Bild
Nästa artikelPrivatchauffören
Publicerad 5 september 2008
del 12: limousintider
På skidsemester i Schweiz vintern 1970 träffade jag under udda former en amerikansk affärsman. Jag skulle gå på tåget från skidorten Davos och han steg på före mig, råkade få tummen i kläm mellan dörrarna, vilket gav upphov till en intressant kommentar: "Inte nu igen", kved amerikanen på bruten dialekt, "jag gjorde ju illa mig i samma finger när jag surfade i Sydamerika för några veckor sedan".
"Hm, storfräsare eller skitstövel?" tänkte jag misstänksamt.
Vi satte oss tillsammans i en kupé och började prata om resor och bilar, fast i omvänd ordning. Min namne, Kenneth, var från USA och visade sig också vara intresserad av Formel 1. Han bodde i Belgien och arbetade åt ett stort amerikanskt dataföretag. Jag berättade om min verksamhet och Kenneth blev oerhört imponerad att få möta någon som kunde ta sig in i depån och umgås med Formel 1-förarna. Han föreslog att vi skulle slå oss ihop till något Grand Prix och jag då skulle bemöda mig om att fixa in honom i depån. Inte helt lätt, men aldrig omöjligt, i alla fall inte med lite kontakter. Som tack för hjälpen skulle han stå för transport och utgifter under racehelgen. Sagt och gjort.
Vi hade sällskap till flera Grand Prix under Ronnies första Formel 1-år. Det bar iväg mot Spa i Belgien, Clermont-Ferrand i Frankrike och Hockenheim i Tyskland. Jag hade flyt och fixade en extra depåbiljett till mr. Arrowood som fick se Grand Prix på nära håll. Samma höst ringde Kenneth upp mig och berättade att han måste flytta hem till USA igen med nya arbetsuppgifter. Han skulle höra av sig, men Formel 1-resorna skulle knappast bli något under 1971.
Det årets första tävling gick på Kyalamibanan i Sydafrika. Ronnie och jag hade sällskap och delade rum på hotell Kyalami Ranch, ett fashionabelt hotell några mil från banan. Vid hotellinbokningen ombads jag skriva in namnet i liggaren och min blick fastnade för namn och signatur tre, fyra rader under mitt eget: Kenneth Arrowood!
Efternamnet är inte direkt unikt, men han hade ju just flyttat hem till USA? Jag blev nyfiken, tog reda på hans rumsnummer och knackade på hotelldörren. Vi blev båda lika häpna över att återses. Det visade sig att Kenneth blivit förflyttad till Johannesburg för att starta verksamhet där och nu bodde på hotell i väntan på fast bostad. Vi bestämde att åka till banan tillsammans nästa dag.
Samma kväll pratade Ronnie och jag om skruv och mutter innan samtalet gled in på damer. Jag hade brev med till Ronnie från hans fästmö Barbro. Sedan gick vi ut till poolen för att titta på skönheter på närmare håll och bada flott i swimmingpoolen. Mitt möte med mister Arrowood höll jag tills vidare för mig själv.
Ronnie och Reine Wisell hade hyrt en Alfa Romeo för att ta sig mellan hotellet och banan som låg en bit bort. Jag sade till Ronnie att jag hade en del att göra och att jag skulle åka in till city för att inhandla souvenirer. Han nickade "vi ses" och våra vägar skiljdes efter att jag tiggt till mig ett extra depåkort.
Nu förhöll det sig på det viset att Kenneth hade en elegant Mercedes S-klass som kördes av en privatchaufför med namnet Joseph. Vi for in till stan på en kortare sightseeing för att senare dyka upp på banan. Ronnie undrade hur jag kommit dit, men jag avfärdade det hela snabbt och började i stället prata om hans nya March 711.
Inför lördagsträningen lånade jag både bil och privatchaufför eftersom Kenneth arbetade hela dagen. Just när vi kom tillbaka till Kyalami Ranch efter en stekhet och svettig dag under träningen, svängde Ronnie in framför hotellet i sin Alfa med Reine bredvid sig. Båda steg förvånat ur bilen i sina svettiga föraroveraller och tittade nyfiket åt mitt håll.
"Kör upp bakom dem och släpp av mig, Joseph. Sedan kan du ta ledigt resten av dagen", sade jag till min chaufför.
Joseph parkerade snällt bakom det svenska racerparet, gick ur bilen och öppnade dörren till baksätet samtidigt som han överräckte kameraväskan till mig och gjorde flott honnör.
Jag hejade glatt på Ronnie som tittade misstänksamt och undrade om allt stod rätt till. Någon kommentar blev det aldrig. Och Ronnie nämnde heller inget trots att vi delade hotellrum på ranchen.
