MIN FÖRSTA BIL: EN MASERATI BITURBO!

1 maj är en av årets höjdpunkter, precis som färgen röd är en av de vackraste färger som finns.

Den 1 maj vet man att våren har kommit - att säsongen äntligen har startat, för då samlas hundratals entusiaster för att demonstrera. Folksamlingen jag pratar om har givetvis ingenting med politik att göra, utan det som skall demonstreras är entusiasternas älskade italienska bilar och motorcyklar.

Jag har haft min röda italienska sportbil sedan hösten 2002 och det jag uppskattar mest med att ha en entusiastbil är det jag absolut inte hade några tankar på när jag köpte bilen, nämligen alla bilträffar, klubbar, online-forum, banträffar och den härliga gemenskap som finns bland alla som har en bil som sin största hobby.

När det äntligen var dags för mig att köpa min första bil var jag först inne på att köpa en Alfa Romeo 156. Med tanke på att bilar har varit ett av mina största intressen, ända sedan jag var liten, var det många som förvånades över att jag inte ägt någon egen bil förrän jag var 26 är gammal.

Men jag resonerade som så att jag lika gärna kunde vara utan bil om jag inte kunde ha råd med en jag verkligen ville ha. Och en Alfa 156 ville jag verkligen ha.

Ingen annan standardbil

förenar design, körglädje och känsla som den gör, men sen hände två saker som gjorde att jag började komma i andra tankar. En sak var att min flickvän gick och köpte en Saab 900 för att kunna transportera sig till och från stallet och dessutom transportera hästen och alla dess tillbehör när det behövdes.


Nästa sak var att ungefär samtidigt råkade jag se en röd Maserati 222e till salu på en gata i södra Stockholm.

Nu började kugghjulen i huvudet snurra - vår lilla "familj" (jag och min flickvän) behöver ju bara en praktisk bil och nu hade vi en Saab... och jag kanske kunde ha råd med en Maserati?

Jag hade ingen aning om prisläge på varken bilen, reservdelar, service eller försäkring men började en grundlig undersökning som resulterade i att jag minsann skulle ha råd om jag ville och det är klart att jag ville det!

Bilen jag sett på gatan

visade sig inte vara i rätt skick för mig, så jag började leta efter ett bättre exemplar. Efter ett par nitar till hittade jag en bil i Skåne som verkade väldigt lovande - en röd 89:a, ca 10000 mil, svensksåld, endast en tidigare ägare och i väldigt bra skick.

Efter ett besök i Åhus och en ganska snabb provkörning slog jag till och det har jag inte ångrat en sekund sedan dess.

En av sakerna som jag föll pladask för när jag provåkte och provsatt olika varianter av Maserati var inredningen. Doften av den läderklädda kupén är helt underbar och läder finns det gott om.

Inredningen är en härlig blandning av trä, läder, alcantara och väldigt billiga plastdetaljer, det vill säga ganska typiskt italienskt. Designen på instrumentbrädan skvallrar inte om att den härstammar från 1981, utan skulle utan att skämmas göra rätt för sig i betydligt nyare bilar.

Den fanns också kvar, med små förändringar, till 2001 då Quattroporte IV gick i graven.

Självklart är det mer än gemenskapen och inredningen som gör att man har en Maserati Biturbo och älskar det. En stor anledning är bilens hjärta: V6:an på 2,8 liter med dubbelturbo levererar hela 363 Nm vid 3500 r/min.

Eftersom motorn är så stark

på låga varv är effekten relativt oansenlig, iallafall med dagens mått mätt, med sina 225 hk men en tomvikt på strax under 1200 kg ser till att det går undan så det räcker.

Turbomotorn är tacksam att trimma och effekter på 280 hk och mer är relativt vanligt, men min bil är original, förutom avgassystemet som i omgångar är utbytt och det sitter nu en keramisk racekatalysator och två Simons ljuddämpare precis framför vars ett dubbelpipigt avgasutsläpp där bak.

Drivningen sker givetvis på bakhjulen via en 5-växlad ZF-låda med ettan neråt som det anstår en sportbil och för att se till att det finns maximalt med grepp för bakdäcken i alla lägen är bakaxeln utrustad med en torsendifferential.

Nog med tekniksnack, det är ju upplevelser och äventyr med bilen som är det viktiga. Varje gång jag sätter mig i bilen, startar motorn och känner kraften när jag accelererar iväg sprider sig ett stort leende över mina läppar.

Jag försöker använda bilen

så mycket jag kan på sommarhalvåret och under den mörka halvan av året brukar jag besöka garaget då och då för att bara sitta i bilen och njuta av doften och den sköna inredningen.

Det har blivit minst en, men ofta fler, resor ner till Skåne från Stockholm per år, både för att hälsa på familj och vänner och för att vara med på bilträffar och bilen fungerar bra som långfärdsbil och är trots sin korta hjulbas på 251 cm ruskigt stabil även i höga hastigheter.

Jag har även varit på ett par banträffar med Maseratiklubben vilket jag verkligen fått mersmak för och i år står en förarutbildning på Sviestad på schemat för att förbättra körtekniken. Det känns verkligen att bilen har mer resurser än vad jag har och det skall jag förhoppningsvis ändra på den här säsongen.

Nu ser jag fram emot att vinterns grus sopas från vägarna och den obligatoriska träffen för italienska fordon vid Skokloster slott den 1 maj.

När det rullar in mer än 200 Alfa Romeo på led till parkeringen på gräsmattan som innehåller en härlig mix av Maserati, Ferrari, Fiat, Lamborghini, Ducati, deTomaso, Aprillia, Lancia, Piaggio, med flera - då vet man att det är vår.

Vi ses på vägarna!