PROV: Maserati Quattroporte Executive GT

 Aha-upplevelsen kommer när jag stänger förardörren. Vi ska från Stockholm till Malmö och tillbaka, inte nödvändigtvis raka vägen. Hundra mil minst, i två bilar. En dit, en annan hem.
Vi har gått några varv runt Maserati Quattroporte Executive gt, som låg och behagfull sträcker ut i sober tennfärgad metalliclackering längs trottoaren. Otvivelaktigt en vacker bil, med oss sedan 2003 och alltid lika rolig att bekanta sig med. Här och där glänser sirligt krom, Neptunusgaffeln är stilsäkert inprickad lite varstans och givetvis mitt i den stora grillen, vars dekorlist traditionsriktigt har en tand högst upp, mitt på. Typsnittet i världens vackraste bilnamn är en signal om lyx och sport i en enda liten rad.

När jag sätter mig i den svällande men ändå korrekt strama och ganska kompakta förarstolen och stoppar fingrarna i handtaget på den konstfulla dörrsidan förnimmer jag tre sinnesintryck som säger mer än mycket annat om Maserati:
Jag snuddar en mjuk, hudvänlig gummiyta med fyra fingrar. Jag känner ett distinkt, lite svalare stycke formfräst aluminium mot handloven - det är dörreglaget. Och så sväljs näven av ett omslutande lädergrepp, en fullkomlig kontakt människa och maskin. Jag drar igen och tar ett djupt andetag. Så gott det luktar i den här bilen!

Det ögat ser, det näsan känner och det örat hör har alltid varit kärnvärden för det milanesiska märket. Men det har tillkommit mer.
Maserati sneglar på Mercedes i många avseenden. Det är en överlevnadsfråga. Upplevd och faktisk toppkvalitet och tillförlitlighet är ett måste för en kundkrets som orkar med en miljon eller mer på fyrhjulingen. Maserati kan inte bara vara en vacker gasell, den måste tåla att slita på också. Det verkar Quattroporte vara byggd för.
Men det förhåller sig också tvärt om: Tyskland sneglar åt Italien. För knappt 20 år sedan kom den Mercedes S-klass som kallas W126. Den blev zenit för stärkelsekragen. En på dekor renskuren karossfilé och en inredning i granit med stuns i varje tum. Bänkhård vid första intrycket, men också möjlig att sitta kvar i under en nonstop-resa jorden runt. När alla 126-karosser rostat sönder (det kommer att ske) kan inredningarna stå kvar som raukar.
Samtidigt tillverkade Maserati en jättestor, bredd och platt Quattroporte som var raka motsatsen till S-klass. Lätt flegmatisk i rörelserna, fluffig och kuddig i kupén som en venetiansk budoar men bitvis förbluffande billig i de djävulska detaljer som fäller domen över en bil.


I dag kan jag inte med säkerhet skilja en Maserati och en Mercedes åt i detaljfinish. Allt jag tar och rycker i i Quattroporte sitter bergfast, alla passningar, lackytor och dörrslutningsintryck skulle lika gärna kunna vara Mercedes, som å sin sida ogenerat börjat köra med plisserade dörrsidor och inbjudande mjukläder - som Maserati. Fullkomligt otänkbart i en W126, liksom att det mumlats om kvalitetsfrågor ända sedan elefantmodellen W140 dök upp.
Nu startar jag motorn, också den på avdelningen orubbliga kärnvärden. Det är som att träffa en elitidrottare, en klassisk konstruktion i form av en fritt andande V8 på 4,2 liter och 400 hk. Alla paralleller till Mercedes drunknar i en fyrpipig, djurisk ljudstöt mellan de bastanta husväggar på Ã-stermalm i Stockholm där vi råkar befinna oss. Efter ett sådant intro vill man bara ut på vägarna så vi börjar lotsa vår drygt fem meter långa reskamrat mot E4 söderut.

