecknet på liv var två killar som hängde utanför skateboardklubben och jag tänkte att stå kvar där nu, drulla inte ut i gatan på era brädor. Jag passerade i krypfart med blicken fästad på vingelpettrarna när det plötsligt small under höger framhjul.
Kvar på gatan låg den ena halvan av grabbens skateboard, den andra låg i baksätet på Vectran tillsammans med några kilo glaskross. Killen stod på trottoaren och verkade snopen. Opelns ägare dök upp och tittade tvivlande på ömsom sin bakruta, mig och Phaeton.

enkommatvåmiljonersfolkan

var oskadd, men frågan kvarstår: vilken naturlag styr att händelser som denna inträffar med en Phaeton och inte en Polo? Jag börjar ana en komplott.
I Ystad letade vi restaurang en vårafton för några år sedan. Mitt enda krav på restaurangen var att man skulle kunna se bilen från bordet. Normalt sett äter jag gärna utan att samtidigt titta på bilar, men att lämna en Rolls-Royce Silver Seraph utan uppsikt lockade inte.
Från pizzerians fönsterbord hade jag koll på hela bilen utom fronten, vilket skulle visa sig ödesdigert. Vi hade inte ens hunnit säga capricciosa förrän larmet gick och jag sprätte genom ytterdörren som Kramer i Seinfeld. Någon hade våldfört sig på »The Spirit of Ecstacy« - som dock visste att försvara sig själv genom att dyka ned i grillen och utlösa larmet.

under några höstdagar

för ett par år sedan provkörde vi Bentley Continental GT från Malaga till Monaco och både Tom Kristensen och Derek Bell var med som ciceroner. Racerförare brukar avsky att vara passagerare, men flerfaldige Le Mans-vinnaren Bell tog av sig skorna, lutade sig tillbaka i passagerarstolen och småpratade om ditt och datt medan jag körde så fort jag vågade längs autostradorna.
Efter några tiotal mil bestämde vi oss för att byta plats, att skjutsa Derek Bell var kul men jag hade på känn att det skulle vara ännu roligare att åka med honom. Jag hade rätt. Derek stormade i väg med maxtempo direkt och en knapp mil hann vi innan det värsta ösregn jag varit med om bröt ut ur en himmel som gått från klarblå till nattsvart på någon minut.
Det var inte ett dugg roligt, men jag är ytterst glad att det var en kille av Bells kaliber som hade att reda ut situationen. Det har väl regnat några gånger längs Mulsanne-rakan också misstänker jag.
Den här sommaren har min dotter blivit åksjuk och kräkts i en Rolls-Royce Phantom (lugn, inte en droppe träffade Connolly-lädret eftersom mamma var snabb med handduken) och själv råkade jag spilla några liter spolarvätska på den ulliga bagagerumsklädseln i en klassikerbil värderad till 1,7 miljoner kronor.
I nästa utgåva ska vi skriva om lyxbilar. Enbart. Milda makter. *