»Instrumentpanelen avslöjar ambitionen«
Det är skönt att få snöa in på detaljer. Panelen i en gammal Audi till exempel. Eller varför inte en Volvo 480?
Kolla på de två första bilderna
i bildspelet här ovanför - den ena föreställer Audi 100 från ungefär 1984, den andra Audi 200 från samma tid. Kan du snabbt fastslå vilken förarmiljö som hör hemma i inroparversionen med 90 hästkrafter för 84 000 kronor och vilken bild som visar top of the line-modellen med turbo och 182 hästkrafter för 185 000 kronor?
Kanske inte så enkelt eftersom inredningarna förefaller identiska.
Titta en gång till. Det finns skillnader. Stora. Förutom de bastanta rattarna i högtysk industriplastkvalitet är knappt en enda detalj gemensam. Möjligen är fläktvredet likadant och kanske har ventilationsmunstyckena mitt på panelen samma reservdelsnummer - men infattningen är definitivt helt olika.
Och nu kommer den verkligt intressanta frågan: hur kom det sig att Audi kostade på en helt unik instrumentpanel för sin sportiga toppmodell - som ändå bara ett tränat öga kan skilja från standardbilens?
Det kan inte ha varit något litet beslut som låg till grund med tanke på att instrumentpanelen är en präktigt dyr del att utveckla, vilket bevisas av att biltillverkarna ofta låter flera modeller dela på samma grejer. (I nya Volvo S80, V70 och XC70 är till exempel panelerna identiska, så när som på färgsättning.)
Att ösa utvecklingspengar
på en ny instrumentpanel som ingen kommer att upptäcka hör till de mer besynnerliga greppen från en tillverkare som för övrigt verkade hålla
sina ingenjörer i strama tyglar och räta led.
När Audis första försök i lyxbilsklassen - Audi V8 - lanserades 1988 var ordningen därför återställd. v8-bilen hade flera kvadratmeter ädelträpaneler och många spännande knappar att trycka på, men alltsammans var infattat i exakt samma grundpanel som i billigaste fyrcylindriga Audi 100…
(Se dessutom Peter Sundfeldts superfina Audi 200 Turbo på Collection-avdelningen i Automobil 3.07, den var »mittemellanmodell« i den ansiktslyfta åttiotals-Audin.)
Jag är instrumentpanelsfantast.
Andra snöar in på fälgdesign, strålkastarinsatser eller avgaspipor (kika i första bästa stylingkatalog om du inte tror mig).
Jag kan sitta i timtal och jämföra paneler, hur de utvecklats, samordnats, finlirats, avvecklats. Det är ett privilegium att få snöa in på detaljer och jag vill hävda att väldigt mycket av en biltillverkares ambition avslöjas när du sätter dig bakom ratten. Betrakta helheten och enskildheterna, kläm känn och bedöm.
Delar du min faiblesse? Har du någon bortglömd favorit som bör få komma till allmänhetens kännedom? Finns det andra exempel där tillverkaren synes ha snubblat på sina egna ben? Mejla till mig!
Kommentarer
Jag delar ditt intresse Eric! Instrumentbrädan har för mig alltid känts som en oerhört viktig del av en bils personlighet. Det är ju igenom den du kommunicerar med bilen. Min favoritplats på jorden är bakom en vacker instrumentbräda precis när solen går ner. Alla möjliga knappar och reglage som du vanligtvis inte ägnar en tanke lyser upp i allehanda färger och bidrar till känslan av att vara ett med fordonet. Det är som om bilen vaknar upp ur en lång sömn.
Några av mina personliga favoriter bland instrumentpanelerna är:
TVR Tuscan - Ok, byggkvaliteten är tvivelaktig men designen är underbart retrofuturistisk. Hastighetsmätaren ser ut som en gammal badrumsvåg och förarmiljön för tankarna till någon gammal sextiotalskonceptbil.
Aston Martin Lagonda - Alldeles för mycket, alldeles för stort, men ack så intressant.
Jaguar E-Type - Känslan av att befinna sig i ett gammalt stridsflygplan är total.
