"JAG KÖR ITALIENSKT EFTERSOM PAPPA VAR SEN FRÅN JOBBET"

Jag kan naturligtvis inte låta bli att hörsamma uppmaningen i ledaren ("Corgi Toys rullade skönt på korkmatta") om att plita ner några rader om vilka leksaksbilar jag har i hyllan, och vad de har för vägengenskaper.

Jag måste börja med att slå fast att tidningen Kalle Anka & Co:s påverkan av mig i unga år knappast kan underskattas.

Vid sidan av att tillhandahålla god lektyr som utvecklade mina läskunskaper i förskoleåldern, var Kalle Anka & Co också källan som upplyste mig om de senaste tekniska underverken från Marcel Van Cleemputs ritbord, alltså vilka nya modeller Corgi Toys släppt.

I så gott som varje nummer

fanns det nämligen en fyrfärgsannons på en hel- eller halvsida där dessa beskrevs i för en sexåring synnerligen lockande ordalag.

Detta ledde i sin tur till att resorna till Fagersta, där det som inte kunde inhandlas i vår lokala Konsumbutik, införskaffades på det välsorterade Domus-varuhuset i tre plan, så gott som alltid resulterade i en ny Corgi-bil till samlingen.

Mina föräldrar lärde sig snabbt att om jag fick vara ifred på leksaksavdelningen och i lugn och ro välja ut en bil (inom rimliga ekonomiska gränser, James Bonds DB5 och Chitty Chitty Bang Bang var reserverade för viktigare bemärkelsedagar och julafton) så förlöpte inköpen smidigt, utan krav på godis, serietidningar eller annat.

Med tiden växte samlingen,

och min salig far förfärdigade en hylla i teak (det här var i slutet av 1960-talet innan man visste att det var ett utrotningshotat träslag) där den fortfarande huserar, något dammig men intakt.


I likhet med redaktörn lekte jag helst med mina bilar i splendid isolation (en mardröm var när de äldre kusinerna ibland hälsade på, för de hade pippi på att plocka isär saker utan att kunna sätta ihop dem igen) och manövrerade dem runt intrikata vägnät på vardagsrumsgolvet med vägmärken i miniatyr och trafikregler som jag bara själv förstod (och dessutom bröt mot närhelst det passade mig).

Dessa bilar fick aldrig komma utomhus,

där hade jag istället en uppsättning mjuka plastbilar i skala 1:43 som var bättre anpassade för sandlådans verdermödor.

Redan i tidig ålder tyckte jag att hundkojor var det fränaste som fanns (och att Picko Trobergs  mustasch var häftig, han såg nästan ut som en seriefigur) så de är välrepresenterade i samlingen.

Bild 1 och 2 visar tre av dem, 1967 års Monte Carlo-vinnare, med hasplåt och reservhjul på taket, den så kallade "Mini Magnifique" med öppningsbara dörrar, motorhuv och baklucka samt fällbara ryggstöd och skjutbar sollucka, och den psykideliska "Pop Art Mini-Mostest" som bara fanns en kort tid under 1969.

Bild 3 och 4 är ytterligare

två bilder på den metallicgröna kojan som är oerhört väldetaljerad.

Bild 5 fortsätter hundkojetemat för det är en Mini-Marcos i vackert vinröd metallic.

Den var utrustad med den för 1968 nya Corgi-finessen "Golden Jacks", alltså att det gick att ta bort hjulen om man fällde ner en guldfärgad hävstång som sedan tjänstgjorde som domkraft.

Detta medförde troligen att det idag finns åtskilliga leksaksbilar som saknar ett eller flera hjul. Min har dock alla kvar. Lagringen lämnade en del övrigt att önska så den rullade tämligen trögt (symaskinsolja hjälpte bara intermittent) vilket inverkade menligt på köregenskaperna. Mer show än go!

Men det var inte bara Corgi

i samlingen. En och annan Dinky och Tekno letade sig in, men Dinky gillade jag aldrig. De kändes "plåtiga" på något sätt, och Tekno fördes inte av Domus i Fagersta så de hade jag aldrig någon riktig järnkoll på. (Båda märkena annonserade dock i Kalle Anka.)

I tidningen Fantomen (som också ingick i kategorin "oumbärlig läsning") fanns det något som hette "Fantomens Minibil-klubb" och som så här i backspegeln inte var något annat än ogenerad textreklam för den italienska firman Mebetoys modeller.

Mebetoys var både tämligen dyra och sällsynta hos min leverantör. Dessutom var det mest italienska förebilder som jag hade svårt att relatera till.

