SE SÅ, VAKNA NU!

Tittut, dags att vakna!

Har du sovit gott lille vän? Att purra sportbilen efter vintersömnen ger mig numera blandade känslor, skräcken lever kvar efter vintern 2002. På hösten hade jag låtit montera ett nytt larm eftersom det gamla uppvisade alla tecken på bristande funktion.

Sedan gick det mesta snett.

Jag hade ordnat garageplats hemmavid, men snön hann före och Porschen blev stående i garaget vid min dåvarande arbetsplats. Självfallet försummade jag att underhållsladda batteriet. Självfallet var bilen tvärdöd den dag våren kom och jag tänkte mig en härlig sportvagnseftermiddag.

Jag provade med batteriladdare. Jag provade med startkablar. Jag köpte ett nytt batteri. Jag tog hjälp av min far. Jag ryckte i tåtar och kablar. Jag uppfann några riktigt fula ord. Jag rotade bland säkringar och reläer. Jag snyftade i kapp med Linus som bökade i sin ärtgröna Lotus Europa på platsen bredvid. Jag ägnade kvällar och helger åt en bil som bara verkade mer svåråtkomlig för varje startförsök.

Firman som monterat

larmet fanns sju mil bort och det var inte möjligt att låta något närmare beläget företag mickla med låskoder och andra hemligheter. Återstod att ta bilen till larmfirman - att det var den nymonterade startspärren som jävlades var uppenbart.

En Mercedes G400 CDI hade just anmält sig för provkörning på redaktionen och den kom väl till pass när vi skulle släpa Porschen uppför den branta garagebacken, över den heldragna linjen och ut i Stockholmstrafiken. Det kändes överhuvudtaget inte att det hängde en liten röd sportbil i en gummisnodd bakom den dieseldrivna friggeboden.

Vid Wenner-Gren centers parkering i Norrtull lastade vi Porschen på en lånad trailer och färden hem till Uppsala företogs om inte lagligt så i alla fall ordningsamt. (Fast jag begick amatörfel nummer ett och lastade 911:an med fronten först på trailern - inte vidare begåvat med en svansmotorbil…)

Det tog larmfirman fyra minuter att frigöra bilen från det elektroniska baklåset följande morgon. Vansinnigt skönt, men samtidigt irriterande - att det var så enkelt… Efter den palavern har startspärren aldrig krånglat.

Nu har jag öppnat garageportarna

för våren men som synes inte startat bilen. Vad väntar mig den här gången? Antagligen ingenting om jag med lite batteriladdning hjälper boxersnurran på traven. För en gångs skull har jag dessutom varit förutseende nog att besiktiga redan på hösten.

Jag ägnar mig ännu så länge åt kringgående rörelser, men omlopps-banan blir allt snävare och snart sätter jag nyckeln i låset. Tro mig.