Guldlock, plockepinn och repmånad

 Det är faktiskt ett helt halvår sedan vår projektbil Mercedes-Benz 190e 2,3-16 figurerade på egen hand i tidningen senast. Ett par biroller är allt som förunnats den. Så vad har hänt? Är bilen kvar?

Oroliga horder har undrat, våndats och haft molande känslor i magarna, här kommer lugnande besked: bilen är kvar och vid bättre vigör än på många, många år. Rosten är ju bortopererad, lackeringen nypåstruken.
Själv var jag däremot ganska skakig när jag tvärstoppat framför bilbesiktningsmannen på stationen i Uppsala. Jag fick höra, snarare än se, hur vänster strålkastare lämnade sin plats för en utflykt på stötfångaren.
Fnurp! lät det och så blev strålkastaren hängande i sin elsladd inför protokolldomarens förundrade blick.

Nu kom den tillbaka igen, den besiktningsparalysering vi alla kan råka ut för och som jag nödtorftigt försökte skildra i Automobil 9.07.

Förutom den flyende strålkastaren (som jag fick trycka på plats och skruva fast utan att det blev anmärkning, tack goe herrn!) rann bilen igenom som ett vatten, med endast ett milt nedslag för nobbande höger skärmblinkers.
Vägen dit var lång. I mars i år skildrade jag vedermödorna med att få alla plastbitarna på, längs och över karossen på plats när lackeringen hade torkat. När det var ordnat (och jag hade fem påsar och ca 62 fästclips över) skulle bilen krigsmålas, alltså dekaleras. Den måste ju skrika i trafiken.


För sådana tjänster har vi i många år vänt oss med största förtroende och bästa resultat till en herre vid namn Tommy Hjellström. Vi delgav honom våra bestämda förslag, »något i DTM-stil, silver och så kanske, eller?«, och så återkom han med dekaleringsutrustning och en mycket bättre idé. Han låste in sig i vårt garage och vägrade släppa in oss förrän det hela var klart.

Resultatet kan du begrunda på stora bilden här. Vi är väldans nöjda med vår guldanstrukna bil och det uppseende den väcker. Se den själv på Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri utanför Gnesta den 21 september, förresten.

Förutom dekoren har vi tittat över bilens tekniska status och fått titta rätt länge. Vi började med det mest akuta: bakvagnen.
Denna är uppbyggd av en oräknelig mängd pinnar kors och tvärs. I varje ände på var och en av dessa pinnar finns förstås en gummibussning som ska hålla ordning på torpet när det gäller stuns, spänst, tystnad och komfort.
Vår bil har inte uppvisat alltför mycket förmåga i något av dessa kriterier. En snabb okulärbesiktning av understället visade att de där gummibussningarna tackat för sig för länge sedan och lämnat kvar några äckliga, fnasiga rester som flinade oss rakt i ansiktena.
Ett grabbatag i pinnpåsen var av nöden. Bytet lämnade vi till en annan husläkare - Samis bilverkstad på Norrtullsgatan - och si: tystnaden föll med en duns över nejd och bakvagn.

En viss spänst spirade på nytt i 26 000-milabilen, försiktigt, prövande. Inget överdrivet, tro inte det, men ändå något som fick oss att börja snegla på en sväng på Lunda flygfält igen och en A-sprinttid bättre än för Fiat Punto diesel. Fortfarande finns dock ett slamrande ljud kvar när vi kör i gupp, antagligen ett stötdämparfäste som också behöver doktorns ordination.

Säg dock den glädje som vara beständigt om du kan. Nej, just det.
Att åka omkring i en alldeles nylackerad bil innebär samma hysteriska nervositet som att åka omkring i en alldeles fabriksny bil: första repan.
När ska den komma? Av vad? Vem? Snälla, inte!

Jodå. På vår bil uppstod den vid något obevakat ögonblick för ett par veckor sedan. Ingen vet hur men plötsligt fanns några fula, längsgående linjer på dörrarnas nederkant, vänster sida. En p-smitare antagligen. Uselt släkte de där, nedgångna gener. Man ville bara vända bort blicken, så vår allkunnige redaktionshjälpmästare Lasse Falk fick uppdraget att närma sig och beskåda allt det äckliga, r-r-r-r-r-e-e-e-p-orna.
Han återkom snabbt med en rapport lindad i bomull:
- Det är bara dekalen killar. Jag har gjort rent och synat. Repor i dekalen, jag är säker på att lackeringen klarat sig.

Sommaren har annars gått åt till att - förgäves - få ihop en träff för likasinnade. Att samla ett bra gäng 190e 2,3-16 över en tank kaffe och en säck bullar har länge stått på programmet men inte blivit av. Mellanmålen kommer som alltid emellan och punkten står kvar på göra-listan, den också.
Under tiden ska jag fixa det allra senaste fallet, det av bagagerumsluckans list ned i marken. Det var vår nye reporter Daniel som invigde sig själv och sin relation till bilen på detta vis, men ingen skugga över honom. Jag har clips så att det räcker och blir över.