Bild
Nästa artikelPROV: Peugeot Koncept
Publicerad 14 augusti 2008
Såpbubblor
En dag på testbanan med Peugeots utställningsbilar är en garanterat knasig upplevelse.
Det är en måndag förmiddag som alla andra men bakom höga murar och taggtråd i en liten by en halvtimmes bilfärd norr om Paris pågår besynnerlig verksamhet.
Vi har hamnat på biltestanläggningen Mortefontaine, där ett myller av provbanor av olika slag breder ut sig i alla väderstreck. Olika konkurrerande bilföretag samsas sida vid sida, men vi åker förbi Audis avdelning och förbi byggnaderna det står Renault på och kommer fram till en paviljong där Peugeot flyttat in.
Vältränade, solbrända män spankulerar omkring. De har kortärmsskjortor med lejonlogotyp och blå racingskor i mocka på fötterna. Somliga av dem har en putstrasa i handen, andra en knastrande walkie talkie.
Nio fantasifulla bilskapelser görs i ordning för att rastas av oss, en skara måttligt välorganiserade motorskribenter som dräller ut ur minibussarna. Bilarna ska provas längs en ganska smal racerbana, där olika underlag ställer till det för fjädring och skrammelfaktor. Det finns också en hårt bankad ovalbana där en högfartsuppvisning ska ske och en dammande terrängslinga bland tall och mo som tydligen också ska korsas.
Några av bilarna får jag köra själv, andra åker jag med i ett par varv medan professionella testförare berättar och ivrigt frågar vad jag tycker - samtidigt som de är ytterst noga med att inte överskrida 80 km/h.
Det handlar alltså om kreationer vars existensberättigande varit att dra folk till Peugeots monter på världens stora bilsalonger de senaste åren, så kallade konceptbilar. Pressar man dem går de väl sönder, kokar eller knakar i protest. Konceptbilar är ju hopsatta mest til lyst och ögonfröjd, även om just Peugeots förefaller mer välgjorda än många andra. En av bilarna närmar sig faktiskt 1 000 mil på vägmätaren, en annan har drygt 600 bakom sig.
Konceptbilen som typ kan vara av tre slag. Antingen är den en förhandstitt på en modell som är produktionsbeslutad men som visas för att elda på allmänhetens intresse inför den egentliga debuten.
Så kan konceptbilen enbart vara en uppvisning av hur kul och kreativt man har det på designavdelningen. Galna formgivaridéer är inte precis någon bristvara på vår jord.
Slutligen kan konceptbilen vara ett mellanting av dessa omständigheter. Det är nog där de flesta av Peugeots leksaker för dagen hör hemma. De har något drag av en bil som verkligen kommit i produktion, men som helhet är de ändå fria fantasier.
Peugeot 308 rc z är dagens clou. Den får räknas till den första kategorin eftersom bilen till innehåll och form är väldigt nära den Audi tt-utmanare som lanseras 2010. Det är en 2+2-sitsig sportcoupé med kraftigt utmejslad kaross. Det första man lägger märke till är kolfibertakets båda »bubblor« som fortsätter ned i bakrutan av polykarbonat. Bubblorna påminner om hur italienska Carozzeria Zagato byggde sport- och gt-vagnar med »double bubbles« för några decennier sedan. Räkna med att bubblorna går i produktion, men knappast kolfibertaket och i synnerhet inte de svepande inre fönsterbågarna i blankpolerad aluminium. Då finge krocktestarna på Euro-ncap kollektivt hjärtslag.
308 RC Z är en snygg bil, på ett egendomligt sätt. Ur vissa vinklar kan jag få för mig att bakpartiet är front, men inte tvärt om -Peugeots så omhuldade lejongap ser större ut än någonsin. rc z är, filosoferar jag innan jag kliver in för min provrunda, som en modern motsvarighet till en klassiker som Volkswagen Karmann-Ghia. Eller Renault Caravelle? En ganska onyttig men likväl god pralin.
1,6-motorn med turbo ger inte mindre än 218 hk och låter gott när jag på pin kiv står på lite förbi dagens fartgräns. Snygg inredning, med en analog klocka av märkvärdigt fabrikat som krona på verket.
Resten av bilarna är en bisarr skara. Peugeot 907 V12 är en muskulös, bredkäftad gt-vagn med tydlig profil av Ferrari 250 gto från 1960-talets början. Mycket riktigt finns en skönt bullrande V12 under den långa motorhuven, ur vilken tolv kromade insugstrattar tittar fram genom en plexiruta (men förgasare har den väl inte?).
