Onkel Benjamin tittar in
Varje slott och herresäte med självaktning har en vandrande vålnad, en i långklänning skridande vit dam, ett mysteriöst gråtande barn eller en arvslös onkel Benjamin som sedan släktled tillbaka spökar om natten.
Om sådant har man fått höra av föreståndarinnor vid introduktionsmiddagen på varje bevistad kursgård, kvällen innan själva personalutvecklingskickofferna sparkat i gång för rödstrimmiga ögon och tvivlande sinnen.
Jag kan nu avslöja att onkel Benjamin också besöker bilfabrikerna. Sedan bilindustrins barndom kommer han troget fram om kvällarna när fabriksvisslan ljudit, när knegare och kontorsfolk knatat hem.
Onkel Benjamin smyger då runt i släckta, tomma korridorer, gläntar på knarrande dörrar till hemliga rum, tänder sin ficklampa framme vid chefsingenjörens plåtskåp, drar ut en låda eller två, plockar fram ett viktigt dokument, synar det grundligt och ritar slutligen dit ett kryss i en kolumn där det inte fanns något kryss förut.
Onkel Benjamin tassar sedan bort till designkontoret, gläntar försiktigt på den med frostat glas försedda dörren där en skylt »Ej tillträde!« förklarar vad det handlar om, sneglar bland ritborden, rotar bland linjaler, skärmar och lerformationer, tar ånyo av sig sina svarta handskar och fiskar upp blyertspennan ur innerfickan. Sedan drar han några extra linjer här och var på en ritning, han karvar en smula i bakskärmarna på en fullskalig lermodell, han blippar omkring lite i ett cad/cam-program till hans är nöjd och avlägsnar sig sedan alldeles obemärkt samma väg han kom.
Så kommer det sig, när många solar gått upp och ned och många månar vandrat över himlen, att världen begåvas med modeller ingen begriper varifrån de kommer eller vart de ska. I produktion är de i alla fall. Onkel Benjamin har då sedan länge förflyktigats till en osynlig gas, svävande någonstans mitt i rummet, ständigt beredd att materialisera sig nästa gång han anser att det behövs. Hans verksamhet är alldeles bortom bilfabrikernas styrning och kontroll.
Ju mer jag tänker på onkel Benjamin desto mer logisk är han. Hur skulle annars något kunna bli och se ut som Pontiac Aztek, en bil för vilken det inte tycks finnas någon ansvarig? Trots efterspaningar? Onkel Benjamin, förstås!
I USA minns stora delar av befolkningen också med fasa den Ford Taurus som bestod av äggformer överallt, en bil som trist nog spreds i några exemplar även i Sverige. Den var onkel Benjamins.
Fortfarande byggs något som heter Jeep Compass, en av onkel Benjamins senaste meriter. Sannolikt är det inte mer än en tidsfråga innan Compassen pekar rakt in i evigheten.
Tre flugor i en smäll slog onkel Benjamin en dag när han ville vara effektiv. Det var när Peugeot 308 CC, Ford Focus CC och Renault Mégane CC skulle koncipieras.
Onkel Benjamin tittade in så som han brukar, han satte dit sitt kryss, han drog några linjer här och där samt kryddade anrättningen med att knyckla ihop papperet för att sedan veckla ut det igen och göra tre kopior.
Han har faktiskt varit i Italien också, onkel Benjamin, denna hemvist för så många sköna vehiklar. Fiat Multipla. Inte ett men två kryss. Mamma mia!
Jag hade förresten förmånen att känna onkel Benjamins omedelbara närvaro på presskonferensen när Renault Laguna Coupé visades före jul 2008. Det är en rasande snygg bil, tilltalande, diskret, mysig. Verkligen. Så vad hade onkel Benjamin där att göra?
En näsvis journalist ställde till chefsgarnityret frågan hur det kom sig att Renault, av alla sansade tillverkare, klämde fram den helstolliga Avantime för några år sedan. En tvådörrars lyxfamiljebuss, en motorvägarnas privatjet för fyra businessmen. Ingen fattade något av den bilen, utom möjligen de drygt 2 000 som köpte en Avantime innan störtdykningen var fullbordad, innan siffrorna på sista raden färgats slaktröda och en framtid som blivande klassikermodell var säkrad.
Lagunas produktchef såg brydd ut inför frågan men fann sig och svarade:
– Den? Den var mest ett infall vi fick!
Trodde han ja.