Tack och lov för alla felköp

Nu är det vår och i bilköpartarmen svider det mer än vanligt. Vi som har till yrke att upplysa folk om vilka kärror de ska titta närmare på och vilka de bör undvika har förstås aldrig trillat dit och gjort några usla affärer, inte sant?
Inte sant.

Vi går spikrakt

på duktiga minor med solsken och vilda förhoppningar i blick, vi också. Vi gör de där hopplösa utflykterna till någon avlägsen landsända bara för att titta på ett vrak nedsjunket bredvid ett mögelskadat uthus eftersom vi erfarit ett sug som bara kan botas på ett sätt. Vi också.
Vi har en armada goda skäl, bortförklaringar och enastående, hittills okända mikroteorier om blomstrande hushållsekonomi som ska få våra käresta på fall när köp stundar. Om ett halvår får vi garanterat igen pengarna, minst. Garanterat. Och så åker vi på bilköp, vi också.
Jag har inte längre någon aning om hur många bilar jag haft. Ett tag förde jag bok över dem, fotograferade dem och höll på, men det har gått mig överstyr. Inte för att jag haft så otroligt många bilar men för att jag helt enkelt har lite annat att göra också. Jag vet en som vid senaste minnesräkningen (den tog en halvtimme) kom upp i 89 vagnar och då är karln inte ens fyrtio fyllda.

Många usla köp

har det blivit. Många riktigt bra också, men vad är det för kul med dem? Det är kalkoninvesteringarna och skrothögarna som dröjer kvar. Många kanske tror att en motorjournalist omger sig med Porsche och Ferrari i långa rader hemma i garaget, men där är det mest gamla skidor, kartonger med urvuxna barnkläder, hockeypuckar i en påse, sorterade barndomsprylar som bara inte får slängas (menar såväl husets herre som dess regent när respektive kartonger kommer på tal en gång om året) - ja, sådant som folk som är som folk har i garaget. Tittar jag riktigt noga hittar jag en grön liten Triumph 1300 från 1969 också. Den betraktar jag alltjämt som ett bra köp så den lämnar vi därhän

Jag minns med

en nysning den kittfärgade (okej, ljusröd ton i skärmkanterna) Volkswagen 1964 jag köpte för en femhundring, den som läckte in avgaser så att min kära och jag efter fyra mil fick kasta oss ur som efter en omgång i rökbastun. I den snabbt hopkomna säljesannonsen skrev jag "VW typ 1. Verkligen inte att rekommendera." och blev totalt nedringd, samt fick en tusenlapp. Det var mikroteori det!
På denna teori spann jag vidare och tog en tvåtimmars bussresa till en håla dit det gick två bussar om dygnet för att titta på en Mercedes 220S 1963. Vittringen ville inte sluta. Fen-Mercedesen hade plankor tvåtum fyra i stället för bagagerumsgolv, stundtals bromsar och två dussin skotthål i dörrarna efter en lyckad raggarfest vid hålans bygdegård. Framför allt hade bilen vit ratt, det var den jag ville åt och slog förstås till - och sålde den två månader senare trehundra spänn upp. Nu var jag mogen för Nobelpris.

Till jobbet körde

jag en gång mina dåvarande lärarkompisar i en flott Renault 16TS 1973 med elektronisk varvräknare, automatlåda, pösig gång och en otrolig massa rost i de bakre regionerna. När låset till en av bakdörrarna föll ur föll dörren efter och sånär även en charmerande, lagom sträng franskafröken i rutig kjol med säkerhetsnål. Då fick jag säljtankar. Det blev en minusaffär på tvååfem, jag fick inte skaffa någon mer Renault och någon utmärkelse såg jag inte till.

Sedan var det

Saaben, en nittionia av första årsmodellen 1968, vackert lackerad i original pärmbeige och i enastående skick. Därom var både säljaren och jag rörande överens. I denna bredaxlade svensk for vår lilla familj, nyss begåvad med en son som placerats i en Akta Duo barnstol (det tryggaste valet 1984), på motorvägen utanför Ã-rebro när den temperatur-, väder- och omvärldsoroliga Triumphmotorn plötsligt gav upp sin sista suck. Sälja? Icke, det blev bogsering 16 mil hem, ett motorbyte och hundrafemtio mil senare ett nytt veritabelt ras. Denna gång i  bakaxeln. Mitt itu. På en framhjulsdriven bil. Största minuset hittills i den lilla summeringsbok jag inte längre för.
 

Kanske ska jag

ta upp vanan igen, försöka minnas allt som kommit och gått. Framför allt är jag övertygad om att du som kommit ända hit också har en del att bekänna. Gör en befriande insats för din själ:
Häng ut dig själv och dina bilar på vår avdelning Reader's collection här på hemsidan klicka här!
Fram med det bara, du är inte ensam och du ska se att det lättar.