Kalles M5-dröm äntligen sann

BMW 5-serien med internkod E34 byggdes mellan 1988 och 1996, och ända sedan jag för första gången såg bilder på den har det varit en av mina absoluta favoritbilar. När de andra småpojkarna (jag var knappt fyra år när E34 lanserades) drömde om Porsche, Lamborghini eller Ferrari hade jag bara ögon för familjebilen från München - vilket mina jämnåriga kompisar förstås ansåg oerhört märkvärdigt, snudd på provocerande.

Mitt allra tydligaste minne är från de många timmarnas lusläsande av BMW-sektionen i "Alla bilar -92". M5 hade precis lanserats i sin nya utgåva, med 3,8 liters cylindervolym och 340 hästkrafter. På bilden i katalogen stoltserade en Avusblå skönhet, med den nya designen på fälgarna, och jag minns att jag inte kunde förstå hur en fyradörrars familjebil kunde ha prestanda fullt i paritet med samtida Porsche och Ferrari.

Sedan dess har M5 varit en drömbil, och i höstas stämde faktorerna överens. En del bilar i Sverige inspekterades, men föll bort på grund av att pris kontra skick/miltal/historik inte stämde överens. Jag hade i princip bestämt mig för att vänta till våren, och åka ner till Tyskland för att prova lyckan, när en Daytonaviolett skönhet dök upp på Blocket, en regnig tisdag i november.

Bilen befann sig nära till hands i Ystad, och verkade både välskött och ärlig. Säljaren, FN-officer till yrket, hade själv importerat bilen 1998 och haft den sedan dess. Han hade kört sparsamt med bilen, därav den låga mätarställningen, och skulle nu sälja på grund av långvarig utlandstjänst i Liberia (eller var det Afghanistan?).

Servicebok och övrig dokumentation verkade vara i sin ordning, och vid en inspektion av bilen visade det sig att den både optiskt och maskinellt tycktes vara i mycket gott skick. Jag minns att jag vid första provkörningen var lite besviken på prestandan, det kändes inte riktigt så brutalt som jag hade föreställt mig. Sedan provade jag att fälla gaspedalen till botten och låta motorvarvet passera 4000 r/min - helt plötsligt förvandlas den beskedliga (nåja) familjebilen till ett vrålande och vilt accelererande monster. Kärleken var ögonblicklig.

Efter en veckas betänketid kom vi överens om priset och affären var ett faktum. Jag hann bara köra drygt 20 underbara mil med bilen innan det var dags för vinteravställning. Innan vårsäsongen drar igång på allvar har jag för avsikt att återställa bilen till sitt originalutförande utvändigt. Detta innebär tidsenliga orange blinkers istället för de förhatliga vita som är monterade idag, montera originalfälgar samt justering av M5-emblemet som i dagsläget sitter på fel plats på bagageluckan.

Sedan hade jag tänkt köra. Mycket. Jag har en ful ovana att sälja bilarna efter ungefär 500 mil, men M5 tänker jag behålla betydligt längre än så! I sommar blir det en långresa till Toscana, och så tänker jag besöka så många BMW-träffar jag bara kan. Kanske hinns det även med en liten sväng till Nürburgring framåt hösten? Tiden får utvisa. Just nu längtar jag bara efter våren, mer än någonsin…