Ärtiga Alfa Romeo Giulietta

Det italienska arvet av design, form och sportighet är viktigt, faktiskt själva grundbulten i varumärket Alfa Romeo. Konstigt vore det väl annars med ett folk som är esteter ut i fingerspetsarna. 1955 debuterade den första Alfa Romeo Giulietta. Snabbast i klassen och bara en aning dyrare än konkurrenterna tog den Alfa Romeo in i det italienska folkhemmet och blev en försäljningssuccé.

Förhoppningarna är lika stora på nya Giulietta, vars uppdrag är att stjäla kunder från andra märken i C-segmentet som utgör 20 procent av den europeiska marknaden. Prognosen är 40 000 sålda bilar mellan maj och december 2010, för att redan 2011 nå 100 000 vagnar per år. Försäljningsstart i maj för Europa, Sverige får vänta till oktober.

Bilens linjer väcker känslor och berör betraktaren. Den aggressiva fronten med moderiktiga bi-xenon och led-lampor, Alfas klassiska grill och svepande huv skapar en klar identitet med ett formspråk som känns igen från MiTo och 8C. Anonymitet är inte Giuliettas starka sida, särskilt inte framifrån.
På plats bakom ratten blickar du ut över en väldesignad instrumentpanel. Känslan är dock inte lika solid som det ser ut, med en viss plastighet främst i acc-reglagen. Läderklädseln är riktigt elegant. Baksätet är däremot en besvikelse. För 182 cm svensk man är det trångt runt huvudet, till och med så trångt att en längre resa i baksätet är otänkbar.

Körupplevelsen är mycket underhållande, även om den knivskarpa och underhållande spetsen saknas. Egenskaperna kan bäst beskrivas som understyrt neutrala, till stor del beroende på däcken. Alfa hävdar att både understyrning och styrvinkel är den lägsta i klassen. Att provocera fram någon form av överstyrning och farligt viftande med bakvagnen är svårt – gränsen ligger mycket långt bort.

Giulietta är hur som helst den bästa Alfa Romeon på många år och står sig dessutom mycket väl i jämförelse med konkurrenterna. Märket har, likt en mindre svensk biltillverkare, tvingats släppa en del av egensinnigheten och samtidigt försökt behålla själen – La Cuore Sportivo. Frågan är om de lyckats, kanske har den klassiska Alfa-upplevelsen fått stå tillbaka lite för mycket i ivern att skapa en storsäljare. Å andra sidan är det svårt att massproducera och sälja en familjebil med renodlade sportvagnsegenskaper, så detta kan vara ett mycket gott exempel på en lagom kompromiss som körmässigt är så där tråkigt bra och komfortabel som huvudkonkurrenterna VW Golf, Audi A3 och BMW 1-serie. Det går att åka otäckt fort utan att man egentligen märker det.

Hela provkörningen finns att läsa i Automobil 5.10.