Motorn är konstruerad av två V6:or och finns bara i detta enda exemplar. Så mycket pengar på ett koncept till intet förpliktigande, alltså.
Vindrutan fortsätter bakåt över taket. Det ger cockpitkänsla om något, det är som att sitta i ett segelflygplan. Nougatbrunt läder i den svepande sittbrunnen, men den till synes avancerade kommunikationsanläggningen mitt på panelen är bara en illusion, en bakgrundsfilm som snurrar i sin loop. Om 907 V12 hade något syfte var det att lansera linjerna till bakpartiet på 407 Coupé, likheten är slående.
Sällskapets riktiga såpbubbla heter 607 Féline och ser undertill ut ungefär som en gammal Corvette med ventilationsslitsar i framskärmarna.
Ovandelen är en upp- och nedvänd guldfiskskål med ramverk i kolfiber. När dess ena halva skjuts undan kan man kliva ned i en sittbrunn där det finns stolar som på Sagabiografen. Fäll ned dem från väggen och var så god och sitt!
Jo, bilen är en kul kuf men nog kändes Féline ganska gammal och skramlig när den struttade ut på banan.
Det rödsvarta tvillingparet rc Ruter och Spader är riktigt rara ärtor. Det handlar om en diesel- och bensinversion av en mittmotorsportvagn med enkla, tilltalande linjer (med speciell vinkel på vindrutestolpen) och läcker uppbyggnad med ramverk i kolfiber. Antagligen var det just kolfibret som sänkte projektet, det hade blivit alldeles för dyrt för produktion.
Köregenskaperna är läckra, noterar jag under de två provkörningsvarv jag tjatar mig till när jag ändå sitter i bensinversionen. Bilen går platt och lågt, men ändå komfortabelt - till 80 km/h som sagt. Publiken var överförtjust vid debuten 2002 men den storskaliga produktionen uteblev. Synd, den här bilen hade kunnat placera Peugeot på den verkliga entusiastkartan.
Konstigast i skaran är Peugeot 20 Cup, en öppen, trehjulig slangbella med superbrett singelhjul där bak, framhjulsdrift, sittbrunn för två och ett »ansikte« som på pricken ser ut som det på Peugeot 207. Studs och speedkänsla, men det gäller att hålla visiret slutet och munnen stängd för att inte få insektsprickar på tänderna.
407 Silhouette är en banracingversion av familjebilen med samma siffernamn. Längsmonterad V6-maskin på 320 hk - där baksätet brukar befinna sig. Som form betraktad är bilen iskall i sällskapet men inte dess säregna ljud: motorn bölar som en midsommarbrunstig tjur och växellådan (»sekventiell«) klonkar över nejden.
Terrängbanan tar jag mig an i Hoggar, en skapelse som måste räknas till en av de fem konstigaste bilar jag kört.
Hoggar ser ut som en havskräfta på ett storpack steroider och har en tvärställd 180-hästars dieselmotor - i varje ände. »Karossen« består mest av luft, här och var genombruten av ett ställverk av rör. Man framför skapelsen en våning upp jämfört med omgivningen. Sikten är obefintlig eftersom de båda backspeglarna på tunna armar lagt sig till ro på dörrarna och nu pekar rakt upp i himlen.
Hoggar och jag och Peugeotkillen bredvid skumpar ut på terrängbanan, över stock och sten, i rök och damm, nedför stup och uppför stup.
Det går förvånansvärt bra och bekvämt, de där dubbla fjäderbenen vid varje hjul gör tydligen sitt jobb. Men nesligt nog fick jag bara koppla in den ena motorn. Var den andra bara en mock-up, eller?
Med munnen full av damm är det sedan dags att se - men inte köra - dagens favorit: 908 RC.
Det är en lång, låg, slank och väldigt blåsvart sedan, vägarnas Concorde. Just så här vill man att en lyxbil med den korrekt franska, teknikoptimistiska framtoningen ska se ut. Avantgarde!
Skapelsen har en V12 hdi-diesel med partikelfilter tvärställd bakom baksätet och 700 kusar. En konstruktion Peugeot använder i sina Le Mans-racers. 908 rc är en modern upplaga av de tyvärr insomnade farkosterna från tjeckiska Tatra, helt enkelt!
Efter en del tjat får jag tillstånd att torrbryta bakom ratten, medan solen gassar ned som en svetslåga genom panoramavindrutan och fotograf Per låter kameran arbeta.
