Möt Projekt 2,3-16

Ibland får man tack och lov äta upp sina ord. Så här skrev jag under vinjetten Broschyren i Automobil 3.07:

»I dag är det nästan omöjligt att uppbringa ett exemplar som inte förvanskats långt bortom modellens tidlösa fräschör. Måltavla för otaliga alltför tjocka plånböcker som kladdat på ›coupéhuvar‹ (vilket ord…), vita blinkers, alldeles för stora hjul, nedsvärtade baklampor etcetera, sådant som så kallad styling brukar göra med mästerliga grundformer.«

Föga anade jag då att vårt sökande efter en billig och rolig entusiastbil som sommarprojekt på redaktionen skulle föra oss hit, till Projekt 2,3-16 som arbetsnamnet lyder.

Vi hittade alltså en diamantsvartmetallic

Mercedes-Benz 190E 2,3-16 av 1987 års modell, svensksåld, i okladdat originalskick efter 24 600 mil (annonsen uppgav 1 000 mil för mycket!) och med den humana prislappen 20 000 kronor (efter prut).

Inte riktigt var mans kärra, det byggdes bara 293 stycken med katalysator och 170 hk under modellåret och året därpå lades modellen ned. Vi tippar att det kom ca 20 exemplar till Sverige 1987 men letar just nu efter handfasta bevis på exakt antal. Tips mottages!

Projekt 968 är givetvis kvar i redaktionsstallet tills vidare, men vi ville göra något riktigt prisvärt, något som inte minst unga förare med körglädje i blick och smal plånbok i bakfickan kunde följa i tidningen och glädjas åt.

Nog var det en slump att vi hamnade här. För denna ska vi tacka Ronnie Widell i Stockholm. Han sålde Projekt 2,3-16 till oss och hade vänligheten att modifiera sitt utgångsbud 27 000 kronor till 20 000 så att vi har en chans att klara av äventyret inom budget. Vi satte spendertaket till ytterligare 20 000 kronor, inte ett öre mer, för allt ditt och datt vi tänker (och måste) göra.

Målet är spikat:

bilen ska bli i så fint originalskick som möjligt. Av egen hand och med experthjälp när vi själva inte förmår.

Först kom Alfa Romeo på tal, förstås. En 1990-tals GTV för rimliga pengar verkade läskande, även om vi med en sådan fått anta en mer generös inköpsbudget. I synnerhet i Tyskland hittade vi åtskilliga kandidater som kunde generera mycket kul och - förhoppningsvis - lagom skruvande.

En Maserati Biturbo kanske? Ja, för tusan, det var ett entusiastiskt huvudspår ett tag. Våga och vinn och vilken fart för pengarna - samt en prägel av högrisk.

TVR lät också rätt tills vi tittade på vilka priser som begärs även för riktigt gamla och antagligen soppiga exemplar.

BMW? Nja, lite för mainstream. Volvo nix, Audi nix. Saab Sonett for genom min skalle men stannade där. Too weird, om än en kul kuf.

Aprilkvällen var sen när jag håglös strömmade igenom Blocket, ögonlocken klippte av sömnlängtan när plötsligt - där! - Ronnies osannolika annons dök upp. Ett direkt-sms att han måtte hålla bilen till gryningen, sedan skulle vi komma i sporrsträck och titta. Ett mail också för säkerhets skull, bilen lät verkligen som en chans som inte fick missas.

Vi träffades i centrala huvudstaden. Ronnie hade förberett oss på bilens största problem, rosten under originalskärmbreddarna bak. Han hade plockat bort den vänstra så att röda fasan kunde framträda med önskvärd tydlighet.

Inget tvivel om saken, detta måste lagas (innerskärmen också) om vi gör affär, tänkte Eric Lund och jag, han lika svårt anfrätt av 190-designen som undertecknad. Nå, vad mera? Antagligen lite mer rost om vi börjar kika närmare.

Karossen i sig var fullständigt fri

från bucklor och parkeringsblemmor, lackeringen så repfri att vi anade en omlackering någon gång (en del andra spår tydde på det), inredningen var komplett med sin rutiga tygklädsel hel och med alla extramätare i behåll (originalstoppuret fungerade!).

Skruvhål efter en mobiltelefonhållare på panelen och en tidstypisk Allgonantenn på taket. Strålkastartorkarna saknades. På höger sida gapade ett hål efter den torkaraxel som fanns kvar på den vänstra.

Nya däck (Hankook), hyfsat fina originalfälgar, ny men lite illa injusterad koppling, nya skivor och dämpare fram… det här började likna ett projektbilsköp väldigt kvickt.

Intrycket förstärktes av provturen. Visst, det fanns ett knarr i höger bakvagn men i övrigt gick bilen märkligt tajt och friskt. Cosworthmotorn lät lagom hårt och drog starkt, en doft av Alfa Romeo-fyra vid gott mod. Den verkade fri från oljekladd och avgassystemet lät tätt.

Styrningen var glappfri, bromsarna sugande jämna, ABS och antispinn jobbade vid full vigör. Gnisslande taklucka, jaja, och ett gapande hål där stereon skulle sitta. Förstås.

Vi hade kunnat vara guldtorskar

vid återkomsten men beslöt att hålla på oss. Det fanns en del riktlinjer att dra upp inför denna oväntade fångstmöjlighet. Vi skisserade tänkbara artiklar och medhjälpare i vårt arbete att återställa bilen i fint men inte perfekt originalskick och fick till sist ihop ett försvarstal som höll i varje tum.

Nu var det bara att ringa Ronnie Widell igen, stämma träff utanför redaktionen, föreviga det obligatoriska handslaget med dinglande nycklar framför kameran och sätta i gång. Ronnie tog en taxi och for hem, vi for runt kvareteret med chefredaktör Eric vid ratten och sedan ned i garaget.

Bärgad! Dags att göra en göra-lista!

FOTNOT: del två av Projekt 2,3-16 finns i Automobil 6.07 (utgivning 12 juni).