Pre-scratched, serru!

Försäljningshallen var mörk och bilarna stod tätt packade. Längst in mellan tegelväggarna, dit lysrörens kalla strålar inte riktigt orkade nå, stod mitt utsedda objekt.

Som alldeles nybakt ingenjör hade jag ramlat ur högskolans ugnar och landat i storstadens pendlingstrassel. Där behövdes ett seriöst transportverktyg och det var därför jag nu stod öga mot öga med en bmw 730i av sen åttiotalsmodell.

Miltalet var märkligt lågt. Mätaren hade just snurrat förbi fyratusenstrecket och säljaren, en välskräddad ung man med bakåtslickat hår och mobiltelefon permanent intryckt i hörselgången, berättade mellan ringsignalerna att bilen hamnat i Sverige någon gång i början på nittiotalet och sedan bara blivit stående.

Varför då, kunde man ha frågat sig men det gjorde jag inte. I stället lät jag mig förföras, den var ju som en ny bil utan att kosta som en sådan. Dyr, förstås, men åtminstone en god skvätt billigare än vad en ny sjuserie kostade. Självklart haglade de vanliga bilhandlarknepen över mig och lika självklart fastnade de som kardborrar.

– Du vet, om en timme kommer det en annan kund och köper den.

Huvudet snurrade. Plånboken bågnade. Snart var affären uppgjord och stolt kommenderade jag den stora vagnen genom trafiken i riktning mot föräldra-hemmet.

Tanken tömdes oroande kvickt, bilen var en törstig best utan att egentligen bjuda på någon motprestation. Från rödljusen var det svårt att hänga med i trafikrytmen, motorn var trött och tunn och den lilla iver som trots allt fanns sköljdes snart bort av automatlådan. Och gick den verkligen riktigt rakt?

Nej, den var såklart toksmälld och sedan fusklagad med slägga och spackel. Hjulbasen var olika lång på höger och vänster sida och som om det inte var nog drabbades den av ideliga punkteringar. När sedan startmotorn brann på en öde parkeringsplats fick den stå kvar där och såldes senare, osedd, för en spottstyver.

Med näsan djupt nedsölad i olika annonsforum är det lätt att bli blind av välfriserade beskrivningar och den obändiga viljan att slå oddsen, att göra en extraordinär affär, har mer än en gång fått mig att slå till utan att göra hemläxan ordentligt och i vanlig ordning knalltorskat dit med besked. Ofelbart har ångern följt.

Det har fått mig att inse att jag haft fel i grunden. Det är inte alls de där fina lågmilarna jag ska köpa, där dunkla synder vilar bakom varje putsad plåt. Tvärtom, det är skitbilarna som gör mig lycklig, där kariesangrepp och plyschröta inte längre går att dölja bakom lackstift och doftgranar.

För är bilarna inte dåliga när jag köper dem ser jag ändå till att de snart fått en illa passande patina. I vintras köpte jag en Alfa 156, en lågmilare som under en alldeles för lång period varit stillastående efter en stöldskada.

Ringde några varningsklockor? Nej, jag var som uppslukad av den lejongula läderklädseln och slet utan betänkligheter fram bankdosan, förde över pengar och tog emot nycklarna med en euforisk känsla av bilköparekvilibrism. Sedan åkte jag hem och skrapade stötfångaren mot en garagepelare, kladdade olja över hela motorrummet och spillde batterisyra i baksätet med ett fult gapande sår mitt i det lejongula som resultat.

Så nu gnager en känsla av idioti varje gång jag sätter mig i bilen, ett stickande dåligt samvete som lägger sordin på det bästa av humör.

Men nu har jag sett ljuset. Det var på någon småfuktig tillställning som en i sällskapet stolt förkunnade att han köpt bil och tydligen hade det varit en särdeles bra affär. Jaha, tänkte jag och undrade varför. Och när jag fick svaret förstod jag.

Den var nämligen, med hans egna ord, pre-scratched. Alltså redan repad, skadad, förverkad. Oskulden var tagen. Nybilsglansen överstökad. Osäkerheten borta. Med den kunde han orädd flänga omkring på snabbköpsparkeringar och konbanor och om någonting hände, tja, då var den ju ändå pre-scratched. Och aldrig mer skulle han behöva ha dåligt samvete över en utebliven höstvaxning.

Hela min livsgärning ställdes på ända. Jag hade haft fel, så otroligt fel, under hela min bilköparkarriär. De ömtåliga välvårdsvärden jag prisat högt har egentligen aldrig existerat mer än fram till själva köpögonblicket och i stället borde jag ha letat efter de mest nonchalant omkringflängda exemplaren, längst ner i annonsflorans prissortering.

Så när jag senast köpte bil, en Mazda Miata, köpte jag den billigaste jag kunde hitta. Och gissa om den är omsorgsfullt pre-scratched!