BESIKTNINGSÅNGEST

Det finns få saker i mitt liv som verkligen stressar upp mig. Att skriva prov, att tala inför folk eller att gå till tandläkaren, det är ingenting som får mig ur balans. Visst slog hjärtat ett extra slag när jag gifte mig, eller när jag stod på startlinjen för första gången i en motortävling.

Men den årliga kontrollbesiktningen hos Bilprovningen, den ger mig mental härdsmälta.
 
Det var en BMW 2002, en tii, som grundlade mitt ansträngda förhållande till myndigheterna. Bilen var i ett glänsande skick, men under skalet dolde sig skamligheter som knäckte den unge studentens plånbok.

Sedan följde hårda domar över dumma bilar. Anskrämliga Alfor, förfärliga Fiatar, jobbiga Jaguarer, alla var de kameler som jag inte lyckades pressa genom nålsögat. Bilprovningen har blivit synonymt med nederlag.
 

Så varje gång jag står där

i kön och väntar på att mitt registreringsnummer ska dyka upp på displayen, går pulsmätaren upp på rödmarkeringen.

Vilken del av min själ ska de slita ut och spotta på? Mina bilar är mina barn, en förlängning av mig själv. Det gör ont att klä av dem inför besiktningsmannens dömande ögon.
 
Att besikta ett väl inslitet hembygge, det måste väl jämställas med aktiv dödshjälp? De sista timmarna innan Bilprovningen stängde för midsommarfirande, rullade jag in min nyförvärvade Se7en-klon i hallen, klev ur och svalde klumpen i halsen.
 

För min inre syn såg jag

myndighetens män, med sill och nubbe i sinnet, utföra ritualmord på min stackars lådbil. Bilen var ensam i hallen den sena eftermiddagen och personalen flockades runt bilen som flugor runt ruttet kött.
 
Till min förvåning, och stora lättnad, var det muntra män som skojfriskt tog emot min bil, mitt hjärta. Midsommarglädjen bubblade och min lilla låda gled igenom utan en enda prick i protokollet.

Nu hoppas jag på solsken och lådbilsväder - livet är underbart!