Bild
Nästa artikelGenom Europa i en Ferrari från 1981
Publicerad 27 mars 2008
HÅKAN DAHLQUIST * FERRARI 308 GTBi 1981
Håkan förverkligade en gammal bildröm och fick en semester han aldrig glömmer.
Den unga frun höll full gas, barnen skrattade och pappan sken ikapp med solen. Fjord 21:an med aq260-motor var såld. Peter från Bonn skulle bara titta på bmw:n innan han skulle vidare till Norrland och fiska. Hans svenske fiskekamrat tog då upp en sedelrulle och bmw 3,0 csi:n var såld.
En Ferrari 308 gtbi årsmod 1980-1982 var nu inom sikte.
Webben bevakades och till slut hittades en fin gtbi -81. Säljare var Garage Daytona i Codroipo nära Udine. Det lät rätt, men skulle det gå att köra hem en 25 år gammal Ferrari utan problem? Då hemresan skulle bli lång kunde den lika gärna kombineras med en semesterresa för mig och min fru. Bilen kunde inte heller vara helförsäkrad på hemvägen. Hotellen måste därför väljas med omsorg och ha säker parkering.
Lorenzo, ägare av Garage Daytona, kontaktades och efter många e-mail var det klart att bilen var i mycket fint skick men att ac-kompressorn lät illa och handbromsen var dålig. Kompressorn byttes och en extra service gjordes. Bilen var nu klar för beskådande och test på platsen.
Svenska bankers expressöverföring vid bilköp är utmärkt men den italienska banken behövde mer tid så detta sätt gick ej. Kontantbetalning var det enda återstående. Pengar hade beställts till Arlanda och räknades buntvis snabbt upp. Med en omärkbar handrörelse fanns beloppet sedan i penningbältet.
Planet landade i Bologna och tåget gick vidare till Codroipo efter byte i Venedig. Väl framme möttes vi av Lorenzo och hans testförare Angelo i en Porsche 911. Synen när porten öppnades till Garage Daytona var imponerande. Ett drygt tiotal klassiker stod i den nymålade hallen.
Där fanns bland annat en gul e-type, en Porsche 911, en Bentley Turbo, en Jaguar Mark II, en bmw 635, en Maserati och i mitten en knallröd Ferrari 308 gtbi.
Nu skulle bilen testas. Oljan kontrollerades och bilen startades inne i garaget. Ingen blå dimma märktes. Ljudet var mäktigt med jämn gång. Bilen kördes ut och Angelo skulle visa prestanda. Jag tog plats bredvid och testet började. Han visade först hur lättkörd den var i stadstrafik. Inga ryck eller svajig tomgång
Staden tog slut och Angelo gav fullt. Växlarna kastades i utan problem. Inför avtagsvägen skedde hård inbromsning och snabba nedväxlingar ned till tvåan. Den smala asfaltsvägen låg öppen och träden blev till en mur i takt med hastigheten. Motorn varvade ut fint. Tvär inbromsning, nedväxling och kast till höger in på nästa avtagsväg. Ingen sladd utan bara en snabb kursändring. Angelo avslutade med ett bromsprov på gränsen till låsning. Allt var ok.
Ägarregistreringen och serviceboken gicks igenom och allt var ok. Lorenzo hade ordnat med en korttidsförsäkring och ett intyg om att vi hade rätt att köra hem bilen med hans italienska registreringsskyltar. Vi ägde bilen via köpekontraktet, men avregistreringen i Italien kunde göras först efter att vi hade skickat tillbaka regskyltarna. Pengarna betalades och bilen var vår.
Semesterresan hem började. Ferrarin hade förvånansvärt fin komfort. Det fanns ett resonansljud vid 70 km/h, men vid hastigheter därutöver blev bilen allt tystare och komfortablare i förhållande till farten. Första anhalten var hotell Panoramica i Salo vid Gardasjön. Vi kom lagom för ett dopp i poolen och en Campari på verandan före middagen.
Bilen stod väl skyddad nedanför vårt rum. Nästa dag gick färden via Milano upp mot Sankt Gotthard. Vägen klättrade i stora svängar och körningen var hur kul som helst. Resonansen genom Sankt Gotthard var fin och sedan slingrade sig motorvägen ned mot Luzern. Hotell Roggerli i Hergiswil var förbokat. Det låg på en sluttning ovanför sjön med fin utsikt och säker parkering.
Efter Campari och middag på terrassen var nästa dags mål Cochem i Moseldalen. Här fick bilen sträcka ut och resan i ytterfilen var en fröjd. Hotel Winneburg nåddes. Efter Camparin började vm-finalen i fotboll. Med guld för Italien startade nästa dags körning. Någon tutning var att vänta. Inget skedde utan det var i stället tomt på vägarna. Vid ett tillfälle sade min fru, titta där är ett segelflygplan. Farten var då 200 km/h och ytterfilen helt fri. Jag tänkte att det finns olika friheter och gav lite mer gas.
Väl framme i Lübeck tog vi in på det förbokade hotell Arnimsruh Garni och körde in bilen i garagelängan. Färden gick nästa dag över Ã-resundsbron och vidare mot Stockholm.
Hemma igen skickades registreringsskyltarna tillbaka och kvitto på avregistreringen mottogs. Handbromsen reparerades. Bilen registreringsbesiktades och några småturer gjordes under hösten. Våren därefter åkte sonen Axel, sex år, och jag i Ferraris 60-årskortege. Vid slottet var det först fullt i lunchtältet, men efter en stund blev vi anvisade ett bord. Bredvid Axel satt Stefan »Lill-Lövis« Johansson och dagen kunde inte ha slutat bättre.
