»Första elbilarna som 1980-talets mobiltelefoner«
"... en fingervisning om vart hela bilindustrin riktat sitt fokus."
Alldeles i pressläggningen tillkännages att Nissan Leaf blivit Årets bil i Europa 2011. Det är ingen nyhet när du läser detta och behöver kanske inte heller vara en direkt angelägenhet för många av Automobils läsare – men det är onekligen en fingervisning om vart hela bilindustrin riktat sitt fokus.
Den ytterliga specialtillverkaren Tesla och dess sportvagn Roadster, till dags dato byggd i kanske 800 exemplar men minst lika medial som Barack Obama, var ett slags banbrytare. När nu Nissan med sin Leaf och General Motors med sina varianter på elbilen Volt/Ampera bryter in på marknaden för vardagsbilar i stor stil börjar det röra på sig på allvar.
Nissan Leaf är alltså en fyrdörrars, lätt fiskliknande bil som redan från början konstruerats för just eldrift och som därför utför sina uppdrag relativt väl. Det är detta juryn velat premiera, likheten med en vanlig – jag höll på att säga riktig – bil. Att världens bilpark framöver ska vara elektrifierad är åtminstone för dagen lösningen på modet. Det gav inte minst höstens stora bilsalong i Paris uttryck för.
Där kom man knappt fram mellan eller i montrarna för alla sladdar som gick och tvärs och det var inte de tusentals kamerateamen som lagt ut dem för att föreviga elbilarna; det var tillverkarna som försökte få det att se ut som om alla experiment, det ena yvigare än det andra, gick att köra och köra på stört. Så är det förstås inte, det återstår så mycket att lösa innan pris och prestanda – i detta fall framför allt räckvidd, laddtider, säkerhet och praktisk användbarhet – blir acceptabla. Med tiden kommer det säkert att lösas också. Sedan återstår priserna på bilarna, de måste ner dramatiskt.
En annan faktor brukar kallas range anxiety, alltså rädslan för att räckvidden inte är tillräcklig. Någon elak engelsk journalist skrev nyligen att det inte kan kallas framsteg om en elbil inte kommer längre på ett dygn än man gjorde på hästarnas tid, laddtiden inräknad. Själv var jag för många år sedan på en visning av en elbil, händelsevis en Peugeot, som inte skulle ha givit några bestående intryck alls om det inte varit för det en av ingenjörerna muttrade när ingen hörde:
– Tja, den här är väl bra, men hur hade det sett ut om vi alla redan körde på elbilar och någon jävel kom på bensindriften?
Den största risken med att som privatperson kasta sig på elbilshypen är att den modell som i dag ser så extremt modern ut i morgon kommer att framstå som de där mobiltelefonhållarna man fortfarande kan se på instrumentpanelerna på vissa 1980-talsbilar. De sitter som trista påminnelser om hur telefonerna var då: stora, klumpiga, med extremt dålig batteritid, usel räckvidd och noll andrahandsvärde. Men sedan vet vi också vad som hände i var människas ficka.