Superbilarnas superbil

Jo jag har kört en och annan superbil, sådana som pryder garagealmanackor och sitter inom glas och ram på skrivborden hos kontorsråttor som behöver en ventil för sitt verkliga intresse, bortom vardagslivets tråk och tvång. Alltså det hopplöst drabbande bilintresset, det som pyser fram när man klämmer nästan vilken mansperson som helst på magen.
 

Gemensamt för superbilarna

vare sig de börjat på F, M eller L, är att man nalkats dem med största upprymdhet och skiljts från dem med ett "jaja, nog var det väldigt häftigt men tss, inte är väl det där någonting egentligen".
En skyddsmekanism antagligen. Visa mig rätt Ferrari eller Maserati eller Lambo i realtid och jag kan inte visa dig den snubbe som inte känner saliven rinna fram. Somliga lyckostar slår till, med ett rejält läder i ryggen eller i en anda av må det bära eller brista. Den senare kategorin kan jag bara beundra, den förra avundas.
 

En i mina ögon

suverän superbil har förföljt mig sedan jag såg en svartvit bild i december 1966, åtta och ett halvt år gammal. Numera ligger bilen mest i dvala men drabbar mig emellanåt som ett virus, som en djungelfeber.
Den får mig att ligga kallsvettig om nätterna med huvudet ekande av dess namn, ögonen flimrande av vilda syner av karossens förbipasserande, låga profil.
 

En bil ritad

av en herre jag tror heter (hette?) Ron Hickman, om vilken jag inte vet mer än att han heter (hette?) Ron Hickman. Jag tror också att den första laddningen bilar såldes i Frankrike, av alla ställen. Det hade kanske sin förklaring i bilens motorrum.
Den här lilla bilen, för det är en liten bil, sysselsatte mig genom ett helt mellanstadium då jag noggrant ritade dess profil, front och instrumenbrädor säkert 500 gånger i smyg på lektionerna. Det fanns inget läckrare; en säregen grodkaross och en träpanel med två runda mätare framför föraren och en linje med fyra småmätare vid sidan av, en hög mittkonsol och en växelspak som måste ha varit världens kortaste. Inte så konstigt, karossen var så himla låg att en längre sticka knappast fått plats.
 

Motorn låg bakom

ryggen förstås. Jag föreställde mig att det var en vrålande sak, en F3-motor eller varför inte något från F1? Det här bilmärket hade ju synnerliga kvalifikationer, tänkte jag med den förnumstighet blott en snart nioåring kan uppbringa. Den hade dock blott 78 hästkrafter men behövde knappt en enda till. Är inte det genialitet så säg.
Ramen var typisk för dess kreatör, en superlätt pjäs som såg ut som de användningsklara tandtrådshållare du numera kan köpa på Apoteket. Jag terroriserade min omgivning med denna bil, till den milda grad.
 

Min skolfröken, en

väldigt stor och väldigt förstående kvinna i blommiga kreationer, insåg min märkvärdiga passion i takt med att högarna av instrumentbrädor växte på skolbänken. En gång reste jag mig oförhappandes under en lektion, gick bort till fönstret och blickade mot gatan utanför. Fröken frågade "Är det Den?" rakt ut i klassrummet.
Och, tro det eller ej, en dag var det Den som for förbi! En grön, låg silhuett med ett läte som inte kan beskrivas på annat sätt än som, som - rasslande?! Det var Renaultsnurran från 16-modellen mellan bakskärmarna som just genom sitt rasslande gav sig till känna under gaspådraget där utanför.
Men vad gjorde det! Det visade sig att den fantastiska Bilen och dess elegante, nyblivne ägare hade lämnat av min äldsta syrra hemma efter en åktur! Vilken bil! Vilken syrra!
 

Att också jag

fick åka med ett par gånger gjorde ett intryck så impregnerande att det räckte för resten av mitt liv. Denna lilla genomglada och totalt oanvändbara bil som horder (nåja, det byggdes knappt 9 000 stycken) av sportbilsentusiaster sedan dess kastat sig över med drömmar, ambitioner och egna idéer till förbättringar och försköningar, den är i mina ögon alla tiders superbil.
Så tack ska du ha, Lotus Europa, för allt.