Väl tillbaka i Sverige ringde Ronnie genast min gode vän Pelle Cewrien som var Ronnies manager på den tiden och frågade: "Vem fan är den där Olausson egentligen? Han hade privatchaufför i Sydafrika. Är han inte riktigt klok?"
- Kenneth Olausson
"Hm, storfräsare eller skitstövel?" tänkte jag misstänksamt.
Vi satte oss tillsammans i en kupé och började prata om resor och bilar, fast i omvänd ordning. Min namne, Kenneth, var från USA och visade sig också vara intresserad av Formel 1. Han bodde i Belgien och arbetade åt ett stort amerikanskt dataföretag. Jag berättade om min verksamhet och Kenneth blev oerhört imponerad att få möta någon som kunde ta sig in i depån och umgås med Formel 1-förarna. Han föreslog att vi skulle slå oss ihop till något Grand Prix och jag då skulle bemöda mig om att fixa in honom i depån. Inte helt lätt, men aldrig omöjligt, i alla fall inte med lite kontakter. Som tack för hjälpen skulle han stå för transport och utgifter under racehelgen. Sagt och gjort.
Vi hade sällskap till flera Grand Prix under Ronnies första Formel 1-år. Det bar iväg mot Spa i Belgien, Clermont-Ferrand i Frankrike och Hockenheim i Tyskland. Jag hade flyt och fixade en extra depåbiljett till mr. Arrowood som fick se Grand Prix på nära håll. Samma höst ringde Kenneth upp mig och berättade att han måste flytta hem till USA igen med nya arbetsuppgifter. Han skulle höra av sig, men Formel 1-resorna skulle knappast bli något under 1971.
Det årets första tävling gick på Kyalamibanan i Sydafrika. Ronnie och jag hade sällskap och delade rum på hotell Kyalami Ranch, ett fashionabelt hotell några mil från banan. Vid hotellinbokningen ombads jag skriva in namnet i liggaren och min blick fastnade för namn och signatur tre, fyra rader under mitt eget: Kenneth Arrowood!
Efternamnet är inte direkt unikt, men han hade ju just flyttat hem till USA? Jag blev nyfiken, tog reda på hans rumsnummer och knackade på hotelldörren. Vi blev båda lika häpna över att återses. Det visade sig att Kenneth blivit förflyttad till Johannesburg för att starta verksamhet där och nu bodde på hotell i väntan på fast bostad. Vi bestämde att åka till banan tillsammans nästa dag.
Samma kväll pratade Ronnie och jag om skruv och mutter innan samtalet gled in på damer. Jag hade brev med till Ronnie från hans fästmö Barbro. Sedan gick vi ut till poolen för att titta på skönheter på närmare håll och bada flott i swimmingpoolen. Mitt möte med mister Arrowood höll jag tills vidare för mig själv.
Ronnie och Reine Wisell hade hyrt en Alfa Romeo för att ta sig mellan hotellet och banan som låg en bit bort. Jag sade till Ronnie att jag hade en del att göra och att jag skulle åka in till city för att inhandla souvenirer. Han nickade "vi ses" och våra vägar skiljdes efter att jag tiggt till mig ett extra depåkort.
Nu förhöll det sig på det viset att Kenneth hade en elegant Mercedes S-klass som kördes av en privatchaufför med namnet Joseph. Vi for in till stan på en kortare sightseeing för att senare dyka upp på banan. Ronnie undrade hur jag kommit dit, men jag avfärdade det hela snabbt och började i stället prata om hans nya March 711.
Inför lördagsträningen lånade jag både bil och privatchaufför eftersom Kenneth arbetade hela dagen. Just när vi kom tillbaka till Kyalami Ranch efter en stekhet och svettig dag under träningen, svängde Ronnie in framför hotellet i sin Alfa med Reine bredvid sig. Båda steg förvånat ur bilen i sina svettiga föraroveraller och tittade nyfiket åt mitt håll.
"Kör upp bakom dem och släpp av mig, Joseph. Sedan kan du ta ledigt resten av dagen", sade jag till min chaufför.
Joseph parkerade snällt bakom det svenska racerparet, gick ur bilen och öppnade dörren till baksätet samtidigt som han överräckte kameraväskan till mig och gjorde flott honnör.
Jag hejade glatt på Ronnie som tittade misstänksamt och undrade om allt stod rätt till. Någon kommentar blev det aldrig. Och Ronnie nämnde heller inget trots att vi delade hotellrum på ranchen.
Väl tillbaka i Sverige ringde Ronnie genast min gode vän Pelle Cewrien som var Ronnies manager på den tiden och frågade: "Vem fan är den där Olausson egentligen? Han hade privatchaufför i Sydafrika. Är han inte riktigt klok?"
- Kenneth Olausson