Ralf Christensson - Det är den vackraste designen någonsin

Den här bilen

hade börjat brinna under ett test i en biltidning och jag köpte bilen efter det. Jag fick löfte från försäkringsbolaget att den skulle återställas i ursprungligt skick. Det var Grey Steel i Gustavsberg som tog hand om renoveringen och jag är mycket nöjd, både med renoveringen och den behandling jag fick från Länsförsäkringar.
Bilen har gått 8 700 mil och haft 14 ägare sedan 1971. Jag tror till och med att den är svensksåld från början. Jag tycker att man ska köra sina bilar så den har rullat mer än 500 mil sedan jag fick den förra sommaren.
Jag testade bilen på Mantorp förra veckan och den gick knappast särskilt bra, mest rakt fram i kurvorna. Visserligen är hjulvinklarna inte anpassade för bankörning och däcken, gamla Pirelli Cinturato CN35, rena gatdäck så förutsättningarna var förstås inte de bästa. Men jag var nyfiken på hur den skulle bete sig.

På vanliga

vägar är den himla trevlig. Det är inte världens bästa sittställning, men hyfsat för mig i alla fall. Det är en väldigt speciell känsla att se de höga framskärmarna från förarplats. Som mest har jag varit uppe i 220 km/h, men då gick det rätt vingligt. Egentligen är bilen bäst som glidare i mer normala farter.
Bilen har renoverats förut och har dessutom varit lackerad i en massa olika färger under sitt liv. Jag träffade en föregående ägare och på hans tid var Dinon svart. Den har även varit brun med beige inredning och jag tror även att den var lackerad i guldmetallic ett tag.
Det satt några Ferrarimärken på bilen men dem tog jag bort. Det är ju inte en Ferrari utan en Dino. Visserligen är det en Ferrarihäst på nyckelknippan, men den får ni inte visa på bild. Jag har nämligen inte fått tag på något Dinomärke ännu.
Jag är inte speciellt förtjust i Ferrari. En F40 vore inte fel, men de nya bilarna är bara direktionsvagnar.  Dino däremot, det är fina grejor det.*

Hämtat ur klassikerartikeln om Dino 246 GT i Automobil 7.05