PROV: Opel Astra GTC 2,0 Turbo

Det var länge sedan någon vände sig om och pekade efter en Opel men det är just vad de där två grabbarna vid Göta Kanal i Karlsborg gör när jag passerar i kvällningen. De är inte ensamma, Astra GTC väcker en uppmärksamhet standardversionen med femdörrarskaross garanterat inte gör.
Kanske är det fortfarande någon gammal gen som spritter till i folkdjupet, det var ju inte så förtvivlat länge sedan Opel alltid hade en snitsig coupéversion av sina mer modesta standardbilar. Med början i tidigt 1960-tal radades snyggingarna med svepande linjer upp: Kadett Coupé, Rekord Coupé, Commodore Coupé, ja, ni kan dem.

Lite i smyg fanns den förra Astragenerationen i en coupémodell, inte så linjeskild från standardmodellen. Nu är det raskare tag med pennan, GTC har faktiskt inte en enda plåtbit gemensam med femdörrarsmodellen även om dragen är bekanta. Utan tvekan en lyckad design, bilen ser "köttig" men samtidigt elegant ut. Fast det hade varit ännu roligare om man låtit de högt monterade bromsljusen från konceptbilen på 2003 års Genèvesalong vara kvar, de var i form av två små röda kanonrör ovanför bakrutan.
Tvålitersmotorn med turbo är en gammal bekant, en råstark maskin som ger bra klipp men kanske inte riktigt i paritet med exempelvis motorn i Golf GTI.

Provbilen var spritt ny när jag började köra, efter ca 200 mil hade innandömet "släppt" markant och satte betydligt bättre fart på händelserna.
Härlig växellåda, sexväxlad med distinkt ingrepp och väl valda steg. Styrningen är också riktigt bra, den gamla diffusa känslan är i nya Astragenerationen ersatt av en kvick respons och finfin spårstabilitet. Väggreppet är mycket starkt.
Fjädringen är en smula för hård, oavsett om man kör i "Sportläget" eller ej. Skiftet sker genom en knapptryckning på panelen, varvid stötdämparnas dämpning stramas åt och motorns insugsluft flödar friare, åtföljt av en grövre, trevlig ton.


Utrymmet i det instängda baksätet är anständigt när man väl hamnat på plats - dörrarna måste tillhöra marknadens största och tyngsta. Bakåtsikten och snett åt sidan är sanslöst dålig och man kan verkligen ha invändninigar mot en del missar i förarmiljön; här har vi en bil utan temperaturmätare, endast en varningslampa. Via färddatorn (lättskött) kan man visserligen komma åt exakt angivelse men varför ska man behöva ta den vägen. Och värme-/ventilationsreglagen sitter nere på golvet med osynliga indikatorer på inställningarna. Mugghållare? Nix. Fickor på ryggstöden. Nänä.
Trista småmissar i en i övrigt spänstig bil som inte skrävlar med sina fartresurser. Snart kommer en 240-hästare att vända sig om efter också.