PROV: Audi TT TDI/TTS

I valet och kvalet mellan en knallröd Audi TTS Coupé och en gnistrande vit TT Tdi Roadster väljer vi - båda två.
Fast en i taget och den förstnämnda först. Den har hundra hästar mer och mycket pulver är aldrig fel.

Den turboladdade och direktinsprutade tvålitersfyran är uppskrämd till 272 hästkrafter - eller 200 kilowatt jämnt om så önskas. De levereras effektivt ut till alla fyra hjulen via en sexväxlad dsg-låda (S-tronic på Audiska) och det är alltså dessa specifikationer som lockar och pockar.
Förväntningarna blir inte mindre när jag och kollegan tar plats i den snygga och kvalitetsutstrålande kupén. Läder och aluminium dominerar utsikten. Sadelmakerijobbet är påfallande snyggt, borstad och »matt krom«-aluminium blänker både nere vid golvet på pedaler och fotstöd, på dörrhandtag, ratt, växelspaksknopp och kardantunnel och inramandes instrument, ventilationsutsläpp med mera - fast här och där är det »aluminiserad« plast men rätt snyggt ändå.

Nöjd med förstahandsintrycket vrider jag igång maskineriet, klickar i ettan och rulla iväg. Vi letar oss snart ut på den för tillfället lämpligt lågtrafikerade A9:an från München mot Ingolstadt och några minuter senare pekar hastighetsmätaren på drygt 250 km/h och då dämpas vår framfart av det elektroniska strypkopplet och sedan hamnar vi i trafik och får tagga ner. Det gör inget; vi har hunnit konstatera god högfartsstabilitet men också högt vindbrus från höger sidoruta redan från cirka 150 km/h - måhända ett fel på just detta exemplar men icke desto mindre en skönhetsfläck.

Noterar ännu en sådan när jag en stund senare tvingas lämna ifrån mig ratten till min »beifahrer«. Vi har övergett Autobahn till förmån för mindre och mer sportvagnsmässiga vägar och när kollegan drar iväg famlar jag förgäves efter ett kurvhandtag ovanför dörren. Om orsaken till denna miss kan man spekulera, kanske gick det inte att kombinera med sidokrockgardinen, men det spelar mindre roll; handtag saknas.
Kollegan har nu börjat ägna sig åt en något udda akustisk njutning.

Han accelererar upp genom växlarna, bromsar och accelererar igen - och igen och igen. Det är den läckra »ljudbangen« när dsg-lådan växlar upp som han fastnat för och jag håller med. Vid varje uppväxling hörs ett rappt »bapp« eller hur man nu ska beskriva det - trevligt att lyssna på är det hur som helst.
- Fast den är inte lika kul att köra som jag hade hoppats på, muttrar kollegan en aning misslynt. Jag återtar förarplatsen för att se om han vet vad han snackar om.

Det gör han. Visst är det bra klipp i motorn; 0 - 100 på 5,2 sekunder (dsg-låda) är inte fy skam och 5,4 sekunder (manuell låda) duger också. Men för att vara en turbomotor har den rätt högvarvig och spetsig momentkurva, här finns varken den där sugande turboknuffen eller en vässad sugmotors hetsiga temperament. Stark men lite för slätkammad och utan entusiasm i ljudbilden.

Vägegenskaperna är inte heller riktigt sportvagnsmässiga. Visst, TTS har trygga och bra och säkra vägegenskaper, men när jag pressar den hårt i tvära böjar är den markerat understyrd precis som andra fyr- och för all del även framhjulsdrivna Audi-bilar brukar vara. Audi TTS har fyrhjulsdrivning via Haldex generation 4 men saknar »sista skriket« i branschen. Saab 9-3 Turbo X har samma system men dessutom en bakaxeldifferential som vid behov fördelar om vridmomentet mellan bakhjulen och det är precis vad även Audi TTS skulle behöva.

I en tvär kurva fördelar diffen mer drivkraft till det yttre bakhjulet än till det inre, vilket medför att ytterhjulet driver på och trycker framvagnen inåt i kurvan och neutraliserar bilens »medfödda« understyrning.
Möjligen är vi lite smågnälliga. Audi TTS är trevlig och välbyggd och går som tusan och är rätt snygg dessutom - men den kostar närmare en halv mille och då är det allt på sin plats att vara lite småpetig.

Efter några timmar på både trevliga slingervägar och snabba »Autobahnor« når vi Audis fabriksområde utanför Ingolstadt. Vid märkets museum (rekommenderas, se sid 14) väntar flera olika TT-modeller på oss och där väljer vi alltså en vit tdi Roadster och styr ut på slingrande småvägar och njuter av varm eftermiddagssol och påtagligt lantliga dofter.
Redan efter några mil konstaterar jag att detta är en av de trevligaste dieselmotorer jag kört. Har visserligen mött den förut - denna 170-hästars tvålitersfyra finns ju i flera av vw-koncernens modeller - och gillat den då också, men aldrig lika mycket som nu och det beror nog mycket på att den aldrig låtit lika bra som nu. Nästan inte alls som en diesel och så känns den också att köra.

Visst jobbar den i ett lägre varvtalsområde, men den morrar uppmuntrande på ett klart odiesligt sätt - här har det nog spenderats åtskilliga timmar i ljudlabbet - och den varvar villigt om än bara till dryga fyra tusen och hugger sedan villigt i på nytt när nästa kugge kuggar i.
170 råstarka dieselhästar ger 0 - 100 km/h på 7,7 sekunder, 223 km/h i toppfart och en förbrukning vid blandad körning på måttliga 5,5 l/100 km. Kupéversionen är aningen snabbare och snålare (7,5, 226 respektive 5,3) och den är säkert också trevlig i dieselutförande, men just för dagen känns roadstern som det perfekta valet.

Blå himmel, sol och gröna ängar. Vi såg och hörde och kände även lukten av kor, och vi log och vi körde. Ibland körde vi till och med fram och tillbaka på en del avsnitt bara för att vägen - och bilen - var så trevlig.
Med svagare motor blir chassit mindre ansträngt och trivs bättre med hård kurvtagning än TTS-versionen och att det är en öppen kaross märks ovanligt lite. Inget nämnvärt skrammel eller vekhet ens i svåra ojämnheter.
Men det känns att vi kör öppet. Det är ganska mycket turbulens i sittbrunnen, förmodligen ett resultat av korta sidorutor och att den elmanövrerade vindavvisaren sitter långt bak.

Den elmanövrerade textilsuffletten är snabb (upp eller ner på 12 sekunder), går att manövrera i låg fart (under 50 km/h) och är tämligen tät och dragfri i uppfällt läge. Och i motsats till de flesta »plåtcabbar« är Audi TT Roadster snygg även med taket på plats.
När vi sent omsider och ganska så motvilligt släpper ifrån oss »vår« Roadster känns prispåslaget inte obefogat. Den är värd 24 500 kronor extra!