Önos Race Report

Hyrsläpet är bokat sedan månader. För säkerhets skull slår jag en signal till macken ett par dagar före avfärden söderut och kollar att min bokning inte har fallit bort eller att släpet fallit i bitar.
– Mjöhum, jo här har vi det ja. Det ska vara okej, kom du bara.
Men när jag sedan kommer dit är släpvagnens stödhjul trasigt och ena baklyktan saknas. En skruvmejsel, en snodd baklampa från ett grannsläp och en försvarlig mängd gaffatejp löser problemet, men just den där sortens småstrul håller på att ta knäcken på mig dagarna innan Önos premiärlopp på Svenskt Sportvagnsmeeting på skånska Ring Knutstorp.
Tänk, jag står i begrepp att bli racerförare. Tufft! Framför mig ser jag karriären gå spikrakt uppåt: först Roadsport, sedan kanske någon internationell GT-klass och lagom till säsongsstarten 2012 Formel 1. Massa hade ju sett lite trött ut på sistone och vem ska Scuderian ringa om inte mig?
Säkert är det därför de högre makterna vill hålla mig borta. Bilsläpet är bara dålig lök på den sura laxen efter borttappade beställningar, bokningsförvirring och en brutalt blårykande bil.
Nåväl, släpet spänns fast bakom – jamen vänta nu, jag behöver ju en dragbil också! Chefens Opel städslas, en plyschdrypande Senator av tidig åttiotalsmodell, med sexcylindrig bensinmissbrukare och treväxlad automatlåda. Framför allt har den dragkrok godkänd för att dra släpvagnar med en totalvikt på 1 500 kg, närmast ett unikum i vägverkets vildvuxna bestämmelsevärld.
Med Önos fastspänd där bak och skuffen full med verktyg, pallbockar och en synnerligen skrymmande brandsläckare vinglar vi söderut under stark sjögång. Calle, du kanske borde investera i nya stötdämpare? Och när du ändå håller på så skulle din Senator sannolikt uppskatta både en fungerande kupéfläkt och användbara fönsterhissar.
Åtta timmar senare när grindarna till banan passeras badar jag i svett. Telefonen är misstänkt tyst. Konstigt, Red Bulls Christian Horner måste ju ha hört talas om min stundande debut.
Snart är jag både anmäld och tilldelad en depåplats tillsammans med de andra Miatorna. Kanske borde jag ana oråd, för bland de andra missilerna ser Önos verkligen ut som Landets Billigaste Miata.…
Genast börjar jag skruva för att försöka stävja de värsta rökbegären hos Önos och när mörkret faller drar jag åt de sista buntbanden till en oljefälla åt vevhusventilationen. Om det hjälpte? Nej. Önos drar fortfarande djupa halsbloss vid minsta tecken på tändning och uppgiven beger jag mig till natthärbärget, ett vandrarhem någon mil från banan.  
Jag somnar ovaggad och drömmer om storslagna segrar och söta kranskullor.

På fredagsmorgonen är det fri träning, ett tillfälle att lära mig hitta runt banan. Så jag sparkar liv i Önos, fyller depån med blårök och studsar glatt ut på banasfalten. Medan jag försöker komma ihåg åt vilket håll man ska svänga blåser en ständig storm av bilar förbi mig. Vad fort de kör! Jag gasar på så mycket det går tycker jag men kurvorna överrumplar mig utan pardon. Höger! Vänster! Bromsa! Hjälp! När den schackrutiga flaggan slutligen faller är jag frånkörd till ödmjukhet. Och inte ringer Ron Dennis från McLaren.
Sedan öppnar sig himlarna och ett bibliskt regn faller över oss. Depån sjunker under syndafloden och där plaskar jag omkring medan de andra seglar runt på eftermiddagsträningen. Jag står över, rädd för att ge mig ut på en halvkänd bana i en kvartskänd bil, med en alltför känd förare, och orsaka en välplöjd sandfålla och skadat ego. Önos ser också skeptisk ut, orolig för skrynklig plåt och ett snöpligt debutslut. I stället hittar vi ölförrådet och suger oss genom det utan att Frank Williams ens så mycket som skickar ett sms.

Lördagsmorgonen är tung, inte så mycket för det tömda pilsnerlagret som för att det ska tidstränas. Prestationsångest kallas det för och har fått mången stor man på fall.
Först av allt hölls förarmöte och något förstrött lyssnar jag till namnen på tävlingsdomare och tekniskt ansvarige. Så nämns något om besiktning. Visst tusan, ännu ett nålsöga att försöka pressa sig igenom. Snällt ställer jag mig i kö och blir åthutad:
– Starta för f-n inte den där inne i besiktningshallen!
Ryktet om Önos svåra oljemissbruk har spridit sig ända upp i arrangörsorganisationen och jag får vackert putta på bakifrån. Väl där inne hänger en klase karlar över bilen och fnissar lite. De är vana att se tävlingsvapen, inte barnstolsanpassade pendlarbilar. De gräver i mina kläder, synar min hjälm, tittar på mina papper och sedan på mig. Urgl! En stämpel senare i vagnboken är jag äntligen körgodkänd, puh!

