En riktig mjukis

I höstas kände jag

på mig att det var dags att sälja vår bruksbil, den gröna Peugeot 406-kombin. Vi köpte den när den var två år gammal och hade gått drygt 3000 mil. Priset hade då sjunkit med nästan 50 procent men upplevelsen var nästan samma som i en ny bil. Sedan dess har den knotat på utan bekymmer, drygt 4000 mil har det blivit under de tre år vi kört den. På semestrar och till jobbet, till köplador och loppisar. Aldrig har vi behövt åka två gånger, prylarna vi velat ha med har alltid fått plats. Komforten är god och trots automatlåda går det att köra på 0,7 liter milen, i alla fall på sommaren på landsväg.

Men så i höstas skaffade vi en ny bil, en Rover 75 Tourer och mer än en kombi med automatlåda kan man ju inte ha i familjen.

Tanken var att sälja Peugeoten och köpa något mindre, billigare och roligare att ha som andrabil.

Det gäller att gå

vidare i tid, att sälja medan marknaden fortfarande värderar bilen som någorlunda ny. Att dra nytta av det första stora värderaset när bilen är ny men inte dras med i det andra när den blir gammal på riktigt. Det är ju så man ska göra bilaffärer.

Snart skulle dessutom avgassystemet och bromsarna behöva bytas, vinterdäcken klarade inte mer än en säsong till, rätt vad det var skulle vi komma att upptäcka den första rosten...

Men innan vi kunde sälja Pegan måste den ju servas och besiktigas. Det tog några veckor tills det var ordnat. Och sedan blev det helt oväntat jul, då hinner ju ingen varken sälja eller köpa några bilar. Vi väntar till efter nyår, sade vi.

I mellandagarna var

det meningen att bilen skulle tvättas och en annons sättas ut. Men på väg till tvätthallen började det mullra misstänkt bakifrån. Ljuddämparen - vad var det jag sa?

En vänlig granne med verkstad bytte burken och passade samtidigt på att montera nya skivor och belägg bak, de hade varit på gång länge. Billigare än hos Peugeot men där försvann några tusenlappar.

Sedan blev det så kallt att det inte gick att tvätta bilen och man kan ju inte sätta ut en annons på en smutsig och snöig bil. Och så är det något med bromsskölden på ena sidan bak, skivan tar i så det sjunger om det i vissa farter.

Fast nu börjar jag

undra om inte alla dessa förberedelser egentligen är undanmanövrar. Vill vi verkligen sälja? Och nu är ju de där reparationerna gjorda och bilen har ju trots allt inte gått mer än 7 500 mil.

Plötsligt upptäcker jag att vårt förhållande till Pegan förändrats. De svala känslor man har för en nyare bil har fördjupats. Sakta men säkert har den blivit en följeslagare, som en trogen labrador.

När sedan en kompis köpte en två år nyare 406 Kombi - med V6! - för samma summa som vi hade hoppats få ut för vår bil var saken klar. Vi behåller Pegan ett tag till.