Blå, blå är kärleken

Precis när vi börjat

enas om en Alfa Romeo Bertone Coupé fann Jonas en Porsche 968 Club Sport på dentyska bilsajten www.mobile.de. Diskussionerna tvärdog.

Årsmodell 1995, en ägare med komplett servicehistorik, 11 700 mil.

Att den lätta Club Sporten hade vanhelgats med komfortstolar och dessutom var extrautrustad med ett tungt baksäte glömdes bort. Bilen var ju smurfblå. Eric dreglade, Calle kliade hakan och nickade eftertänksamt medan Jonas hade blicken klistrad vid datorskärmen. Saken var biff, vår Automobil fanns i England och kostade tio tusen pund.

Telefonsamtalet till säljfirman gav glada besked: Pärlan var fortfarande osåld. Anders Adolfsson, tidningens begagnatman ut i fingerspetsarna, var den mest skeptiska till färgen.

- Blå med blå fälgar? Ska man tåla vad som helst för att det är original från fabrik? Går bilen verkligen att sälja vidare i den färgen? Ska vi inte leta vidare efter en silverfärgad eller svart 968 i stället, pep han oroligt.

Ensam mot överväldigande majoritet vek han sig snabbt och utsågs att företa köpresan. Han var ju ändå auktoritet på området. Med Automobils fulla förtroende tog Adolfsson flyget redan nästa morgon. Destination England, närmare bestämt en bakgata i London.

Anders berättelse:

»Efter en lång transport med taxi, buss, flyg, tåg och till slut tunnelbana kliver jag ut till vår avtalade mötesplats vid Turnham Green i västra London. Firmans ägare Mark Pullicello hämtar mig i det tilltänkta objektet och när jag ser bilen i verkligheten faller alla bitar på plats - bilens form och färg är helrätt!
Jag äntrar högtidligt förarplatsen och tar med mig Mark ut på en provtur. Som så många gamla prestandabilar känns 968:an som en järnsäng. Gamla däck, bussningar och slitna stötdämpare gör färden hård och osofistikerad. Dessutom är bilen mycket spårkänslig för ojämnheter i vägbanan.

Men motor och växellåda känns kärnfriska. Maskinen drar fint och får tack vare den variabla ventilstyrningen en rejäl knuff vid 4500 r/min. De angivna 240 hästarna känns virila även på detta tio år gamla exemplar. Växellådan är grym. Lite långa slag, men precisionen är underbar.
Marks firma, GTR Sportscars, är specialiserad på vänsterstyrda sportbilar i England. Dessa har en betydligt lägre prisbild än de högerstyrda och det är oftast en bra affär att importera vänsterstyrt från England.

Mark är bördig från Malta och har ägnat sitt liv åt racing och handel med exklusiva sportbilar. Han körde sin första Ferrari F40 vid 18 års ålder och har ägt i princip alla superbilsmodeller som existerar.

Efter provkörningen synar jag bilen på garageuppfarten. Skicket når inte riktigt upp till våra förväntningar. Förutom vissa mindre skavanker är det nyss påfyllda luftkonditioneringsaggregatet defekt. Det värsta är dock att serviceboken saknas. Det finns kvitton från nästan alla servicetillfällen som gjorts av den tidigare ägaren i Tyskland, men det är svårt att bilda sig en fullständig uppfattning om bilens service-historik. Framför allt kan inte miltalet verifieras.

Det finns heller inget bevis på kamremsbyte, men Mark hävdar med bestämdhet att det är gjort. Jag ringer till Porsche i Regensburg som servat bilen under hela dess liv, men de har tyvärr inga noteringar kvar.

Däremot hittar jag kvitton som visar på reparationer av en krockskada! Gulp. Jag kände inga tendenser till att bilen var skev, men spårkänsligheten kan bero på att framvagnen inte är helt rak. Mina mekanikerkontakter i Sverige säger dock att det verkar osannolikt, om bilen är lika orolig åt båda håll.

Personligen hade jag avbrutit köpet och sagt tack och  adjö, men redaktionen hemma i Sverige är »kjempetorsk« och ger trots tveksamheterna grönt ljus för köp.

Mark bjuder flott på lunch på en pub dit vi åker i ett annat av hans objekt - Aston Martin DB7 Cabriolet. Han kastar runt dyrgripen i Londons rusningstrafik som om den var en Fiat Panda.

