Klasskamp

Det finns massor att välja på om du vill ha roligt med din sportvagn: klubbmöten, banträffar, utställningar, auktioner, veteranbilsrallyn…
Sportvagnsmästerskapet, spvm, vill samla ihop dem som kort och gott är sugna på att tävla. Det är faktiskt enklare än man kanske tror och det finns olika klasser för olika ambitioner och plånböcker.
Till exempel är Roadsportklassen öppen för de flesta sportbilar. De enda kraven gäller säkerheten: bilen ska ha störtbur, fyrpunktsbälte och huvudströmbrytare. Sedan är det bara att dra på racingstället, hjälmen och ge sig ut på banan och gasa.

Vi besöker ett

glatt gäng från spvm på Sturup Raceway och får prova deras bilar. För färden till Skåne lånar vi Leif Perbecks Toyota mr2, tyvärr kan han själv inte hänga med just i dag. Leif tävlar i den långsammaste klassen, Roadsport C. Hans bil är ett utmärkt exempel på hur enkelt det är att göra tävlingsbil av en sportvagn.
- Jag köpte min mr2 ny år 2000 och monterade störtbåge, fyrpunktsbälte och huvudströmbrytare. Det gick på 13 000 kronor och sedan var det bara att tävla, säger Leif.

Vid banan har ett antal bilar ur varje klass samlats, dels för reportaget, dels för att man inom spvm är intresserade av att förlägga en av mästerskapets fem deltävlingar till den nyligen ombyggda banan.
- Testa banan ordentligt och säg vad ni tror om att köra en deltävling här, säger arrangör Stefan Mumm till de församlade.
Vi har banan för oss själva: åtta bilar, sju ägare och jag som ska prova alla bilar. Jag har aldrig kört här tidigare och börjar med mr2:an som jag i alla fall är lite van vid. Stefan Mumm tar plats som ciceron i stolen bredvid.
- Här är en tajt kurva. Broomsa, brooomsa… å gå på gasen. Släpp ut mot kanten, mer, meer, meeer… så där ja.

Sturup Raceway är knixig, så motorsvaga men lättman­övrerade bilar trivs bra här. Efter ett par varv har jag hyfsad koll på sträckningen och byter till Torbjörn Svenssons Datsun 240z. Den gamla bilen är rejält iordninggjord och har en balans som påminner om en Porsche 968 cs i bra skick. 240z är tyngre än mr2 men greppet i kurvorna är bättre tack vare r-däck. En imponerande upplevelse för en så gammal bil.

Christer Almqvist är

en skicklig förare som legat långt framme i serien under flera år. En del av äran kan tillskrivas hans fina Caterham Seven. Som novis på banan har jag svårt att utnyttja bilarnas kapacitet, men Christers Seven är den mest lättkörda i startfältet. Motorcykelmotorn drar som en furie och den sekventiella lådan är lätthanterlig. Det går så lätt att jag snart tappar respekten och börjar köra riktigt fort. Snart möts mungiporna i nacken, här krävs benhård självdisciplin för att till slut svänga in i depån och lämna tillbaka bilen.

Marie Karlson är huvudet kortare än jag och hennes Lotus Elan är rent klaustrofobisk för mig. Som lök på laxen är bilen högerstyrd och pedalstället anpassat för små tjejfötter snarare än mina 45:or. Jag får vika mig dubbel i den tajta racingstolen, krampen infinner sig direkt. Jag hinner dock uppfatta den lilla bilens lätthanterliga uppträdande på banan. Med den låga vikten och de breda slicksens väggrepp är det bara att kasta in ekipaget i kurvorna utan att bry sig om bromsarna. Motorn går orent på mellanvarv, men över 5 500 r/min drar den lilla 1 300-kubikaren hårt. En snabb bil i händerna på rätt förare.

Ola Johanssons MGB GT är en öronbedövande upplevelse. Bilen är helt naken inuti och motorn vrålar högt redan på tomgång. När motorn når 4 500 r/min förbannar jag att jag glömde öronpropparna men när varvräknarnålen når 7 000 spelar det ingen roll längre; jag har blivit lomhörd.
De 340 hästkrafterna skjuter på bra men reaktionerna är lite sävliga på grund av en påtaglig understyrning. Jag har lite svårt att få bilen runt de snävaste svängarna.

 Jag har försökt

att köra bilarna i stigande klassordning, men eftersom Clubmanbilen är upptagen hoppar jag direkt till rs-bilen Acid r1. Tyvärr är det läckage i en bränslespridare och motorn hackar. Vid några få tillfällen går den dock rent och känslan att uppleva en acceleration 0-200 km/h på 7 sekunder är obeskrivlig. Bilen har stor vinge och man måste tänka annorlunda för att kunna köra snabbt i en bil med så här mycket downforce. Bilen ligger klistrad mot asfalten över det krön där de andra bilarna lättar och man behöver knappt röra bromsarna inför de öppnare kurvorna. Det är bara att vrida på ratten och utsätta sig för g-krafter som få får uppleva i sitt liv. Bilen bråkar en hel del och ratten vill slita sig ur handen när man kör över ojämnheter i kurvorna. Efter provkörningen har jag blåsor i handflatorna.
Sedan är det dags för brännblåsor i stället. I Clubmanbilen sitter motorn tätt intill förarens vänsterben och det bränner till genom Nomexdräkten när jag lutar vänsterbenet mot den tunna aluminiumplåt som skiljer sittbrunnen från motorn.

- Titta här, säger Stefan Mumm och visar sitt brännskadade vänsterben. Det kallas »Clubman's Leg«. Så blir det när man kört ett tag.
Men jag glömmer hettan så fort bilen rullar ut på banan. Vilken bil! Caterhambilen och denna är snarlika i upplevelse. Båda är lättkörda, snabba och oerhört roliga. Clubmanbilens vinge ger rejäl downforce och ett högre kurvgrepp men också giftigare egenskaper än Caterham Seven på gränsen till väggreppet. Clubman har en fyrväxlad dogshift-låda med rakskurna drev. Egentligen trivs lådan bäst utan koppling vid uppväxling.
- Det gäller bara att vara bestämd med växelspaken, säger Stefan Mumm före provturen.
Jag missar flera växlingar hur bestämd jag än tycker att jag är. Men körningen är ändå hur rolig som helst och när dagen är till ända lämnar jag banan med ett brett leende.
Kul i kvadrat alltså, och inte så speciellt krångligt heller. Om ni har tröttnat på klubbträffarna eller bara vill pröva något nytt rekommenderas spvm varmt. *