BMW M3 GTS: Medium Rare

Oj, svänger det vänster här? Ascaribanan överraskar och överrumplar med kurvor och chikaner där man minst anar det och det är med en hårsmån jag undviker den bromsande bilen framför.

Bilen jag sitter i är en BMW M3 utrustad med Competition Package och den egentliga anledningen till att jag är här, banspecialaren GTS, står fortfarande i depågatans kulisser och väntar. Kan den verkligen vara så mycket bättre, hinner jag undra samtidigt som jag brottas med den läderklädda ratten. Det sladdar och far åt alla håll när den närmast överstarka motorn försöker slita loss däcken från asfalten. Växlar ploppar i och ur som på ett smatterband och luftkonditioneringen sliter sig blå i den sydspanska värmeböljan. I sin senaste generation är BMW M3 förtrollande på många sätt och snabb som få.

Men där finns också ett stråk av medelålder, M3 är en särdeles kapabel GT-vagn men har lite för mycket stoppning runt midjan för att röra sig riktigt vigt runt banan.

Det är där GTS kommer in. Sjuttio kilo lättare ska den vara ett verktyg för bankörning snarare än glasskioskning. Med den ska BMW på allvar utmana Porsches GT3-raketer.

Dieten har komponerats enligt ett klassiskt recept: gallrad inredning, avhyst ljudisolering och plast i stället för glas i de bakre rutregionerna. Några kilo till sparades på att avgassystemets bakre delar är i titan.

Klättrar man under bilen hittar man ställbara krängningshämmare och fler justeringsmöjligheter för hjulvinklarna. Den bakre hjälpramen är stumt monterad mot bottenplattan och bromsutrustningen är helt ny, med fast monterade sexkolvsok fram och fyrkolvsok bak.

Och färgen, Feuerorange, får hela bakelsen att glittra under den brinnande solen. Här finns ingen onödig ornamentering. Bakvingen är inte för syns skull, den hjälper att hålla kvar bakvagnen i backen när det går fort och under bakstammen skjuter fyra orgelpipor fram utan kromlarv, de är bara rör och inget annat. I framkant sticker en splitter ut från hakspetsen och hotar att skrapa i första bästa trottoarkant.

När det blir min tur ställer jag ifrån mig min andfådda M3 och kliver in i GTS. Skalstolarna kommer rakt ur Recaros standardkatalog och i stället för baksäte finns bur och brandsläckare. Instrumentpanelen saknar skärm och mittkonsolen är fri från sportknappar. Reglagen för värme och ventilation är av allra enklaste sort och luftkonditionering är tillsammans med radio de enda tillgängliga tillvalen.

Med ett gurgel vaknar skapelsen till liv. Röstläget är ovant, tomgången är mörk och torr och marken skälver under oss. GTS-motorn har fått ökad slaglängd jämfört med den vanliga M3 och slagvolymen är nu på 4,4 liter. Effekten har ökat en skvätt, liksom vridmomentet främst på mellanvarv.

Och klippet är som en käftsmäll. Den stånkar i väg ur depån med ett mycket mer bestämt kliv än den vanliga M3 och gasresponsen är nästan reflexmässigt kvick. En kort och hård inbromsning krävs innan första vänsterkurvan och jösses, bromspedalen pratar ett helt nytt språk. Stumt och styvt tar den emot sin order och jag hänger i bältet. Sedan klipper jag vänster med den mockaklädda ratten och håller på att köra rakt över innerkantens curbs och göra ett besök ut i geologin. Instyrningen överrumplar mig; den sker utan tvekan, utan fördröjning. Däcken gör såklart sitt till, Pirelli P Zero Corsa med benhårda stommar och klibbigt gummi, men också att bussningarna fått styvare specifikationer. Att stötdämparna håller emot är kanske den viktigaste ingrediensen, de är adaptiva och levereras av tyska k&w – men har trots den elektroniska styrningen inga olika körprogram. Ett enda gäller, det som fungerar bra ihop med resten av bilen.

Varv läggs på varv och rytmen börjar infinna sig, till och med hårnålarna sitter som de ska. Lådan är samma dubbelkopplingshistoria som i standardbilen men med vässad programvara – och den är idiotsäker, jag bläddrar fram och tillbaks i registret utan att bilen någonsin drabbas av hicka ens mitt i en kurva. Det är varken belönande eller bemästransvärt, bara väldigt välfungerande. Det gäller resten av bilen också, BMW M3 GTS tar sig an sitt uppdrag med upphöjt lugn och trygg balans. I stället för att glidande gunga runt på gatbilsvis tar den stora tuggor ur asfalten och spottar ut dem igen. Den är inte delikat på något sätt, bara en rejäl biff som utan krusiduller stekts alldeles lagom hårt.

Alldeles för snart är min schemalagda tid på banan över och jag vinkas in i depån där resten av världen står och stampar i väntan på sin tur. Det är inte utan att jag avundas dem, jag hade kunnat köra till tidens ände. Men jag blir utsliten och berövad min GTS.

BMW har gjort rätt. De har struntat i kompromisserna och fokuserat på att göra en bil som bara är just det, en bil. Här finns inga kaffekokare, inga navigatorer, ingen stereo. Och de har gjort hemläxan rätt: däck, dämpare, bromsar, motor, styrning, pedaler, låda, allt samverkar till att kasta runt sin förare i ett rasande tempo – och ingenting annat.

Nog är det tillräckligt för att skicka en rysning i riktning mot Zuffenhausen. Det finns bara två problem: priset och tillgången.
BMW M3 GTS kostar uppåt en och en halv miljon kronor, i runda slängar som två vanliga BMW M3, och efter 150 handbyggda exemplar är hela serien slut. En enda bil kommer till Sverige, så du kan sluta drömma redan nu. Och Porsche kan pusta ut.