Staffan Farmare - Jaguaren var precis min typ

Staffan Farmare

i Vetlanda kallar sig ogärna sportvagnsentusiast. Ändå har han i snart 35 år och 15 000 mil ägt en bil som kan få hjärtat att slå volter på betraktaren. En orenoverad, gullvivegul Jaguar E-type roadster från 1971. I senaste numret av Jaguar Times, klubbtidning för Swedish Jaguar Club, berättar han om sin trogna följeslagare och jag ringer honom direkt efter att ha sett artikeln.
Staffan, det är ju vanligt att bilar av det här slaget byter ägare ganska ofta men för dig har försäljning aldrig kommit på tal. Berätta!
- Det här var ju ingen 40- eller 50-årskris precis, Jag var anställd på en gård utanför Eksjö och läste Göteborgs-Posten under en kafferast i januari 1971. Jag var 23 år och Philipson i Göteborg annonserade ut en E-type som hade gått 1 700 mil, mest på franska Rivieran.
- E-type var drömbilen för mig. När jag var liten fanns hemma i Vetlanda en läkare som hade en röd coupé. Jag cyklade ofta förbi hans mottagning för att beskåda den vackra bilen. Ibland hade man sådan tur att doktorn kom ut och körde i väg.

Staffan och en

kamrat åkte till Göteborg och Philipson för att titta på bilen i annonsen.
Jaguaren kostade 34 000 kronor, närmast en årslön vid den tiden och minst sagt en bra slant för en »bonddräng« som Staffan. Ã-verenskommelsen blev att lägga 27 000 kronor direkt och att lämna en halvrisig MGB i inbyte.
- Försäljaren undrade om vi inte skulle passa på att se stan nu när vi ändå tagit oss dit från Småland. Han gjorde ganska stora ögon när jag förklarade att jag som färsk Jaguarägare skulle upp klockan fem morgonen därpå för att mjölka.
Två barndomskamrater var också sportvagnsbitna och hade skaffat en Mercedes 190 SL respektive Austin Healey 3000. Trion for ut på otaliga turer och äventyr med sina bilar.
- Förmodligen den mest sorglösa tiden i våra liv, konstaterar Staffan tacksamt.
De första åren fick bilen gå året runt, att ha råd med en sådan lyx som en nöjesbil var inte att tänka på.
- Vinterdäck, bakhjulsdrift, 265 hästkrafter och en tunn sufflett var en utmanande kombination, men inte tänkte jag så mycket på det när jag var ung.

Jaguaren är alltså

fortfarande orenoverad, bara bättrad lite här och var och med en del tydliga spår av tidens tand och enskilda händelser.
- Visst, den läcker både in och ur här och där, men jag har kvar precis den bil jag en gång köpte. Engelsmännnen gjorde inte världens absolut bästa bilar men de hade en oöverträffad förmåga att skapa den rätta känslan. Nu finns det förstås repor, märken och bucklor på bilen, men de är ju bara påminnelser om speciella händelser under lång och trogen tjänst.
- Som den där gången dörren frusit fast och jag bucklade till den. Eller när min syster tryckte ned bakluckan för hårt över en kameraväska. Det blev förstås ett veck i plåten men vad gör väl det i dag? Ofta när jag ser skadan tänker jag ju på henne. Människor är både viktigare och mer sårbara än bilar, säger Staffan.
Ibland har han lånat ut Jaguaren för speciella evenemang, studentkorteger inte minst.
- Ja, jag tycker att det har varit roligt att glädja andra med min ovanliga bil. Faktum är ju att den har sin funktion också på vinterhalvåret när den står avställd. Då skapar den drömmar och förhoppningar inför en ny vår och sommar.
Veteranbilsarrangemang som blir allt större år för år lockar inte Staffan riktigt lika mycket längre. Det är den lilla, kvickt planerade åkturen som drar, framför allt i kombination med naturupplevelsen.
- Att låta fartvinden ta med sig doften av vägkantens massavedtravar eller höra fågelsången över motorljudet, då är man helt enkelt tacksam över att finnas till. *

Hämtat ur klassikerartikeln om Jaguar E-type i Automobil 4.05