Maseratis växellåda kallas Duoselect och är en sexväxlad manuell konstruktion med elektrohydraulisk styrning. Lådan är placerad i bakvagnen (till skillnad från den nya Automaticaversionen, se vidhängande provkörning) och den enda växelspak man hittar är en liten T-formad pinne på mittkonsolen. Används vid backning, då man lyfter den och för den bakåt.
Duoselecet skiftar mellan de sex lägena antingen automatiskt eller manuellt med snygga, spänstiga reglage bakom rattkransen. Friläge erhålls genom att klappa båda reglagen samfällt åt sig. Automatläget är riktigt bra när man hittat körstil så att bilen inte »tappar andan« mellan skiftena, men det manuella läget är ändå favorit. Särskilt med knappen »Sport« aktiverad, då lådan kvickar på skiftena än mer, låter gasresponsen bli snabbare och de aktiva stötdämparna hårdare. Skillnaden mellan normal- och sportläge är inte lika stor som i exempelvis vw:s dsg-låda men märks tydligt.

Det är söndagmorgon och glest mellan bilarna när vi smyger Essingeleden fram och fingrar oss igenom instrumentpanelens möjligheter. Det råder knappast fullkomlig logik bland reglagen men att skötsel och handhavande kräver lite extra av ägaren/föraren är säkert ingen nackdel i en bil där relationen människa/maskin alltid kommer att vara speciell. De tyska konkurrenterna, som i tidigare generationer var mästerliga i lättskötthet, är också invecklade att lära sig till fullo numera. Om man sedan föredrar en skog av knappar som i Maserati eller »genvägar« i form av iDrive och liknande som i bmw, Mercedes och Audi må vara en smaksak - jag röstar för knappraderna.
Vi har bestämt oss för E4 åtminstone till Jönköping. I en bil av Quattroportes kaliber är denna Sveriges tråkigaste vägsträcka uthärdlig på ett helt annat sätt än vanligt.

Maserati är en förnämlig landsvägsätare, tyst, stark, rymlig och går »stort« på vägen - utan att kännas vräkig. Man känner sig oförskämt fräsch i bilen, som nyduschad och med en lagom tung, nystruken bomullsskjorta på kroppen. Medtrafikanter tittar efter bilen och ser glada ut, några »tummen upp« hinner vi få innan vi är framme vid de sköna backarna ner mot Jönköping. Här tror man ju alltid sig vara på väg in i himlen, så vackert är det med den väna Vättern glittrande till höger, de böljande branterna vid Vista kulle till vänster och själva frikyrkostaden som skimrar i solstrålarna där borta i viken. En kompensation för sträckans olidliga trälighet tidigare, helt enkelt.

Etappmål ett är avtagsvägen vid Skillingaryd. Småländska småvägar är alltid en lockelse och Quattroporte är sin storlek till trots en upplevelse att ratta på dem. Vi brakar alltså ner i Finnvedsbygden, mot Hillerstorp och Bredaryd och ut i det ännu mer finmaskiga vägnätet.
Quattroporte stormtrivs, rör sig platt och balanserat neutralt i långa rader av härliga s-böjar med lagom fräck dosering. Det känns verkligen att motorn är placerad långt bak där framme, bakom framaxellinjen. Lång bil blir kort, typ, och reagerar blixtsnabbt på all styrning, vars känsla och precision också är fullkomligt i topp. För att inte tala om suget när V8-maskinen med sitt järniga ljud får blåsa allt vad tygen håller ut ur ett knippe minnesvärda böjar.

