968:an på Knutstorp

Projektbilens huvuduppdrag under sommaren var att delta i banträffar
och klubbmöten, och därför fick uppdateringen av bilen ligga på is. Men
den fick i alla fall en utvändig renovering av Stockholms Bilvård. En
grundlig polering och vaxning senare var lacken spegelblank och den blå
kulören hade en lyster som inte skådats sedan bilen var ny.
Det var
med stolthet vi rullade in på Ring Knutstorp för att delta i SSM. Folk
var glada över att se bilen i verkligheten och många följer
projektbilens liv och leverne i tidningen.

Publiken kan få åka

med
racingbilar ett varv runt banan och jag ställer upp med Porschen och
kör. Det är en frisk blandning mellan glada och nervösa miner på
passagerarna som kliver in i bilen för att åka med. Den passagerare som
fastnade i minnet är den danska kvinna som skriker hela vägen under den
magkittlande färden över krönet mot Litokurvan. Det ringde i öronen
efteråt.
En vibration i bilen i vänsterkurvor blir allt värre. Det
känns som om bromsskivorna har blivit skeva, men vibrationen inträffar
bara i vänsterkurvor. Om det inte är bromsskivan blir jag orolig för
att fälgen håller på att lossna.
Ett depåstopp visar att fälgen
sitter fast, men däremot inte fjäderbenet. R-däckens överlägsna grepp
var strået som knäckte kamelens rygg, eller i det här fallet,
fjäderbenets. Benet flexar rejält i sidled, men efter konsultation med
ett par erfarna racemekaniker kan vi konstatera att det går att köra
vidare runt banan. Visserligen varierar cambervinkeln på höger framhjul
plus och minus ett par grader på samma hjulvarv, men det går i alla
fall att köra bilen.

Rätt fort, visar det

sig.
I slutet av söndagens publikåkning låter ett kraftigt
»tjugga-tjugga-tjugga« från framvagnen och bilen ormar sig i
vänsterkurvor. Men om man ger mer gas blir bilen stabil igen. Jag är
inte rädd om dämparna, de ska ändå snart bytas.
På väg hem från
Knutstorp beslutar sig höger kederlist för att släppa kontakten med
tröskeln. Den dinglar retfullt i backen och jag sätter fast den med ett
par decimeter svart eltejp. Jag borde aldrig ha rört de där sabla
kederlisterna ifrån början.
Problemet med kederlisterna glöms snart
bort när generatorremmen ger upp på E4:an i höjd med Jönåker, cirka
tolv mil från Stockholm. Klockan är 22.00 och det är börjar bli mörkt.
Självklart är det ingen vanlig generatorrem, utan en bred specialare.
Shellmacken i Nyköpingsbro har grillad, kokt och kabanoss, men inga
generatorremmar. Särskilt inte specialare.

Eftersom vi har en

följebil
i form av en Chrysler Crossfire köper vi det enda biltillbehöret på
macken, en bogserlina, och kör vidare mot Stockholm på vinst och
förlust. Måtte batteriet hålla. I höjd med Södertälje lyser
strålkastarna lika starkt som stearinljus och motorn vägrar varva över
3 000 r/min. Vi ger upp och svänger in på Statoilmacken för att skaffa
nytt batteri. De har faktiskt ett batteri som passar och vi får låna
både mackens och den vänlige föreståndaren Ari Nissinens privata
verktyg för batteribytet, som utförs i ljuset vid en av bensinpumparna.
Med ny kraft i batteriet kör vi hem bilen till redaktionen och
parkerar den i garaget. Jag går på semester och stötdämparbytet får
vänta till efter den hektiska tiden i juli. Läs mer i nästa nummer. *