Efter maten ber han mig hjälpa till att flytta en av hans bilar mellan två garage. Han har fått några bilar stulna och polisen har hittat en av dem - en silverfärgad Porsche 996 GT2 - en bit utanför London. Bilen var i relativt gott skick förutom att strålkastarna stulits och Mark behöver köra bilen till verkstad för att reparera bilen.

Jag beordras att åka efter honom i en Porsche 993 Turbo. »Stay close to me«, säger han och anförtror en bil värd en dryg halvmiljon till en främling. Han bränner i väg genom Londons rusningstrafik som ett jehu och jag får gasa friskt för att hänga på. Bilen går som en dröm och på den 20 minuter korta färden hinner jag inleda en intensiv kärleksaffär med Porsche 993 Turbo.

Systemet för privata betalningar över gränserna i EU är fortfarande outvecklat. Det enklaste är att ta med sig kontanter! Banköverföringar från Sverige tar flera dagar.

Även om man beställer en dyr expressbetalning fastnar transaktionen oftast hos den mottagande utländska banken i ett par dagar. Jag har inte tid att vänta, räddningen blir en god vän i Londons bankvärld. Den sorglöse australiern Brendon lånar mig 10 000 pund i kontanter mot löfte om återbetalning till hans konto två dagar senare.
För de som inte har dylika kontakter är det bäst att ta med sig kontanter hela vägen från Sverige. Men hantera dem mycket diskret. Förvara dem nära kroppen och ha en annan plånbok att ge till en eventuell rånare om det värsta skulle hända.

Även försäkring är svår att ordna. I England erbjuder man inte exportskyltar med trafikförsäkring som man gör i Tyskland. Räddningen blir Mark, som låter mig köra hem bilen till Sverige på hans trafikförsäkring.
Om Mark inte varit så vänlig hade vi varit tvungna att ordna en korttidsförsäkring via ett försäkringsbolag i Sverige eller England. Vissa svenska försäkringsbolag erbjuder trafikförsäkring på importbilar till sina bästa kunder, men vi lyckades inte ordna detta med så kort varsel.

Efter att i bästa gangsterstil ha överlämnat en tjock bunt 20-pundssedlar får jag nyckeln till bilen och kör söderut mot kanaltunneln. Två timmar senare kör jag ombord på Eurotunneltåget som går under kanalen. Efter en tupplur når vi Frankrike.

Den långa hemresan blir rätt tradig, det enda glädjeämnet är att 968:an är bensinsnål. Trots att jag ligger runt 150 km/h är genomsnittsförbrukningen bara drygt 0,8 liter per mil! Med 74 liter i tanken blir räckvidden hela 90 mil.

Efter 17 timmars bilresa rasar jag in på ett litet hotell utanför Helsingborg och slocknar så fort huvudet nuddar kudden. De sista 55 milen till Stockholm nästa dag går smidigt förutom att oljelampan börjar lysa när jag är mitt i mörkaste Småland! En skvätt syntet gör dock susen  och sedan är lampan släckt.

I hällregn på Essingeleden behagar vindrutetorkaren att släppa från fästet, vilket gör de sista kilometerna av resan till de mest spännnande. Som Charles Lindberg efter atlantflygningen svänger jag till slut upp utanför redaktionen på Sveavägen i Stockholm.

Halva redaktionsstyrkan utgör mottagningskommitté och gör förtjusta lovar runt 968:an innan den ställs i garaget i väntan på registreringsbesiktning.

På natten dyker dock frågor upp i mitt huvud: »Kollade jag verkligen att chassinumren stämde? Bilen är väl inte stulen? Hur ska vi få den vimsiga framvagnen genom besiktningen?«

Dags för Jonas Sahlström

Han får en bilnyckel i sin hand och ett kortfattat uppdrag:
Fixa i ordning vår 968: 

»Efter att ha mottagit en sliten och oansenlig nyckel från en hålögd Adolfsson var det dags att ta sig an bilen. Smurfen, eller M350 MYW enligt det engelska vägverket, måste få svenska registreringsskyltar.
Registreringsbesiktning genomförs en kulen marsmorgon innan tuppen vaknat och medan vi gäspar tar sig besiktningsman Johan Gustafsson an bilen. Hans argusögon finner hinder direkt.