Bröttestad, Draftinge och Jälluntofta passerar man inte var dag men i dag. I Hässlehult byter vi färdriktning eftersom vår första bensträckare är tänkt att ske på en av Vägverkets 37 gratisfärjor i landet, den som går över sjön Bolmen från Sunnaryd och ut till Bolmsö. Mitt i sjön passerar man händelsevis också gränsen mellan Ljungby och Gislaved kommuner.
Det är Smålands enda insjöfärja, i drift sedan 1872 då färjan snarare var en roddpråm. 1898 köptes en ny för 64 kronor och den som ville fara över fick vara så god att lägga ut tolv öre. Dagens färja heter Bolmia, vad annars, och tuffar sedan 1969 fram och tillbaka längs sin vajer till Bolmsö. Skepparen för dagen heter Sune Larsson, en trevlig prick som pratar skön småländska, och vi får sällskap av en touringmotorcyklist på en läcker Honda med 14 tilläggsnamn i emblemet. Den försvinner snabbt som blixten i fjärran så fort vi lagt till vid motsatt strand.
Trakten är farligt vacker, med slingrande, fina asfaltvägar, välskötta hus och gårdar och en plötsligt uppdykande bokskog där Maseratin tassar fram under lövverket som ett annat skogsrå.
Jag passar på att nöta på baksätet, mest lämpat för två och med behaglig elinställning för allehanda soffpotatislägen eller stram givakt. Det är förträffligt, helt enkelt, och vill jag ha kan jag fälla ned ett träbord som i en nobel engelsk lyxbil.
I Strömsnäsbruk korsar vi E4 och susar nedåt mot Emmaljunga, Bjärnum och Vankiva, innan vi faller västerut igen någonstans i höjd med Sösdala.

I Lund stannar vi ett par timmar och orsakar ett smärre trafikkaos med lampor, skärmar, stativ och sladdar när vi plåtar bilen utanför en italiensk restaurang mitt emot järnvägsstationen - i värsta rusningstid.
Till slut har vi fyllt hela ortsbingobrickan, i kvällningen kapitulerar vi och lågflyger in i Malmö på Sveriges första motorväg.
 Måndag morgon och bilbyte, till en syndigt svart Quattroporte Sport gt med röda sömmar runt den svarta läderklädseln. Även grillen är svart. Skillnaderna i specifikation utgörs av 20-tumshjul (i stället för 19), något styvare fjädring/dämpning, större bromsar och ytterligare något snabbare växlingar i samma låda, tack vare annorlunda programmering. Lite kolfiberpaneler på instrumentpanel och dörrsidor toppar det hela.
På E6 norrut - vi tänker oss en helt annan väg hem - märks det direkt att Sport gt vill göra skäl för namnet. Bilen går hårdare och rör sig »kortare« i fjädring/dämpning utan att för den skull vara det minsta obekväm. Jag kommer sent i kväll när vi kommit hem inte kunna sätta den ena versionen framför den andra men konstaterar att det är bra att Maserati låter fältet vara öppet för ett val och att de kan konsten att göra en gt-version som inte smakar ett uns billighet i smak och stil.

Vi avverkar de strykjärnsplatta milen till Göteborg i ett nafs, tankar en rejäl skvätt (det är svårt att komma under 1,5 liter milen på motorvägen) i bilen och en rejäl burgare i oss själva och sitter upp i sadeln igen.
Vi har ett mål i sikte, Kinnekulle i Västergötland mellan Lidköping och Mariestad. Platåbergens platåberg och en underskön miljö för en biltidningsredaktör med vidhängande fotograf och assistent att vara i. Bergets profil  är som en upp- och nedvänd spaghettitallrik och här finns massor av vägar, rader av märkliga naturformationer, kalkstensbrott, gods och gårdar, fiskesamhällen och sevärdheter i största allmänhet. Det begrep till och med Carl von Linné till häst för 300 år sedan.

Innan vi kommit så långt korsar vi emellertid Varaslätten och stannar till i dess centralort. Det måste man så länge Conditori Nordpolen finns kvar, en grön osannolikhet där vänliga damer bakom den dignande disken presenterar räkmackor, mazariner, drömmar och tryfflar på så klingande västgötska att man vill ha dem allihop, läckerheterna.
Nyfikade drar vi mot Lidköping och Kullen, där en av attraktionerna är att ställa sig vid restaurangen högst upp och titta ut över halva Västergötland om vädret är klart. Och det är det i dag. Vi stannar också till vid hästhagarna nere vid Råbäck herrgård, där stolta och säkert svindyra springare lugnt och värdigt betraktar våra förehavanden med den muskulösa bilen. När vi riggat klart en, som vi tycker, elegant bild på Sport gt är det plötsligt som om gudarna samtycker och skickar ut en kaskad av ljus genom de mörka moln som hängt över oss och en svart Maserati en längre tid.
Det är inte utan att det känns som ett tecken.