När fotosessionen är över ska bilen köras undan igen och det är då illusionen brister. Den spänstige, solbrände mannen i sina dyrbara solbrillor, sin lejonskjorta och sina blå mockaskor går till motorrummet där bak och halar vant upp, ja, vad om inte två smålortiga batterikablar ur sin axelremsväska.
Vi har hamnat på biltestanläggningen Mortefontaine, där ett myller av provbanor av olika slag breder ut sig i alla väderstreck. Olika konkurrerande bilföretag samsas sida vid sida, men vi åker förbi Audis avdelning och förbi byggnaderna det står Renault på och kommer fram till en paviljong där Peugeot flyttat in.
Vältränade, solbrända män spankulerar omkring. De har kortärmsskjortor med lejonlogotyp och blå racingskor i mocka på fötterna. Somliga av dem har en putstrasa i handen, andra en knastrande walkie talkie.
Nio fantasifulla bilskapelser görs i ordning för att rastas av oss, en skara måttligt välorganiserade motorskribenter som dräller ut ur minibussarna. Bilarna ska provas längs en ganska smal racerbana, där olika underlag ställer till det för fjädring och skrammelfaktor. Det finns också en hårt bankad ovalbana där en högfartsuppvisning ska ske och en dammande terrängslinga bland tall och mo som tydligen också ska korsas.
Några av bilarna får jag köra själv, andra åker jag med i ett par varv medan professionella testförare berättar och ivrigt frågar vad jag tycker - samtidigt som de är ytterst noga med att inte överskrida 80 km/h.
Det handlar alltså om kreationer vars existensberättigande varit att dra folk till Peugeots monter på världens stora bilsalonger de senaste åren, så kallade konceptbilar. Pressar man dem går de väl sönder, kokar eller knakar i protest. Konceptbilar är ju hopsatta mest til lyst och ögonfröjd, även om just Peugeots förefaller mer välgjorda än många andra. En av bilarna närmar sig faktiskt 1 000 mil på vägmätaren, en annan har drygt 600 bakom sig.
Konceptbilen som typ kan vara av tre slag. Antingen är den en förhandstitt på en modell som är produktionsbeslutad men som visas för att elda på allmänhetens intresse inför den egentliga debuten.
Så kan konceptbilen enbart vara en uppvisning av hur kul och kreativt man har det på designavdelningen. Galna formgivaridéer är inte precis någon bristvara på vår jord.
Slutligen kan konceptbilen vara ett mellanting av dessa omständigheter. Det är nog där de flesta av Peugeots leksaker för dagen hör hemma. De har något drag av en bil som verkligen kommit i produktion, men som helhet är de ändå fria fantasier.
Peugeot 308 rc z är dagens clou. Den får räknas till den första kategorin eftersom bilen till innehåll och form är väldigt nära den Audi tt-utmanare som lanseras 2010. Det är en 2+2-sitsig sportcoupé med kraftigt utmejslad kaross. Det första man lägger märke till är kolfibertakets båda »bubblor« som fortsätter ned i bakrutan av polykarbonat. Bubblorna påminner om hur italienska Carozzeria Zagato byggde sport- och gt-vagnar med »double bubbles« för några decennier sedan. Räkna med att bubblorna går i produktion, men knappast kolfibertaket och i synnerhet inte de svepande inre fönsterbågarna i blankpolerad aluminium. Då finge krocktestarna på Euro-ncap kollektivt hjärtslag.
308 RC Z är en snygg bil, på ett egendomligt sätt. Ur vissa vinklar kan jag få för mig att bakpartiet är front, men inte tvärt om -Peugeots så omhuldade lejongap ser större ut än någonsin. rc z är, filosoferar jag innan jag kliver in för min provrunda, som en modern motsvarighet till en klassiker som Volkswagen Karmann-Ghia. Eller Renault Caravelle? En ganska onyttig men likväl god pralin.
1,6-motorn med turbo ger inte mindre än 218 hk och låter gott när jag på pin kiv står på lite förbi dagens fartgräns. Snygg inredning, med en analog klocka av märkvärdigt fabrikat som krona på verket.
Resten av bilarna är en bisarr skara. Peugeot 907 V12 är en muskulös, bredkäftad gt-vagn med tydlig profil av Ferrari 250 gto från 1960-talets början. Mycket riktigt finns en skönt bullrande V12 under den långa motorhuven, ur vilken tolv kromade insugstrattar tittar fram genom en plexiruta (men förgasare har den väl inte?).
Motorn är konstruerad av två V6:or och finns bara i detta enda exemplar. Så mycket pengar på ett koncept till intet förpliktigande, alltså.
