Läget i lagren

Det var länge sedan jag hamstrade så i ladorna som inför den här vintern. Tre bilar står utspridda lite varstans på bygden och börjar i takt med ljusare dagar allt mer pocka på uppmärksamhet.

Inkörd med hjälp av skohorn

hemma i garaget ruvar den gröna Triumph 1'300 bland skidor, mopeder och bråte och ser ut att ha det riktigt gott. Jag har egentligen inte gjort ett smack åt bilen sedan jag köpte den för två år sedan, den verkar vara något så konstigt som en engelsk bil som är tillförlitligheten själv. Ibland går jag ut och startar den, backar några meter så att lederna får knaka loss och däcken masseras. Motorn slår alltid i gång på första oavsett temperatur.

Uppe i Norrland har jag en kamrat som efter långvariga villfarelser med franska Citroënvagnar av klassisk fason också skaffat sig en 1'300 - en tc till råga på allt. Dubbelförgasarversionen med sju hk extra, 68 stycken totalt så där kan det gå undan. Efter diverse renoveringsmödor under vintern (märkligt nog befanns bilen efter nedrivningen vara rostfri) saknar han en vajer till motorhuvens lås. Jag har lovat att jag ska gripa mig an Sisyfosarbetet att leta igenom den lådbataljon reservdelar jag fick med på köpet av min bil. Jag tror att jag kan hjälpa honom.

Så har vi den röda

lilla Fiat 128 jag köpte i höstas och skröt om i nummer 12.05. Den har tagit plats bland ett antal bilar, fritidsbåtar, husvagnar och plankor i en riktig åkerlada med frisk ventilation, efter ett ömt farväl då det helt nyköpta batteriet plötsligt lade av säsongens sista tio meter och kärran nesligt fick rullas in i förvaringen.

Batteriet kostade mig 400 spänn och jag var klantig nog att inte först kontrollera hur polerna förhöll sig till burkens övriga utformning. Jag blev tvungen att placera batteriet spegelvänt och fick göra diverse hemmakonstruktioner för att få kablarna snyggt på plats. Är det någon som tror att det kan ha blivit något fel där?

Jag får alltså inleda

den italienska körsäsongen med en gnagande känsla av ickeperfektion i en i övrigt så extremt käck bil. Eller också skaffar jag ett korrekt batteri och återgår till originalkopplingarna. Nya däck och fräsch kamrem hoppas jag också på. Däcken är Michelin zx:are i behagligt spinkig dimension med tanke på plånboken och kamremsbytet kan rimligen inte vara komplicerat heller. Jag toppar nog alltsammans med att låta lackera fälgarna så att de skiner lika fint som bilen övrigt.

Sedan kan sommaren med Fiat komma. Jag förmår knappt bärga mig inför mötet med den första kurviga asfaltslingan, 128 var en av de allra roligaste bilarna under 1970-talet och står sig säkert också i dag.

Kommen så här långt är det äntligen dags att besöka själva juvelen i kronan, alltså Opeln. Genom en finurlig rockad lyckades jag nästla in den flotta Senatorn i det garage som tidigare härbärgerade Triumphen (se Automobil 6.05) och där har den stått sedan dess. Detta grämer mig oerhört, en mer komplett bil har jag aldrig haft.

Den är stor och rymlig, har gudomlig fjädringskomfort och råstarkt maskineri med härligt avgasljud. Mätarställningen slog om till 23'000 mil strax före avställningen, inte mycket att orda om för en rak sexa som Opels klassiska »hyvelbänk«.

Det finns ingen bil

som överträffar Senatorns blåhet interiört sett och det vet vi ju alla att vi trivs i blå interiörer. Särskilt när det är snyggt applicerad fuskträpanel runt omkring.

Före avställningen tillbringade jag en söndag med att försöka sätta fast de finländska främre innerskärmar i plast jag monterade loss från ett skrotat Senatorexemplar. Jag tyckte mig vara noggrann men gick ändå bet på den tämligen okomplicerade uppgiften. Där har du ett mått på mitt handlag. Å andra sidan, om jag nu inte kör på vintern behövs knappast några finländska innerskärmar i plast.

Viktigare var då

att få bukt med ett visst oljesölande från ventilkåpan. Även på en 25 år gammal bil finns en skog luft- och avgasslangar och det kan vara ett pillerill för en sådan som jag att få bort något så enkelt som en ventilkåpa. Efter ett ordentligt söndagspass (en annan söndag) var allt blottlagt och den sorgliga silhuetten av den gamla packningen avlägsnad och en ny på plats. Sedan dess har motorn slutit helt tätt. Nu behövs bara en ny mittstump på avgassystemet för att bilen ska kännas komplett inför säsongen 2006. Eller också satsar jag på ett nytt system, ett rostfritt. Jag planerar in en söndag.

Så där håller det på, drömmar och tankar inför säsongen. Göra-listor och stora planer. Vad det sedan blir av alltsammans är en helt annan femma, mellanmålen har som bekant en förmåga att komma emellan.