BORT MED RINGROSTEN

RingRunners of Sweden startades för tre år sedan av Staffan Brödjegård och Sten Carlsson.
- Vi möttes på Nürburgring på en kurs med
Scuderia Hanseat. Jag var medlem i Ferrariklubben och Sten medlem i Porscheklubben och vi hade båda fått ett begär för banan som måste stillas, minst en gång om året. »Ringen« är den längsta och hårdaste racerbanan och den liksom fastnar i blodet på en. Vi bodde på samma hotell och över ett par öl på kvällen kom vi överens att bilda RingRunners. Det var 2002 och nu är vi uppe i 90 medlemmar, säger Staffan.

Det är inte

bara Porsche- och Ferrari-ägare som är välkomna, parkeringen pryds även av Lamborghini Diablo GT, BMW M Coupé, BMW M3 och lite annat smått och gott.
- Förra året på Falkenberg deltog 40 bilar och grovt räknat var de värda omkring femtio miljoner kronor totalt. Men då ska man veta att det var en McLaren f1 och en Bugatti eb 110 med i gänget, skrattar Sten.
Klubben började med att organisera en årlig resa till Nürburgring, vilket fortfarande är årets stora händelse. Men kalendern har utökats.
På årets agenda är det flera träffar, bland annat dagens Vår-Race på Anderstorp. Den 25 och 26 april är det körning på Spa och 22-25 maj är det Nürburgring och Spa igen. RingRunners har även en träff på Falkenbergs motorbana 1 juli, 2 augusti är det Anderstorp och 9 augusti är det Gelleråsen. Den 4 september är det dags för den veckolånga utflykten till Nürburgring.
- Vi är ett trevligt gäng som träffas och har kul både på och utanför banan. Det är inte bara bankörningen som räknas, vi har även trevliga middagar på kvällarna och det är många som har lärt känna varandra via klubben, säger Sten.

Det var ett

trettiotal ekipage som deltog i träffen på Anderstorp, och man har delat in gänget i tre hastighetsanpassade grupper. De första två timmarna får varje grupp köra på banan i två 20-minuterspass vardera.
Den snabbaste gruppen (grupp Röd) går ut först och de är inga blyga violer. Det är full gas nästan direkt och bilarna körs hårt på Anderstorpsbanan. Det sprids snart en välkänd doft av bränt gummi och varm olja över nejden.
Den lite snällare orangefärgade gruppen går ut hårt även den, och det är knappt att man märker någon hastighetsskillnad mellan grupperna.
De snällaste gruppen (grön) är för dem som inte har kört på banan tidigare. Man får lära sig spårval efter en föråkarbil och tempot är till en början ganska lågt.
Varefter tiden går stiger tempot i alla grupper och vare sig man står bredvid banan eller kör själv sitter ett fånigt flin stadigt planterat i nyllet. Det är en upplevelse att stå bredvid och se Porsche GT3 RS fajtas hårt med Ferrari 360 Challenge Stradale, Porsche GT2, BMW M Roadster, Porsche 968 CS och Ferrari F430 med flera.

Upplevelsen är

ännu roligare när man själv är mitt i fajten. Gänget från Ferrari- och Maseratirepresentanten Autoropa deltar med en Ferrari 575 GTC och en F430 som jag snabbt lägger rabarber på.
Det var ett halvår sedan jag senast körde F430, då på Fioranobanan, och jag har glömt hur otroligt vass gatbilen är vid bankörning. Svängvilligheten in i kurvorna är i mittmotorbilen till och med bättre än i svansmotorvagnen Porsche 911.
Eftersom jag inte kört på Anderstorp Raceway tidigare får jag tips och råd från mitt ressällskap till Anderstorp, den före detta STCC-föraren Djon Clausen i vars Maserati Quattroporte vi anlände till banan.
»Gå ut… håll dig ute… ooooch fall ner mot apex!« hörs det från passagerarsätet. Med erfarenhet från ett otal varv på Anderstorp guidar Djon mig runt den ganska slitna racerbanan/flygfältet. Som nybörjare är det svårt att få racinglinjerna att sitta perfekt, men F430:n förlåter mina misstag och låter mig hinna ifatt några av de långsammare bilarna. Den oändligt breda och långa raksträckan/landningsbanan tas i ett nafs.

Jag blir erbjuden

att köra 575 GTC, men avstår för att hugga på ännu en chans i F430:n. Den stora bilen är nog så snabb, men de ultrasnabba reaktionerna i den lilla bilen gör den till solklar favorit.
Djon ger sig även ut med sin massiva Quattroporte på banan och hänger på de mindre sportbilarna bra, men efter fem varv har bromsarna tröttnat och bilen svänger in i depån med rykande belägg.
Det är skönt att se att bilarna verkligen får jobba hårt. Ferraribilar, som ofta är rena putsobjekt, körs på det sätt som de är byggda för. Det sparas inte på materialet.
Precis som på vilken klubbträff som helst pikar förarna varandra med glimten i ögat och det växer ut en del horn i pannorna. Men disciplinen är hög och alla bilar håller sig kvar på banan.
Efter träffen drar en del av gänget vidare mot Spa-Franchorchamps i Belgien. Jag önskar att jag kunde följa med. *