Den som körde ett italienskt bilmärke

i bergslagens bruksorter vid denna tid betraktades troligen som ännu knasigare än de som envisades med att hålla sig med franska bilar, alltså på gränsen till fullt utvecklad galenskap.

Men en bil från Mebetoys fastnade i medvetandet för den liknade inget annat jag någonsin sett: Den var låg, bred och hade en VINGE på två stöttor längst bak. Det är naturligtvis Jim Halls Chaparall 2F jag menar, och den införskaffades så fort jag fick syn på den i verkliga livet.

Åren har varit ganska snälla mot den, vilket syns på bild 6 och 7. Fjädringen var i hårdaste laget vilket lade viss sordin på lekglädjen men höll slitaget på en låg nivå.

Vad som kvalificerade en modellbil

för inköp till min samling var vid sidan av att förebilden tilltalade mig också hur mycket på den som var rörligt och öppningsbart. Ett minikrav var att antingen dörrar eller motorhuv skulle gå att öppna, men ju mer dess bättre.

Något liknande nirvana upplevde jag när Corgi 1968 släppte modellen av Jaguar E-type 2+2 som vi ser i bild 8 och 9. Huven fälldes uppåt-framåt och avslöjade då V12:an i all sin glans, de grova avgasrören fortsatte under bilen.

Dörrar och baklucka svängde elegant upp på väloljade, tysta gångjärn och visade en interiör där framstolarna, men också baksätet, gick att skjuta fram och tillbaka och därför gjorde vagnen väl lämpad för snabba semesterresor på det kontinentala motorvägsnätet.

De trevliga, lättrullande ekerhjulen

och den lagom fasta fjädringen gav den köregenskaper som levde upp till utseendet, och detta var en verklig drömbil som fick göra tjänst flera gånger i veckan.

Mustangen på bild 10 var jag extra mallig över då alla andra i den dåvarande bekantskapskretsen som ägde Corgi-Mustanger hade fått den vita med stripes, medan mitt exemplar var den mycket ovanligare silvergrå varianten. I likhet med sin förebild var fjädringen mjuk, men detta gjorde att den gick att köra med rejäla uppställ vilket kunde vara roligt som omväxling…

Den röda Ferrari Berlinetta 250 LM i bild 11 (samt nedan) är nog den leksakbil som jag älskat mest, vilket kanske syns på skicket, men med tanke på vilken strålande vacker modell det är och hur kul den var att köra så är det ett rent under att den har någon som helst färg eller dekaler kvar…

Vagnen kom i min ägo en kväll 1967

när min far var sen från jobbet, antingen från något kommunsammanträde (han satt i hälsovårdsnämnden) eller från en studiedag i skolan (han var slöjdlärare till professionen) och jag naturligtvis vägrade att gå och lägga mig innan han kommit hem.

När han till sist anlände var jag troligen ganska grinig, men all tjurighet var som bortblåst när han ur fickan på sin tweedblazer halade fram detta lilla underverk. Sen kunde jag inte somna alls, utan fick ideligen tända sänglampan för att beundra den rosso corsa-färgade bilen som stod parkerad på golvet nedanför sängen.

Det är knappast någon slump

att jag i vuxen ålder har en röd italiensk sportvagn i garaget vars namn börjar på F.

Detta för mig osökt in på modellerna i bild 12. Volvo S40:n skall föreställa den vagn som Jan "Flash" Nilsson körde på premiärtävlingen i STCC-serien på Mantorp 1998. Det är mig veterligen det enda tillfället man kunnat läsa "Nilsson" på bakre sidorutan istället för "Flash".

Den är också autograferad av herr Nilsson i egen hög person. Min egen S40 T4 tecknade jag för övrigt kontrakt på samma dag som Rickard Rydell blev BTCC-mästare i Storbritannien. (Jag har naturligtvis också den S40:n i modell!)

Bild 13 föreställer Minichamps röda Fiat Barchetta, och den påminner starkt (så när som på plåtfälgarna) om mitt eget ägandes fullskalaexemplar. Tyvärr är den fast förankrad på bottenplattan, så jag kan inte uttala mig om huruvida köregenskaperna överensstämmer med originalet, men nuförtiden föredrar jag faktiskt körövningar på riktigt istället för på köksgolvet…

Ni får ursäkta om jag blev lite långrandig, men det är inte lätt att
sätta punkt när det är ett sånt viktigt ämne som avhandlas.
KARL-ERIK LINDKVIST