- Chassinumret stämmer inte.

Medan Anders Adolfsson ser svimfärdig ut kommer besiktningsmannen fram till att en 8 har blivit ett B i det engelska registreringsbeviset. Anders återfår sakta normal ansiktsfärg.

Registreringsbesiktningen går igenom med Godkänt, men kontrollbesiktningen finner tre fel: Ojämn bromsverkan bak, strålkastare och dimljus ställda för högt, lyder domen.

Vi försöker åtgärda strålkastarna på plats men höjdjusteringen är motsträvig. Medan vi pillar med skruvmejseln finner vi anledningen till de felställda dimljusen. De är monterade upp- och ner. Troligtvis har en klantig bilreparatör monterat dem fel när krockskadan fram skulle åtgärdas. Vilka fler klantigheter han åstadkommit under skalet vågar vi knappt tänka på. 2 170 kronor fattigare lämnar vi besiktningen med en uppmaning om att komma tillbaka för ombesiktning.

Väl hemma igen går jag igenom högen med servicekvitton och försöker reda ut miltalet på bilen. Hastighetsmätaren är bytt och därmed är miltalet inte korrekt; 8 583 mil på mätaren är drygt 11 700 mil i verkligheten.

Jag lyckas inte hitta några bekräftelser på att kamaxelremmen någonsin blivit bytt. Det blir akutsamtal till Porschespecialisterna K3 Autocenter i Haninge som skohornar in en service på 968:an i sitt fullsatta schema. Jag kör dit bilen MYCKET försiktigt, väl medveten vad en brusten kamrem kan göra med en motor.

Efter ett par dagar hämtas bilen ur K3:s vård. Kamremmen var sliten men bytet inte akut. Däremot var remmen till balansaxlarna av och låg som en korv i botten av kåpan. Undra på att motorn vibrerade kraftigt.
K3 bytte även luftfilter till motorn och fann ett hopknycklat maskeringspapper från lackeringen i luftintaget. Det måste ha suttit där sedan reparationen av krockskadan, vilket innebär att bilen gått med strypning i luftintaget i 4 000 mil.
Enligt K3 är det hög tid att byta bromsklossar. Även framskivorna är hårt slitna och bromsoken borde få sig en översyn.

Byte av luftfilter, kamrem, balansaxelrem och styrservorem med alla tillhörande rullar går på 10 990 kronor. Chefredaktören Eric ser mulen ut när jag lämnar fakturan på hans bord.

Nu går den stora fyran som en dröm. Vibrationerna, som nästan krävde njurbälte, är borta och motorn är silkeslen i gången.

Så anländer äntligen de svenska registreringsskyltarna från Vägverket. De engelska skyltarna är fastklistrade med dubbelhäftande tejp. Det finns väl ingen anledning att vara sämre tänker jag och använder samma lösning på de svenska skyltarna.

Det visar sig att engelsk plast sitter bättre än svensk aluminium. Dagen efter hittar jag den främre skylten på golvet i garaget. Det blir blixtvisit till Porsche Center där jag skaffar EU-certifierade skylthållare och samtidigt passar på att köpa låsmuttrar till fälgarna, smurfblå bättringsfärg och ett nytt nyckelhuvud till tändningsnyckeln. Den ledsna nyckeln känns som ny och då tänker man inte så mycket på fakturan som totalt gick på 965 kronor.

Nu måste vi få bilen genom besiktningen. Strålkastarna borde inte vara så svåra att åtgärda, men bakbromsarna kan bli klurigare. En tillfällig lösning kan vara att smörja bromsoken men vi borde byta både bromsar och skivor och renovera bromsoken inom kort. Porsche Center tar 4 472 kronor för en komplett uppsättning bromsklossar med fjäderplattor. Brrrr…

Steg två blir att ordna försäkringen på bilen. Just nu rullar bilen bara på trafikförsäkring och för att kunna ordna helförsäkring på en importbil måste den besiktigas av försäkringsbolaget. Ett krav är att bilen är utrustad med immobiliser och man rekommenderar även märkning av rutorna.

Just nu är jag i full färd med att skaffa immobilliser och en omgång vettiga prissatta bromsdetaljer till bilen. Fortsättning följer! *