Kvaldags. Hjärtat skramlar hårt inne i sin bröstkorg och jag går och nervöskissar en gång till. Fingrarna domnar. Jag rullar ner till utfarten, ställer mig i kön och önskar att jag kunde få gå och kissa lite mer. Men nej, det är hjälm på och snart rör sig kön ut på startrakan.
Och alltjämt blåser stormen av bilar förbi. Stackars Önos får stå ut med att ständigt kliva åt sidan och kurvornas apex är påtagligt avståndstagande. Hur var det nu, är det tvåan eller trean här? Och hej över krönet, jag måste komma ihåg att gasa fullt här. Men vad gör högerfoten nu? Nej, hörrödu, det där är fel pedal! Reflexmässigt storbromsar jag inför nittiogradershögern och konstaterar att min hjärna är felkalibrerad. Runt hårnålen glider jag som en nysmörad limpskiva och sedan råkar jag försöka klippa bankanten lite för hårt på baksidan. Önos ökända bakvagn tröttnar på misshandeln och flyr ut i salladen – baklänges kanar jag ut på gräset och blir stående i väntan på en lucka i den förbistormande trafiken.
Ut igen, ut och visa vem det är som bestämmer! Jag rattvrider och pedaltrampar som om jag aldrig gjort någonting annat, men banan svarar med att kasta in kurvor där inga fanns förut. Eller, om jag hade haft någon inlärningsförmåga kanske jag hade kommit ihåg dem. Bromspunkter? Njäe, jag har fortfarande fullt upp med att hålla högerfoten i schack inför kurvan och apex seglar förbi någonstans i ögonvrån. Oj då!
Önos svarar med att släppa små avgasbomber på de upphinnande, varje växling ackompanjeras av en kraftig knall – och ett hjärtskärande synkringsskrap. Snart har den också utvecklat ovanan att dö så fort jag släpper gasen; någonting står inte riktigt rätt till med maskineriet.
När domen kommer med resultatlistan är det som om en gardin dras ned för ögonen. En minut, nitton sekunder och 494 tusendelar, det är inte en varvtid. Det är en mansålder.
Den natten sover jag ingenting alls. Varv efter var kör jag i mitt huvud, desperat efter att övertyga kroppen om när den ska gasa, när den ska bromsa och, framför allt, när den inte ska göra det.
Klockan 09:00 är alldeles för tidigt för att starta en tävling. Kanske är tröttheten ändå en välsignelse för jag behöver aldrig nervöspinka. Men det kan lika gärna bero på min uppgivenhet, för inte har Toro Rosso ringt ännu.
Önos ser minst lika morgontrött ut som jag och innan jag väcker liv i maskinen matar jag den med ännu en flaska olja. Undrar hur mycket av den guldgula okq8-såsen som den har druckit, är det tre liter hittills?
Sedan spottar vi ner för backen och ut på uppställningsvarvet, med ena foten lätt på bromsen i ett tafatt försök att ge däcken en gnutta värme.

Framför mig har jag 26 bilar, bakom mig bara en. I den sitter Kenny Jönsson som inte alls är någon racerförare. Till vardags åker han skridskor och på isen skulle jag inte ha en suck. På banan är han lika bra som jag.
Lampor tänds och lampor slocknar. Motorer varvar, däck spinner och snart är hela fältet i väg. Förmodligen har de det trångt in i första kurvan, de där framme. Själv hoppar jag bakom ratten för att försöka få lite fart i Önos, för bakom mig jagar Kenny som besatt. De tjugosex är snart utom synhåll, Kenny och jag får fajtas för oss själva. Snart har jag till och med börjat bygga upp en lucka till honom och den växer för varje varv.
Nu hittar jag hyfsat runt banan och kan börja fundera på att faktiskt köra som folk – kanske har nattens tröstlösa tragglande av kurvkombinationerna gjort nytta. Bromsningarna kommer senare, kurvhastigheterna är högre och spårvalen inte fullt lika prekära som under gårdagen. Varvningarna stormar förbi, men vad gör väl det?

Fast vänta nu, är inte det där Kenny som närmar sig i backspegeln? Aj aj, han har fått upp ångan och jag måste pressa hårdare. In i mål blir det strid och över linjen är jag knappt två sekunder före. Det värmer att inte komma sist. I depån känner jag mig för ett ögonblick som kung och när resultatlistan kommer har jag förbättrat min varvtid från gårdagen med nästan två sekunder. Nu måste väl ändå Sauber ringa snart?
Men telefonen är tyst ända in på eftermiddagen och när jag återigen drar på mig det svettslabbiga understället inför tävling nummer två kommer nervositeten krypande igen. Ursäkta, jag måste gå på toaletten.
Kenny Jönsson ger mig ingen ro den här gången, han sniffar mig i bakluckan varv efter varv och när jag tappar bakvagnen i en spektakulär bredsladd ut på startrakan kan han ta sig förbi. Så tvärsist man kan bli ser jag Kenny segla i väg, ända tills han gör samma misstag som jag och blir stående med arslet i fel riktning. Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen och den vet inga gränser bakom Önosratten i ögonblicket jag passerar.
Än en gång går jag i mål som ickesist och min bästa varvtid, en hårsmån från en minut och 16 sekunder, är nästan anständig. Utmattad men lycklig lastar jag Önos bakom Senatorn och gungar norrut igen, full av tankar och funderingar. Om man skulle…om jag bara…och så var det ju Önos fel alltihop! Av jultomten ska jag nog önska mig lite vassare prylar till Önos och lite mer banvana till mig själv. Då kommer Bernie Ecclestone garanterat att höra av sig. 

 

Foto: Patrik Rylander.