FRAU FEICHTINGERS FÖDELSEDAGSPRESENT

Efter att ha planterat min första 911 i ett uppländskt stenröse och några månader senare lyckats köpa och sedan direkt sälja en fin Opel Speedster Turbo var det meningen att det skulle bli en Speedster till, men säljaren till den svarta bilen jag bespetsat mig på hade tyvärr hunnit ångra sig. Jag kunde naturligtvis ha hittat någon annan Speedster, men 911-buggen har bitit sig hårt fast. En ny svansmotorporsche kanske är det rätta i alla fall?

Nåväl. Efter att ha

surfat runt på olika sajter runt om i Europa på jakt efter fina exemplar av SC, 3,2:or eller kanske till och med någon prisvärd 993, snubblade mina ögon plötsligt över en bil som jag inte sett tidigare.
En 911 SC av 1982 års modell, vit exteriör med 16-tums Fuchsfälgar (tyvärr inte de breda turbofälgarna som förra bilen hade) och en helläderinredning inklusive original sportstolar i - håll i er nu - vitt!

Inte så lite udda, men ju längre man håller på med gamla sportbilar desto mer knäpp (eller sofistikerad?) blir väl smaken. Silver, svart och blått med svart eller beige läderklädsel ser man nästan varje dag, och därför blir det annorlunda och vågade allt mer intressant med tiden.

Jag satte mig

i alla fall på planet över till det förenade konungariket och den oberoende Porschespecialisten Paul Devyea söder om London, som hade säljuppdraget på bilen. En snabb koll gav snabbt utslaget att plåten verkade klockren. Nästan alla gamla elvor lider trots galvaniseringen av mindre rostskador, men denna bil var i princip helt rostfri. Bilnasaren Pauls hantlangare hade dessutom vaxat lacken till en oemotståndlig lyster.

Men det mest spektakulära var som väntat inredningen. Har aldrig sett en 911 med vitt helläder förut, men det skönaste var ändå skicket. Har knappt sett en skinninredning som varit så fin efter 25 år, i alla fall inte i en så billig bil.

Men nu gällde

det at behålla lugnet och stenmasken - inga förhastade beslut! Med hjälp av 911-maestron Jonas Jarlmark har vi på redaktionen drillats i den ädla konsten att avgöra skicket på en gammal elva. Nagelfarandet kunde börja: Rost runt stötfångare, ovanpå stänkskärmarna eller runt rutorna? Nope! Verkar motorn ha bra kompression, det vill säga är det någorlunda långt till den motorrenovering som gamla SC och 3,2:or som regel behöver någonstans mellan 15000 och 25000 mil? Njet - maskinen drar som ett snälltåg och ryker inte alls. Finns hydrauliska kamkedjespännare installerade? Jajamän. Strul med växellådan då? Näe, inget skrap eller andra tecken på dåliga synkroniseringar. Som grädde på moset kändes kopplingen rätt fräsch medan stötdämparna kan betecknas som okej, inte mer. Hittade inte heller några som helst tecken på krockar eller skev kaross.

Allt väl så långt. Men hur ser det ut med historiken? Brukar i och för sig inte vara så petig med det på en så gammal bil utan i stället koncentrera mig på skicket. Men mappen med alla gamla kvitton visade sig vara en välfylld källa av information:

Bilen levererades som ny

 till en Frau Doktor Kristine Feichtinger bosatt i lilleputtlandet Liechtenstein mellan Ã-sterrike och Schweiz. Specifikationen, och det ovanliga faktum att en kvinna vågat sig in i den ganska exklusivt manliga domän som 911-ägande tyvärr är, väckte en hel del frågor. Såg framför mig en extravagant ung kvinna som just gift sig med någon förmögen finiansiell rådgivare (det finns många sådana i Liechtenstein) och fått denna gräddtårta som present.

Trots att herr Devyea nog såg att jag började bli heltorsk prutade han faktiskt en del på priset. Vänsterstyrda Porschar av denna ålder och unika specifikation hör nog inte till de mest lättsålda objekten borta i England. Mina pund försvann in i hans jättelika kassaskåp och bilen var min.

Att ta sig runt 150 mil

hem till Svedala i en sportbil från tidigt åttiotal är kanske inget man ser fram emot, speciellt inte med tanke på den nya istid Europa verkar ha hamnat i. Och inte blev det någon direkt njutning heller, men det är ändå anmärkningsvärt hur relativt komfortabel SC är. Så länge farten inte är tokhög är ljudnivån helt acceptabel.

Fjädringskomforten är också helt uthärdlig. Dessutom är min bil utrustad med rostfria värmeväxlare vilket gör att värmen faktiskt fungerar. Det enda problemet var att denna bil desperat behövde en framvagnsinställning, vilket gjorde den ännu mer orolig och sökande än normalt. Men alla milen passerade utan minsta missöde.

Nämn en annan sportbil

från 1981 som lika självklart klarar en sådan etapp!

Väl hemma kände jag mig tvungen att forsätta efterforskningarna runt bilens första ägare. Ringde en gammal bekant som numera jobbar i Liechtenstein. Han kollade i sin telefonkatalog och jodå, Kristine Feichtinger bodde kvar i Vaduz, huvudstaden i det lilla alplandet. Efter att ha fått telefonnumret ringde jag upp henne och hon verkade av naturliga själ lite förvånad först, men bekräftade snart med förtjusning att bilen faktiskt hade varit hennes egen ögonsten under några år på 1980-talet.

Mycket riktigt hade

bilen varit en födelsedagspresent från hennes (antagligen finansiellt välmående) man och det hade varit en av tre nioelvor familjen hade haft! Några år senare fick paret barn och sedan dess har hon kört lite mer praktiska bilar, men den vita 911:an har hon aldrig glömt. Innan vi lade på hann hon avslöja att läderinredningen var en exklusiv specialbestsällning som fabriken fick lägga ut på en tapetserarfirma i Wien.

Hon berättade också att hon varit mycket nöjd med bilen - den hade gått som en klocka hela tiden och fanns kvar i Vaduz ända tills den exporterades till sin andra huvudsakliga ägare i England i slutet av 1990-talet. Hon lovade dessutom att höra av sig i sommar när familjen planerade en resa till Sverige. Hennes sista fråga var om hon möjligtvis kunde få provköra bilen då.