Vindrutan fortsätter bakåt över taket. Det ger cockpitkänsla om något, det är som att sitta i ett segelflygplan. Nougatbrunt läder i den svepande sittbrunnen, men den till synes avancerade kommunikationsanläggningen mitt på panelen är bara en illusion, en bakgrundsfilm som snurrar i sin loop. Om 907 V12 hade något syfte var det att lansera linjerna till bakpartiet på 407 Coupé, likheten är slående.
Sällskapets riktiga såpbubbla heter 607 Féline och ser undertill ut ungefär som en gammal Corvette med ventilationsslitsar i framskärmarna.
Ovandelen är en upp- och nedvänd guldfiskskål med ramverk i kolfiber. När dess ena halva skjuts undan kan man kliva ned i en sittbrunn där det finns stolar som på Sagabiografen. Fäll ned dem från väggen och var så god och sitt!
Jo, bilen är en kul kuf men nog kändes Féline ganska gammal och skramlig när den struttade ut på banan.
Det rödsvarta tvillingparet rc Ruter och Spader är riktigt rara ärtor. Det handlar om en diesel- och bensinversion av en mittmotorsportvagn med enkla, tilltalande linjer (med speciell vinkel på vindrutestolpen) och läcker uppbyggnad med ramverk i kolfiber. Antagligen var det just kolfibret som sänkte projektet, det hade blivit alldeles för dyrt för produktion.
Köregenskaperna är läckra, noterar jag under de två provkörningsvarv jag tjatar mig till när jag ändå sitter i bensinversionen. Bilen går platt och lågt, men ändå komfortabelt - till 80 km/h som sagt. Publiken var överförtjust vid debuten 2002 men den storskaliga produktionen uteblev. Synd, den här bilen hade kunnat placera Peugeot på den verkliga entusiastkartan.
Konstigast i skaran är Peugeot 20 Cup, en öppen, trehjulig slangbella med superbrett singelhjul där bak, framhjulsdrift, sittbrunn för två och ett »ansikte« som på pricken ser ut som det på Peugeot 207. Studs och speedkänsla, men det gäller att hålla visiret slutet och munnen stängd för att inte få insektsprickar på tänderna.
407 Silhouette är en banracingversion av familjebilen med samma siffernamn. Längsmonterad V6-maskin på 320 hk - där baksätet brukar befinna sig. Som form betraktad är bilen iskall i sällskapet men inte dess säregna ljud: motorn bölar som en midsommarbrunstig tjur och växellådan (»sekventiell«) klonkar över nejden.
Terrängbanan tar jag mig an i Hoggar, en skapelse som måste räknas till en av de fem konstigaste bilar jag kört.
Hoggar ser ut som en havskräfta på ett storpack steroider och har en tvärställd 180-hästars dieselmotor - i varje ände. »Karossen« består mest av luft, här och var genombruten av ett ställverk av rör. Man framför skapelsen en våning upp jämfört med omgivningen. Sikten är obefintlig eftersom de båda backspeglarna på tunna armar lagt sig till ro på dörrarna och nu pekar rakt upp i himlen.
Hoggar och jag och Peugeotkillen bredvid skumpar ut på terrängbanan, över stock och sten, i rök och damm, nedför stup och uppför stup.
Det går förvånansvärt bra och bekvämt, de där dubbla fjäderbenen vid varje hjul gör tydligen sitt jobb. Men nesligt nog fick jag bara koppla in den ena motorn. Var den andra bara en mock-up, eller?
Med munnen full av damm är det sedan dags att se - men inte köra - dagens favorit: 908 RC.
Det är en lång, låg, slank och väldigt blåsvart sedan, vägarnas Concorde. Just så här vill man att en lyxbil med den korrekt franska, teknikoptimistiska framtoningen ska se ut. Avantgarde!
Skapelsen har en V12 hdi-diesel med partikelfilter tvärställd bakom baksätet och 700 kusar. En konstruktion Peugeot använder i sina Le Mans-racers. 908 rc är en modern upplaga av de tyvärr insomnade farkosterna från tjeckiska Tatra, helt enkelt!
Efter en del tjat får jag tillstånd att torrbryta bakom ratten, medan solen gassar ned som en svetslåga genom panoramavindrutan och fotograf Per låter kameran arbeta.
När fotosessionen är över ska bilen köras undan igen och det är då illusionen brister. Den spänstige, solbrände mannen i sina dyrbara solbrillor, sin lejonskjorta och sina blå mockaskor går till motorrummet där bak och halar vant upp, ja, vad om inte två smålortiga batterikablar ur sin axelremsväska.
