med r-däck och kattbur

Oj vad tiden går.

Jag var tvungen att leta reda på köpekontraktet. Där stod det prydligt nedpräntat att jag nu haft M3:an i fem år och två veckor. Kul att den känns lika skoj idag som då för fem år sen. Även om jag glatt erkänner att det under den första tiden infann sig en viss extra förhöjd adrenalin- och serotoninhalt i kroppen. Med 321 hk pigga bmw-hästar och ohämmad anti-spinnlös bakhjulsdrift så gick det inte att bara sätta sig bakom ratten och åka bil. Här gällde det att vaket köra bil. När man svängde på ratten så svängde bilen också. Omedelbart och fullt utan tveksamheter. Härligt!

Före köpet var jag långvarigt sjukligt drabbad av ett enormt otillfredställt m3-begär. Jag hade gjort det fatala misstaget att provköra några stycken och, som man brukar säga, sen var det kört. Fantastiskt egentligen hur mycket jag kunde vrida min nacke ur led och hur lång min blick kunde bli när jag såg en m3. Ja, ni vet hur det är.

I dag har jag puttrat

(nåja) runt i bilen ganska exakt tio tusen mil och jag har blivit ordentligt hemmastadd i den. Av alla de här milen har en redig bunt hundratals mil spenderats bakom ratten med att åka runt runt utan att komma till något nytt ställe. Det finns varje år en mängd olika tillfällen att komma ut på Sveriges racerbanor och där få köra så mycket man vill en hel dag. Det har jag gjort.

Att dessutom kasta runt den kanske lite tunga m3:an i massor av olika slalombanor har i och för sig tärt på däckkontot. Men av de tio tusen mil jag kört så har jag tveklöst gjort mig mest hemmastadd i bilen under alla de här slalombanorna där jag flängt runt den.

Ordet kört runt stämmer sämre än flängt runt. Det senare är nog en mer korrekt beskrivning av min körstil i full karriär i slalombanan. Det säger i alla fall polarna.

Så du har alltså

haft en sportbil i några år, tänker ni kanske? Njaee. Eller jo. Eller både och. Efter en heldag på Gelleråsens racerbana med trettio mil i fullt tempo med R-däck och extra tåliga  bromsbelägg så tankar jag bara upp med bensin. Dagen därpå packar min fru och jag bilen med katten i kattburen, matkassarna, semesterpackningen, våra två långa tonåringar och deras gitarrer, flickvänner, datorer och allt vad det är. Så åker vi till landet.

Att serva bilen lite extra noga, tanka och sen bara köra - det är en härlig variant av racerbaneåka. Inte en hel buss med olika däck, reservdelar, prylar för att justera hjulvinklar hit och dit, olika slutväxlar och så vidare. Inte flera dagars förberedelser och noggrant logistiktänk före en bandag. Bara att packa ner hjälmen, rätt kläder och åka.

Det är härligt! *