»Visa mig den bil som ritats på den berömda servetten«

 Jag brukar inte tro på berättelser om modeller som kommit till av ingenjörer och kreatörer liksom av en slump, i nattlampans sken när alla andra gått hem. Så romantisk är inte bilindustrin och har heller inte varit på ett bra tag.

Man får det gärna att låta som om man med den nya modellen sprungit på ett okänt grundämne, utan chefernas vetskap. Sedan visas den poetiskt påkomna plåtburken upp, får ett nickande gillande från förtjusta bossar och börsbärare och så blir det succé på marknaden. När tillverkningen avslutats kröns det hela med någonting som brukar kallas legendstatus, eller varför inte ett av vår tids allra värsta ord när det ska säga något om bilar: ikon.

Bilfolklore är full av dessa skrönor, av modeller och konstruktioner som ritats och framspånats på servetter och ölunderlägg på rökiga kaféer. Historien om Golf GTI till exempel, den brukar dyka upp med jämna mellanrum, att bilen egentligen aldrig var planerad utan var ett rent lyckoskott från några övertidsglada ingenjörer.

Tss, det är klart att den var planerad. I Volkswagens värld sker och skedde ingenting av en slump, utan att det fanns en stor karta med en väg framåt.

Enligt bilvärldens folklore skapade den också »den klass som bär dess namn«, som många uttrycker det. Stämmer inte heller. Möjligen var den först med efternamnet gti, men det fanns ju rader av snabba standardmodeller långt före Golf GTI.

Men tro inte att jag plötsligt är ute efter att såga Golf GTI, för det är jag inte. Det är en högst förträfflig bil alltjämt, men en egenskap som ingen kan ta ifrån den första generationen var dess enkla och alldeles uppriktiga körglädje för billig peng. I det avseendet var den långt, långt före sina tungfotade konkurrenter.

Detta berodde på att Golf GTI samtidigt var en helt okonstlad bil, en produkt av bästa sortens ingenjörsvetenskap. I den, inbillar jag mig, är ingenting riktigt bra förrän det också är enkelt. 

Jag kände något av samma fenomen i en av detta nummers jämförelsebilar, det kanske inte är någon tiotusenkronorsfråga att lista ut vilken. Med åren har jag märkt att ju mer bilarna laddas med grejer, desto mer längtar jag efter något som är bara »pure«, fritt från nonsens och som bibringar en känsla av att ha konstruerats med en tydlig vision.

Dagens bilar är knappast något man knyter samma sorts känslomässiga band till som förr. De är förvisso transportörer av oss själva men framför allt av en skrälldus teknik och det översvämmande fenomen som kallas infotainment. Ofta är det sådant vi förtjusas över, knapperiet, och inget större fel med det. Prylarna blir viktigare för vår tillfredsställelse av bilen än hur den med sina fyra hjul faktiskt lever, rör sig och kommunicerar. Lätt dövade kan vi åka omkring i nästan vad som helst, franskt, tyskt, japanskt eller italienskamerikanskt som vissa snart ska göra, bara vi har navigatorn mitt i synen och tv att slå på medan frugan handlar mjölken på ICA. Bara ungarna har sina skärmar i nackskydden och den universella nappen Facebook finns inom en tummes avstånd.

Låter det som om jag vore teknikfientlig? Det är jag inte. Men det vore förbenat kul att se hur bra, på riktigt, en bil kunde bli om man lade precis lika mycket krut på dess bas och rötter som man lägger på grenarna och frukterna. Som i första Golf GTI alltså.