Fiat 500 TwinAir: Ace of base

Den är alltså tvåcylindrig, den nya Fiat 500 TwinAir, och ljudet den producerar genomsyrar upplevelsen med sitt pockande fräsande.

Det är förstås inte första gången en Fiat 500 drivs av en tvåcylindrig motor. Dante Giacosas femtiotalsdesign, som har stått modell för dagens 500, var en tvåcylindrig småbil och som citybil en pionjär. Då handlade det om en luftkyld svansmotor på knappt en halv liter och tretton hästkrafter. Nu är läget ett helt annat: den vattenkylda TwinAir-motorn är frontmonterad och trycker ur sig 85 hästkrafter med hjälp av turbo och en synnerligen avancerad ventilstyrningsmekanism.

Men att Fiat har utvecklat en tvåcylindrig motor har ingenting att göra med vare sig ljudunderhållning eller nostalgi utan handlar uteslutande om att hitta ett bättre sätt att utnyttja varje bränsledroppe. Resten kom på köpet.

Interiören speglar utsidans lekfulla linjer och färgschemat är påtagligt femtiotalistiskt med benvita detaljer mot den blålackerade panelplåten. Utrymmena är väldisponerade och baksätet kan användas också av vuxna, åtminstone på kortare sträckor.

Materialen är inte alls så spinkiga som man skulle ha kunnat befara och allting ter sig omsorgsfullt fastskruvat. Gamla fördomar om italiensk sammansättningskvalitet kommer snabbt på skam – men så är också Fiat 500 monterad i Polen.

Sittställningen är vettig, men att ratten inte går att justera annat än i höjdled förstör alla möjligheter att hitta den där rätta rattvridarkänslan.

Körintrycket är mycket mognare än vad utseendet ger sken av. Nog är femhundran ärtig, men ändå rätt lugn och städad. Elservot är måttligt kul, men chassit är alltid med på noterna och tycker det är kul att plågas. Krängstyvheten är i nivå med en disktrasas, men det stör inte utan adderar snarare till svänglyckan.

Det Fiat inte har i grepp tar den igen med balans och progressivitet och i stadstrafik är den en karamell. Med 85 hästkrafter går det inte särskilt fort rakt fram heller, men nog är det kul att köra med gasen i botten nästan jämt och fräsa fram till ett tvåcylindrigt smatterband.

På långfärd kan smattret vara tröttande, det är lågfrekvent och ständigt närvarande, överröstat enbart av däckens malande mot motorvägens asfalt. Dessutom är det lätt att ligga kvar på treans växel och tokvarva maskinen, eftersom motorljudet är så lågfrekvent och basrikt att man lätt luras att tro att man har växlat upp för länge sedan.

Bortsett från det är den en trevlig långfärdskamrat, riktningsstabiliteten är fullt godkänd och fjädringskomforten är finfin.

Men riktigt så snål som Fiat påstår är inte bilen under normala trafikförhållanden och vi hade svårt att komma under en halvliter per mil ens vid ganska försiktig körning. En extrem optimering mot körcykeln anas och tillsammans med ett högt inköpspris gör det Fiat 500 TwinAir till en dålig sparbössa. Så glöm idén om Fiat 500 som ett ekonomialternativ och njut i stället av utseendet, körupplevelsen och inte minst motorljudet.