Galonkossor och plyschlurv

Alla vi som har vinteravställda entusiastbilar vet hur det är. Någon gång i bisterheten måste vi ge oss ut och kolla hur det står till i det öde ide bilen befinner sig. Den som dabbade sig med glykolen i höstas kan en vinter som denna då mötas av spräckt motorblock och inställd sommarsäsong.

Det gjorde inte jag men jag fick en minnesbeta i baken. Jag var ute och synade tillståndet förra lördagen, det var minus tjugotvå grader i luften och snövallarna för garagedörren så kallsköra att de sprack när jag trampade på dem. Jag hade bara en kortärmad skjorta under dunjackan och frös redan som en hund.

Ovilligt lät sig garagedörren öppnas med ett gnek och där inne i dunklet stod Trajan. Eller Trumf som flickan i försäkringsbolaget kallade bilmärket när jag skulle justera försäkringen senast. Triump? undrade killen på tillbehörsfirman när jag efterhörde om han hade oljefilter och det hade han ju inte. Det gamla ärevördiga namnet Trajumf håller på att alldeles försvinna ur det allmänna bilmedvetandet.

I garaget visste jag precis vad som skulle hända. Jag skulle frysa baken av mig mot stolsklädseln och det gjorde jag också så fort jag satt mig. Klädseln var minst sjuttio grader kall, den består nämligen till åtminstone ett hundra procent av material från den engelska galonkossan.

Som vi alla vet alstrar denna ko kyla på vintern och genererar värme på sommaren. Att i samma stol och iförd kortbyxa en solig dag sätta sig på samma klädsel är något man får ta på eget ansvar och med sjukhusets brännskadeavdelning. Galonkossan är i sanning en förrädisk typ som lurar mången betraktare.

– Oh, vilken söt bil, brukar folk säga när jag puttrar upp på någon veteranträff. Ädelträ och läderklädsel, så, så – engelskt! Och den ser ju ny ut, helt osliten! Säger de. Bilen fyller 43 i år.

Klädslar karaktäriserar bilar mer än man tror. Äkta läderklädsel i en Trajumf saloon, vare sig den heter 1300 eller 2000, det går liksom inte ihop. Konstläder i den något förnämare Rover 2000 skulle å andra sidan aldrig gå för sig. Det engelska klassamhället är, eller var åtminstone, noggrant inrutat. Det kan man se i den strålande tv-serien Downton Abbey eller läsa om hos den förträfflige Johan Hakelius, i något av hans rekommendabla alster Döda Vita Män eller nu senast Ladies.

Nå, var var jag? Jag fortsätter: Världens förnämsta galonklädsel tillverkades en gång i tiden av Mercedes-Benz och kallades MB-Tex. Den var helt oförstörbar. Man kunde sticka en morakniv mot MB-Tex och bryta handleden. När bilen i övrigt var en ruin av rost – ett snabbt inträffande fenomen på fenmärsor och sådana – var klädseln fortfarande som ny. Om världen drabbas av neutronbombkrig lovar jag att beståndet av MB-Texklädda stolar orubbligt kommer att stå kvar som statyerna på Påskön.

Annars ska en bil givetvis ha tygklädsel, det är alltid att föredra framför läder men det har folk inte fattat. De köper dyra djurhudar som ser sjabbiga ut redan efter ett par år. Vissa kallar det patina och karaktär, men nä, jag vet inte jag.

En riktig tygklädsel däremot ger en prydlighetskänsla av oöverträffat slag och svalkar dessutom när den ska, värmer när den ska. Ofta göms den under någon gräll överdragsklädsel redan när bilen är ny och så är originalklädseln sedan i finfint skick när jag kommer och köper kärran 20 år senare. Så tyg ska det vara.

Fast det finns tillverkare som missbruket också tyget. Citroën är väl den mest notoriska syndaren. Exempelvis hade gs och cx från 1970-talet en flortunn nylonbanlonteryleneklädsel av gravt självdestruktiv natur. Det var knappt att broschyrfotograferna hann utföra sina värv förrän förmultningen satte in. Under 1990-talet såg Citroëns murriga plyschlurvklädslar ut som något man hellre ville placera en schäfer än sitt delikata behind på.

I den betydligt senare lilla C2 ser det ut som om någon försökt vränga en sportsko storlek 52 över stolsramen. Fast man sitter skönt. Det är ju tyg.