The Duett in the Barn

Efter sex kilometers cykling rakt ut på landet en sommardag stannade vi. Matsäcken omfattade kaffe och tekakor med leverpastej och ost, en kombination jag av rondörskäl numera försöker lämna. Humlorna surrade, ängsgräset stod midjehögt och vi fikade lutade mot våra cyklar.

– En sådan där lada, sa min syster och pekade över fältet, hur många finns det inte? Faluröda, oansenliga, tysta. Tusentals.

– Och i hur många av dem står det inte en gammal bil? kontrade jag. Ibland drömmer jag om att lågflyga över landet en ljummen och ljus junikväll, när en stor hand har lyft taket av alla sådana byggnader och man kan titta ned. Det måste finnas hur många ladufynd som helst, fortfarande.

Kort tystnad. 

– Ska vi kolla?

Vi klev fram till den åldrade brädkatedralen, flyttade undan ett gammalt bord och lättade på en handsmidd, mjuknött hasp. Med viss känsla av brottslighet gnekade vi upp den stora, gistna dörren. I tre sekunder stod vi alldeles tysta, sedan brast vi ut i gapskratt.

Det stod en Volvo Duett där inne. En isblå Duett av årsmodell 1969, den sista. Duetten var dammig och med de obligatoriska kattspåren över karossen, men den var i nyskick. Det fanns inte en skråma på den. Träribborna i bagagerumsgolvet hade inte en enda repa, dörrplasten satt kvar och på vägmätaren läste jag 1 740 mil. Det var inte klokt. Jag tog några bilder, sedan slöt vi den stora porten och jag försökte glömma det hela. Det gick ju inte.

Jag har inte längre koll på hur många övergivna bilar jag snokat upp och plåtat under åren. De har stått i lador, uthus, gruvhål, bakom lider och gödselstackar. Vilken bilintresserad håller inte på på samma sätt, reser med radarn på maximalt spejarläge, drömmer om fyndet? Med tiden har jag blivit sjukligt vass på observationerna, det räcker oftast med en skymt i en tiondels sekund, ett kromblänk, ett karosshörn som sticker fram – och så är det bara att vända, åka och titta. Ibland stöter jag på bilar jag vill köpa rakt av, men mest är det fynd för arkivet – som sväller och svämmar över alla bräddar.

På nätet valsar skrönor och sanna historier om osannolika upptäckter. Den där med bilsamlingen i Portugal har du förstås hört, annars får du googla dig dit. I dagarna går innehållet i en i 50 år tillsluten lada på auktion i delstaten New York – och på närmare håll sker samma sak med en bilproppad lada utanför Örebro.

På en av öarna utanför Miami Beach var jag kameralös i ett »gated community« där en av jättekåkarna var övergiven, med trädgården insnärjd i buskage och lianer och där en Facel Vega halvvägs tittade fram ur en jordvall. Jag tror att det var en hk500. Helt sjukt, som det heter numera. Samma sak med den Maserati Sebring jag siktade under en presenning i Key West, men där hade jag smällan med mig och skrev om fyndet i Automobil 6.05.

Men egentligen spelar bilmodellen ingen roll. Det är atmosfären, helheten som sätter fantasin i rörelse och ristar sig i minnet. Med åren kan man passera fyndplatser längs vägen, ungefär som milstolpar, och konstatera att där var det tomt numera – eller att förfallet fortfarande pågår. Det senare är absolut att föredra.

Somliga slår mynt av vårt behov av nutidsarkeologi. Road & Track-skribenten Tom Cotter blev kändis med böcker som The Cobra in the Barn och The Cuda in the Barn, där redan titlarna kittlar spänningen. Cotters bilarkeologi är systematisk och givetvis belönande i ett land med så stor potential som usa: s. Han listar »20 bästa tipsen« för att göra fynden, allt från att koncentrera sitt sökande lördagar-söndagar, till vintersäsongen (när löven inte skymmer alla bortglömda godbitar i skogar och backar) eller, min favorit, »Kan jag använda din lada som fotobakgrund till min gamla bil«? Sedan är det bara att glutta in genom springorna.

Kanske är det den fråga jag ska ställa när jag repar mod och närmar mig det absoluta fyndet alla kategorier: Ferrarin som sedan slutet av 1950-talet är inmurad i garaget. Den bilen finns i Sverige, jag vet var men säger det inte. Där har den stått sedan den för över 50 år sedan var med i en olycka och fick sin i dag nästan ovärderliga kaross demolerad.

Jag bollar över till dig som läser – låt höra om ditt bästa garagefynd!