Bild
Nästa artikelPROV: Jeep Grand Cherokee V8 5.7
Publicerad 27 april 2007
Fastkletad
Stor V8 är alltid trivsamt men den här indianen har fastnat i tider som känns allt mer flydda. Usa borde kunna bättre än så här 2005.
Tre miljoner USA-köpare har sin fulla rätt att vara nöjda med de Jeep Grand Cherokee av olika generationer de köpt sedan debuten 1992.
Varje gång modellen förändrats har storleken ökat. Den senaste modellen visades för knappt ett år sedan och är en saftig biff som kan förses med en 5,7-liters V8-stånka på 326 hk och den gamla inskriptionen HEMI skrikande från plastlocket ovanpå. Som om tekniken med halvmåneformade förbränningsrum och tändstift (här dubbla per cylinder) på sniskan ovanför cylindrarna vore något speciellt, 50 år efter debuten. Riktigt vilka "vibbar" det ständiga tjatet om HEMI ska sända är svårt att begripa för denne skribent, i synnerhet som bilen rymmer andra tekniska aspekter som vore mer lovvärda att framhäva. I mina öron slår HEMI tillbaka på avsändaren - "vi här på Chrysler och Jeep har fortfarande inget nytt att komma med".
Motorn i sig är verkligen ingen märkvärdighet, en stötstångs-V8 vilken USA-tillverkare som helst kan konstruera i sömnen. Men den fungerar på ett sedvanligt imponerande sätt; stark som en oxe, smidig och allt annat än aggressiv. Bara skönt tillbakalutad, tills man stampar på lite extra. Då sätter det mer än två ton ekipaget i väg som förmodligen ingen annan jämförbar konkurrent. Maxeffekten tas ut vid blott 5 100 r/min så någon stress är det aldrig fråga om.
Automatisk avstängning av halva cylinderantalet (av Jeep döpt kallat Multi Displacement System, MDS) när motorn inte belastas är i alla fall en ovanlighet, även om det också redan provats och dessutom förkastats tidigare (Cadillac V8-6-4 från 1978 om någon minns).
Syftet är lovvärt, att få hejd på den gamle indianens hejdlösa dryckesvanor, men resultatet desto klenare. Vi hade svårt att närma oss 1,5 liter milen "norrifrån" under provperioden. Lagom kul med ständigt förnyade bensinpriser. Situationen hade kanske varit än värre utan MDS.
Till ljuspunkterna hör den extremt låga ljudnivån och en förvånande (trots formatet) smidighet i rörelserna. Visserligen är Cherokee verkligen Grand men känns aldrig klumpig hantera ens på dåliga eller kurviga vägar.
Skjutbart pedalställ är en kul finess, men ratten går som brukligt är i USA bara att vicka. Utrymmena är generösa men motsvarar inte förväntningarna när man ser utsidan, särskilt inte det närmast löjliga bagageutrymmet när baksätet är uppfällt.
Trots all motorstyrka är totalintrycket av bilen inte mycket mer än ett slappt handslag, same, same i det mesta. En typisk exponent för de problem som karaktäriserar USA:s bilindustri i jämförelse med omvärlden.
Varje gång modellen förändrats har storleken ökat. Den senaste modellen visades för knappt ett år sedan och är en saftig biff som kan förses med en 5,7-liters V8-stånka på 326 hk och den gamla inskriptionen HEMI skrikande från plastlocket ovanpå. Som om tekniken med halvmåneformade förbränningsrum och tändstift (här dubbla per cylinder) på sniskan ovanför cylindrarna vore något speciellt, 50 år efter debuten. Riktigt vilka "vibbar" det ständiga tjatet om HEMI ska sända är svårt att begripa för denne skribent, i synnerhet som bilen rymmer andra tekniska aspekter som vore mer lovvärda att framhäva. I mina öron slår HEMI tillbaka på avsändaren - "vi här på Chrysler och Jeep har fortfarande inget nytt att komma med".
Motorn i sig är verkligen ingen märkvärdighet, en stötstångs-V8 vilken USA-tillverkare som helst kan konstruera i sömnen. Men den fungerar på ett sedvanligt imponerande sätt; stark som en oxe, smidig och allt annat än aggressiv. Bara skönt tillbakalutad, tills man stampar på lite extra. Då sätter det mer än två ton ekipaget i väg som förmodligen ingen annan jämförbar konkurrent. Maxeffekten tas ut vid blott 5 100 r/min så någon stress är det aldrig fråga om.
Automatisk avstängning av halva cylinderantalet (av Jeep döpt kallat Multi Displacement System, MDS) när motorn inte belastas är i alla fall en ovanlighet, även om det också redan provats och dessutom förkastats tidigare (Cadillac V8-6-4 från 1978 om någon minns).
Syftet är lovvärt, att få hejd på den gamle indianens hejdlösa dryckesvanor, men resultatet desto klenare. Vi hade svårt att närma oss 1,5 liter milen "norrifrån" under provperioden. Lagom kul med ständigt förnyade bensinpriser. Situationen hade kanske varit än värre utan MDS.
Till ljuspunkterna hör den extremt låga ljudnivån och en förvånande (trots formatet) smidighet i rörelserna. Visserligen är Cherokee verkligen Grand men känns aldrig klumpig hantera ens på dåliga eller kurviga vägar.
Skjutbart pedalställ är en kul finess, men ratten går som brukligt är i USA bara att vicka. Utrymmena är generösa men motsvarar inte förväntningarna när man ser utsidan, särskilt inte det närmast löjliga bagageutrymmet när baksätet är uppfällt.
Trots all motorstyrka är totalintrycket av bilen inte mycket mer än ett slappt handslag, same, same i det mesta. En typisk exponent för de problem som karaktäriserar USA:s bilindustri i jämförelse med omvärlden.
