PROV: Renault Clio Sport

Sextiofyra hästkrafter, några rullar stripes och en annonskampanj där en käck Musseliknandefigur trummade in begreppet Stålmusen i svenska bilköpare. Mer behövdes inte för att sätta fart på suget efter hetversionen av Renaults första tredörrars småbil r5. ts hette den egentligen i efternamn, maxeffekten var 64 hk och året 1976.

Samma simpla grepp går givetvis inte hem i dag när den motsvarande grundmodellen heter Clio, en populär bil som under ett par generationer också funnits i en diskret sportversion kallad just Clio Sport. Med senaste Sportutgåvan vill Renault flytta fram positionerna en smula. Bilen är en muskulös krabat med skönt diskret framtoning, bortsett från så kallade venturitunnlar under och bakom bilen. Eller »luftspridare« som de kallas i presentationen, en lösning som förhindrar att »bilens bakdel lyfts upp«, som det uttrycks. Större tryck över bakvagnen och bättre väggrepp ska alltså förväntas. Rejäla bromsok det står Brembo på och ilskna friskluftutsläpp i framskärmarna skapar också karaktär.

En tuffing. Fyrcylindrig tvålitersmotor som utan turbo lovar drygt tre gånger så hög effekt som farfarsfar (197 hk), med högvarvskaraktär, feta hjul och en inredning där hårdskålade stolar understryker signalerna att här vill det gå undan. Det gör det också, rejält. Renaults fartangivelser verkar trovärdiga, det finns knappast någon klassutmanare som hänger på när Sport släpper loss. Oftast är det ett rent och skärt nöje att pinna omkring i den här bilen. Sikta med den röda siktskåran högst uppe på den knubbiga ratten och Clio Sport följer ettrigt dit du vill. Här finns massor av grepp, ingen påtalad understyrning, knapp krängning och rätta tonerna ur rören som mynnar på var sin sida om luftspridaren. De sex växlarna ramlar i med fart och precision. Det är mycket lätt att trivas så här långt.
Inte minst bidrar Clios vuxna utrustning och behagliga inredning till välbefinnandet. I fråga om ytfinish och fingertoppskänsla har många mycket att lära av Renault, aldrig att Clio ger känslan av att sitta i en småbil.


Värdet av märkets typiska startkort kan förstås diskuteras. Det hände inte bara en gång att bilen for i väg i en ny förares händer när den gamle stod kvar med kortet i fickan.
Stolarna är klädda i ett behagligt »rallydekorerat« tyg som ger rätta strävheten i böjarna och som förmedlar en luftig, mjuk känsla på långfärden. Fast lite längre ned mot golvet ville de flesta som provade kunna sitta.
Så långt är allt solsken. Clio Sport har lite väl tätstegad låda för att körningen ska bli komfortabel och, framför allt, en alldeles för låg »sexa«.

Bortåt 4 000 r/min i motorvägsfart är onödigt och gör bilen mer eller mindre omöjlig att färdas i längre än någon timme.
Och så är styrningen samma trista visa som alltid när det kommer till Renault och elservo. Här förstör konstruktionen det som hade kunnat vara en toppenkörupplevelse. Konstgjord styrkänsla, helt enkelt, en yxighet som gör sig påmind om och om igen.
Priset är nästan tio gånger högre än för den 30 år äldre anfadern, 249 900 kronor mot 25 150. Mycket pengar men också mycket kul bil för dem.*