PROV: Alfa MiTo

Det tog två timmar och sexton minuter bakom ratten i Alfa MiTo innan jag äntligen fick däcken att gny för första gången. Då hade vi bara hunnit 69 km, föga imponerande snittfart således, men så hade vi också hunnit med att köra rejält vilse på vägen ut ur Monza norr om Milano, och innan dess hade kollegan Hans och jag hunnit köra ett par varv på resterna av Monzas kraftigt bankade gamla ovalbana samt även plåtat en del och resonerat om ditt och datt och även en del om bilen och möjligen var det därför vi körde fel - fast vi skyllde förstås på bilens mindre begåvade navigator.

Under detta drygt två timmar långa preludium på många och trånga bygator och dammiga hårdtrafikerade smala landsvägar men också en mils motorväg hade vi dock hunnit inhämta, insupa och inmundiga en hel del intryck och kunskaper om bilen samt en italiensk glass i en liten gelateria i en liten by och dessvärre var och är jag inte alltför imponerad - jo, av glassen men inte bilen.
Alfa MiTo är uppkallad efter sina födelsestäder Milano och Turin (Torino): Konstruerad hos Alfa Romeo i Milano, byggs hos Fiat i Turin. Men namnet är dubbeltydigt; MiTo betyder också legend - fast legendarisk blir den nog inte.

Om formen är lyckad är förstås en fråga om tycke och smak, jag tycker inte den är särskilt snygg men inte heller ful, snarar lite kul, i alla fall att se på.
Interiören ser rätt trevlig ut och förarmiljön är bra liksom körställningen, men detaljarbetet fallerar här och där och materialvalet är blandat, från skapligt till dåligt; plasten som ska se ut som aluminium är påtagligt plastig.
Stolarna är heller inga fullpoängare. Vi provar  olika inställningar av rygg- och svankstöd utan att bli helt nöjda. Baksätet duger för två mindre personer, helst inte över 170 cm långa; både benutrymme och takhöjd är begränsade. Bra fjädringskomfort för biltypen och även ljudnivån var anständig.


Ungefär så långt är vi alltså hunnit i MiTo-analysen när vi både bokstavligen och bildligen är på rätt väg - lågtrafikerad och trevligt kurvig väg upp i bergen mot Lago di Como - och då laddar jag fullt ut ur en böj så att däcken gnyr men sedan händer dessvärre inte så mycket mer: Jovisst ökar farten och för all del, så långsamt går det inte, men motorn låter mer än den går och det låter tyvärr inte som den trivs på jobbet.
Enligt Alfas marknadsföring är MiTo inte bara en sportig liten halvkombi utan praktiskt taget en riktig sportbil - men dit är det en bit kvar, det epitetet kan möjligen bli aktuellt för den 230-hästars gta-version som kommer nästa år. Även andra vassa maskiner är på gång liksom en dubbelkopplingslåda à la VW:s DSG.

Tills vidare får vi dock försöka nöja oss med »vår« bils 1,4-liters turbosnurra på 155 hk, men det går som antytts inget vidare: MiTo:s dna imponerar inte, varken i bemärkelsen  arvsanlag eller styrsystem (Alfa kallar bilens styr- och övervakningsystem för D.N.A) - och det gäller oavsett körprogram: Dynamic, Normal eller All Weather.

Dynamic är förstås det sportiga programmet, då är stabiliseringsprogrammet VDC (Alfa-språk för ESP) ganska överseende med entusiastisk körning, styrningen är rappare och gasresponsen snabbare - fast inte snabb nog. Snarare känns det som om Alfa MiTo reagerar ovanligt flegmatiskt på gaspådrag - och den overboost-funktion (från 206 till 230 Nm) som ska finnas i Dynamic-läget märks knappt. Motorn är dessutom »tunn i botten«, det händer inte mycket under 2 500 r/min och det krävs alltså flitigt hanterande av den (lätthanterade) sexväxlade lådan.
I Normal- och aw-läge är vdc mer på hugget, styrningen lite slappare och gasresponsen ännu lite slöare - men jag tycker att skillnaderna är för små; Dynamic-läget borde vara ettrigare.

MiTo finns också med en ny liten 1,6-liters turbodiesel på 120 hk, med bra bottendrag och nästan »bensinig« karaktär, en trevlig maskin som lär komma i fler modeller från Fiat-koncernen (och kanske även i en del Saab-versioner?). I Italien finns dessutom en juniorversion avsedd för nyblivna körkortsinnehavare. Den har 1,4-liters sugmotor på 78 hk.

Alfas nya minsting är tänkt att matcha Mini Cooper S & Co (se A-matchen sid 52-61) men det torde bli en tuff match. Prismässigt lär MiTo 1,4 Turbo hamna mitt i det gänget - alltså någonstans mellan 210 000 och 220 000 kronor - men den hänger knappast med i svängarna och absolut inte på rakorna

Vägegenskaperna är tämligen typiska för en liten framhjulsdriven, sportig och motorstark bil. Kursstabil och pålitlig, understyrd när den pressas hårt i böjarna, kan luras att lätta ut häcken med ett välavvägt gasuppsläpp. Då, alltså i händelse av överstyrning, ska föraren stöttas av dst, Dynamic Steering Torque, som ska hjälpa till att styra emot - men denna funktion lyckades vi aldrig provocera till aktion.
Enligt Alfa ska understyrningen minska radikalt med hjälp av Q2, en »elektronisk differentialbroms« mellan framhjulen som genom att bromsa det avlastade innerhjulet i en kurva ska skicka mer av motorns moment till det belastade ytterhjulet. Och kanske är det så, kanske är MiTo lite mindre understyrd än många andra små knallhattar.

Efter en knapp dag i bilen och bara halva tiden bakom ratten är det tillrådligt att inte vara alltför tvärsäker, men nog minns jag Opel Corsa opc som bättre i böjarna och den är ändå nära släkt med MiTo: Corsa och Fiat Grande Punto delar bottenplatta med MiTo.
Bilen är ännu inte säkerhetstestad av någon oberoende part, men enligt Alfa ska fem stjärnor (full pott) i Euro ncap inte vara några som helst problem.

Till Sverige kommer MiTo i höst med 1,4-liters bensin- och 1,6-liters dieselturbo.