På vår fråga förklarade Stefan att vinst i f3 och den egna viljestyrkan är viktiga faktorer för en förare som vill nå framgång i f1. Sommaren har varit trevlig med utflykter till bland annat Roslagen, Sparreholm och Rosersberg.
En Ferrari 308 gtbi årsmod 1980-1982 var nu inom sikte.
Webben bevakades och till slut hittades en fin gtbi -81. Säljare var Garage Daytona i Codroipo nära Udine. Det lät rätt, men skulle det gå att köra hem en 25 år gammal Ferrari utan problem? Då hemresan skulle bli lång kunde den lika gärna kombineras med en semesterresa för mig och min fru. Bilen kunde inte heller vara helförsäkrad på hemvägen. Hotellen måste därför väljas med omsorg och ha säker parkering.
Lorenzo, ägare av Garage Daytona, kontaktades och efter många e-mail var det klart att bilen var i mycket fint skick men att ac-kompressorn lät illa och handbromsen var dålig. Kompressorn byttes och en extra service gjordes. Bilen var nu klar för beskådande och test på platsen.
Svenska bankers expressöverföring vid bilköp är utmärkt men den italienska banken behövde mer tid så detta sätt gick ej. Kontantbetalning var det enda återstående. Pengar hade beställts till Arlanda och räknades buntvis snabbt upp. Med en omärkbar handrörelse fanns beloppet sedan i penningbältet.
Planet landade i Bologna och tåget gick vidare till Codroipo efter byte i Venedig. Väl framme möttes vi av Lorenzo och hans testförare Angelo i en Porsche 911. Synen när porten öppnades till Garage Daytona var imponerande. Ett drygt tiotal klassiker stod i den nymålade hallen.
Där fanns bland annat en gul e-type, en Porsche 911, en Bentley Turbo, en Jaguar Mark II, en bmw 635, en Maserati och i mitten en knallröd Ferrari 308 gtbi.
Nu skulle bilen testas. Oljan kontrollerades och bilen startades inne i garaget. Ingen blå dimma märktes. Ljudet var mäktigt med jämn gång. Bilen kördes ut och Angelo skulle visa prestanda. Jag tog plats bredvid och testet började. Han visade först hur lättkörd den var i stadstrafik. Inga ryck eller svajig tomgång
Staden tog slut och Angelo gav fullt. Växlarna kastades i utan problem. Inför avtagsvägen skedde hård inbromsning och snabba nedväxlingar ned till tvåan. Den smala asfaltsvägen låg öppen och träden blev till en mur i takt med hastigheten. Motorn varvade ut fint. Tvär inbromsning, nedväxling och kast till höger in på nästa avtagsväg. Ingen sladd utan bara en snabb kursändring. Angelo avslutade med ett bromsprov på gränsen till låsning. Allt var ok.
Ägarregistreringen och serviceboken gicks igenom och allt var ok. Lorenzo hade ordnat med en korttidsförsäkring och ett intyg om att vi hade rätt att köra hem bilen med hans italienska registreringsskyltar. Vi ägde bilen via köpekontraktet, men avregistreringen i Italien kunde göras först efter att vi hade skickat tillbaka regskyltarna. Pengarna betalades och bilen var vår.
Semesterresan hem började. Ferrarin hade förvånansvärt fin komfort. Det fanns ett resonansljud vid 70 km/h, men vid hastigheter därutöver blev bilen allt tystare och komfortablare i förhållande till farten. Första anhalten var hotell Panoramica i Salo vid Gardasjön. Vi kom lagom för ett dopp i poolen och en Campari på verandan före middagen.
Bilen stod väl skyddad nedanför vårt rum. Nästa dag gick färden via Milano upp mot Sankt Gotthard. Vägen klättrade i stora svängar och körningen var hur kul som helst. Resonansen genom Sankt Gotthard var fin och sedan slingrade sig motorvägen ned mot Luzern. Hotell Roggerli i Hergiswil var förbokat. Det låg på en sluttning ovanför sjön med fin utsikt och säker parkering.
Efter Campari och middag på terrassen var nästa dags mål Cochem i Moseldalen. Här fick bilen sträcka ut och resan i ytterfilen var en fröjd. Hotel Winneburg nåddes. Efter Camparin började vm-finalen i fotboll. Med guld för Italien startade nästa dags körning. Någon tutning var att vänta. Inget skedde utan det var i stället tomt på vägarna. Vid ett tillfälle sade min fru, titta där är ett segelflygplan. Farten var då 200 km/h och ytterfilen helt fri. Jag tänkte att det finns olika friheter och gav lite mer gas.
Väl framme i Lübeck tog vi in på det förbokade hotell Arnimsruh Garni och körde in bilen i garagelängan. Färden gick nästa dag över Ã-resundsbron och vidare mot Stockholm.
Hemma igen skickades registreringsskyltarna tillbaka och kvitto på avregistreringen mottogs. Handbromsen reparerades. Bilen registreringsbesiktades och några småturer gjordes under hösten. Våren därefter åkte sonen Axel, sex år, och jag i Ferraris 60-årskortege. Vid slottet var det först fullt i lunchtältet, men efter en stund blev vi anvisade ett bord. Bredvid Axel satt Stefan »Lill-Lövis« Johansson och dagen kunde inte ha slutat bättre.
På vår fråga förklarade Stefan att vinst i f3 och den egna viljestyrkan är viktiga faktorer för en förare som vill nå framgång i f1. Sommaren har varit trevlig med utflykter till bland annat Roslagen, Sparreholm och Rosersberg.
