PROV: MERCEDES CLS 55 AMG

Det finns bilmärken som aldrig hymlat om att det är lyx, överdåd och extravagans de ska erbjuda. Med Mercedes har det förhållit sig annorlunda. Mercedes har sålt lyxbilar, men den som velat ha guldkranar och rosa marmor har fått vända sig någon annanstans.
Bakom den väl tilltagna träskivan som draperar instrumentpanelen i Mercedes CLS55 AMG inser man snabbt att den tiden är förbi. Modellbeteckningen indikerar att Mercedes' för närvarande mest iögonfallande kaross - coupén med fyra dörrar och choppat tak - kombinerats med firmans näst vassaste motor.

Resultatet är som en hamburgare med rysk kaviar - spektakulärt, aromrikt, svindyrt och med en mättnadskänsla som inte är enbart angenäm.
Likafullt är det svårt att värja sig när 479 hästkrafter samlar sig till attack. Den kompressorladdade V8-motorn har en mer framträdande roll i CLS än i systermodellen E55 AMG. Ljudet trotsar det mesta som går att uppleva hitom Pavarotti och man tröttnar aldrig på crescendot ur de fyra piporna längst bak. CLS55 AMG verkar ha öppnare spjäll i avgasystemet än E55 och även i jämn landsvägslunk hörs motorn. Trivsamt och knappast störande. Om man störs ska man köpa en annan bil, en CLS350 till exempel. Eller en E200 Kompressor.

Hela vitsen med 55-modellerna är att köra snabbt. Att accelerera från låg fart är skojigt, att fälla pedalen i 200 plus pulvriserar de flesta referensramar. Antagligen skulle bilen ledigt storma förbi 300-strecket om inte elektroniken sa hit men inte längre vid 250.
Det skulle ändå bara vara hälften så roligt om inte motorljudet funnits där. Ett slags blandning mellan fluffig amerikansk V8 och hårdtrimmad europé som även i det avseendet gör 55-bilarna smått unika.
CLS delar grundkonstruktionen med E-klass och det är ingen dålig utgångspunkt. När E55 AMG pressades i A-testets olika grenar (Automobil 4.05) var den visserligen inte alls i nivå med nya BMW M5, men likafullt en makalös kompromiss mellan bekvämlighet, utrymmen och väghållning.
Vi har inte A-testat CLS55 AMG, men allt talar för att den skulle prestera bättre än den mer högbyggda E55. Fjädringen är stramare och CLS rullar på 19-tumshjul där familjekombin "bara" har 18-tummare.
Det drabbar bekvämligheten en smula. Inte så att CLS55 AMG är påfrestande att färdas i, men den är tre snäpp upp på sportskalan jämfört med E55. Styrningen är krispigare och bilen som helhet närmare händelsernas centrum. Med en E55 längtar man aldrig till småvägar, med CLS55 behöver man i alla fall inte undvika dem.


Ändå är det förstås på motorvägar - helst kontinentala - som bilen hör hemma. Varken chassisättning eller känslan i bromspedalen inbjuder till rappa manövrer i hårnålar. Bilen är gjord för att vara stabil i Autobahns tväraste fullfartskurvor.
Där har man även hjälp av stolarna som blåser upp sidostöden i kurvorna och låter dem sjunka undan på raksträckorna (tillval, som det mesta andra av interiörens grannlåt). Bekvämligheten är på topp och CLS55 AMG måste vara ett av de mest målmedvetna redskapen för att korsa Tyskland i brådrasket.
Mercedes vill att bilen kallas coupé, men det handlar förstås om en ovanligt trång sedan. Fyra vuxna får plats om inte baksätespassagerarna är alltför långa. Det är rent av ganska trivsamt att kura mellan den höga dörrsidan och den ädelträinpackade mittkonsolen som delar baksätet i två. Autobahn är dessutom ingen rolig vy, så just där spelar det ingen roll att man knappt har någon utsikt men anlag för åksjuka är ingen bra egenskap för den som förvisas till baksätet.

Krasst sett riskerar CLS att förbli ett tjusigt svar på en fråga som ingen har ställt. Mercedes' modellprogram vimlar av traditionella coupéer (CLK, CL samt plåtcabben SL) och sedaner (C, E och S). Familjeförsörjare väljer naturligtvis E55 sedan eller kombi, den som har möjlighet att njuta av en coupé köper SL55 AMG som på alla punkter är en mer helgjuten bil än CLS.
Bara den som ätit sig mätt på alla andra dressingar längtar efter rysk kaviar på hamburgaren.