Vector W8 - Detta är instrumentpanelernas kung, åtminstone vad science fiction fantasterna anbelangar. Myriader blinkande ljus och lampor ger känslan av att det ingalunda är en bil, utan ett snabbt litet jaktskepp för interstellära exkursioner.
Porsche 356 - Det är så spartanskt, så stilrent och så underbart hemtrevligt.
Varför inte göra en hel artikel i Automobil om de mest intressanta instrumentbrädorna igenom tiderna?
Jag är också en inredningsfantast och förstår precis vad du pratar om! Det är ju som Anders skriver där man själv "upplever" sin bil.
Det var just inredningen som var en av anledningarna till att jag fastnade för den bil jag har - en Maserati 222e från 1989. Den är helt i en klass för sig i instrumenpanelsdesign från den tiden, då de flesta bilars instrumenbrädor bestod av olika fyrkantiga plastenheter som satt ihop sisådär. Grunden i Maseratins inredning levde kvar från 81 till 2001 när QP:n slutade tillverkas. Givetvis skedde förändringar över tiden, men grunddesignen levde kvar och känns än idag relativt modern.
Andra inredningar jag gillar utseendet och känslan av (som jag kommer på nu på rak arm) är den i Maserati 3200GT/Coupé, förra BMW 3-serien, Aston Martin DB9, Ferrari 360 och även nuvarande Volvo V70. Jag gillar även TVR:s "spejsade" inredningar, även dom som är ännu mer "knäppa" än den i Tuscan.
En viktig ingrediens i upplevelsen inuti en bil är, förutom syn- och känselintryck är så klart doften! Där har BMW och Volvo inte så mycket att komma med, men under vinterhalvåret brukar jag gå o sätta mig i Maseratin i garaget och bara sitta och dofta och njuta av inredningen en stund då o då. :-)
Jag minns när Honda lanserade sin nya Prelude 1992.
Den instrumntbrädan var något av det läckraste man som 17-åring kunde föreställa sig. Jag låg vaken om nätterna och fantiserade om hur mätarna lyste genom det heltäckande glaset på den låga brädan.
Honda gjorde många fina brädor på den tiden. Gamla civic/crx från 88-91 hade också låga smäckra brädor, men Preluden var förstås värst med sin ultralåga "hylla" i knähöjd som fortsatte ut på dörrarna.
Nästan så man skulle leta upp en rotfri 2,3i 4ws i originalskick och bevara till eftervärlden så det finns åtminstone ett opimpat ex. kvar efter år 2010.
Körde en 2,0i 4ws av generationen innan när jag var i början av min bilägarkarriär och 4-hjulsstyrning vill man inte vara utan. På en Prelude i alla fall..
Tack för alla roliga kommentarer och tankar kring instrumentpanelerna!
I bildspelet har jag nu lagt in några av de favoriter som ni läsare bidragit med. Jag ska försöka rota fram ännu fler bilder och hoppas att ni fortsätter att tipsa!
Eric Lund
Automobil
Mina herrar, så kul att vi delar detta intresse. Mitt bidrag är instrumentpanelen i Mercedes W124 - gedigen, sparsmakad, strikt funktionell och de eleganta men övertydliga instrumenttavlorna med gula mätare.
Jag gillar även när det finns en samstämmighet i designen hos exteriören och interiören, och på denna punkt tycker jag att W124 är särdeles lyckad; interiören upplever jag som en verkligt naturlig fortsättning på den exteriöra designen - strikt och enkel men elegant.
Jättekul att panelen i Prelude generation 4 uppmärksammas. En tidlös skapelse som osar Knight Rider. Hade nöjet att äga en för ett par år sedan och saknar den lite fortfarande.
Honda har ju dessutom lyckats skapa ett nytt rymdskepp i senaste Civicen (såväl invändigt som utvändigt), men det återstår väl att se om den står sig lika bra i tiden. Jag tycker i alla fall att den är störtskön!
/Tomas
Slam dunkin like Shaquille O'Neal, if he wrote iniotmarfve articles.