Bild
Nästa artikel
Sista rutan i rullen 1969
Publicerad 19 maj 2015
krönika
Man såg den ibland, oftast rentvättad, gnistrande i sin silverglans – men också med lantgårdslera upp över trösklarna. En krönika om drömbilen.
Lidköping, det var pappas distrikt. Han lagade trasiga djur åt bönderna runt Kinneviken och ute på Kållandshalvön. Ibland bar det ut på den ofantliga Västgötaslätten, jag och brorsan i baksätet, bagageutrymmet fullt av sjukreseväskorna med sprutor, slangar och stetoskop och så de jättelika stövlarna intill. Smådjurspraktik för vanliga husdjur hade han också, inrymd ett stenkast från Nya Stadens Torg.
Några kvarter bort tankade han på Uno-X, mackkedjan som 1959 startats av Arne Sandberg som kom ända från Trollhättan och som varje västgöte med självaktning gynnade. Denna dag fick pappas Commodore påfyllning. Den var vit, av 1967 års modell, den första. En lyxvagn i mina ögon. Vinyltak, fuskträpaneler, hallonröd, finsydd tygklädsel. Under den platta motorhuven spann en rak sexa. En vagn för veterinärer. Pappa körde tusentals mil varje år, bytte bil varannat.
Tanklocket fanns bakom luckan mitt på bakstammen, där aluminiumblaffan skiljde den nobla Commodore från de plebejiska Rekord som överbefolkade vägarna. Jag noterade två Opel till på macken den här dagen i ljuvlig vårbrytning, tidig april 1969. Vintern hade varit stenhård, nu hördes kvitter bland ännu bruna grenar, nu smalt drivorna och ännu var jag för ung för undra vart det vita tog vägen när så skedde.
Jag stod och fingrade på en moped, en hopfällbar italiensk historia i blått och vitt. Mackägaren sålde dem och påstod för pappa att de var nya flugan, italienska hopfällbara mopeder. Elvaåringens habegär infann sig men jag sade inget utan nöp med tumme och pekfinger på mopedsadelns orivna plastskydd, torrgasade gasvredet för att känna returfjäderns spänst, klickade på ljusreglaget. Så tog jag två Instamaticbilder på mopeden, en framifrån och en bakifrån.
Pappas kollega var tydligen också i närheten. Veterinär Löfstedt, han hette Fritiof men kallades Teddy och hans fru hette Hatty, eller kallades så i alla fall. Teddy och Hatty. Ibland var de hemma hos oss, när vi hade ”främmande”. Det hette så när huset var fullt av bekanta. Hatty, i minnet frammanar jag en elegant, blond dam i leopardmönster, tunt rött läppstift och skarpt veckad hatt. Det blev buller och skratt med främmat hemma. En av de andra damerna rökte cigarill som tog veckor att vädra ut ur vårt tobaksfria hem.
Löfstedts bil såg man här och var. Ibland hemma på gården där paret bodde intill bäcken Dofsan i Skara, kongenialt nog i det stora gula hus som numera är veterinärmuseum. Bilen vaktades av två Dobermann som enligt vittnesbörd var livsfarliga. Ibland stod bilen vid någon lantgård och hade vårlig lera ända upp till midjan, precis som pappas Commodore på någon annan lantgård. Ofta sågs den ute vid Axevalla travbana. Veterinär Löfstedt kollade häststatus före V5-loppen.
Jag åkte med honom dit en gång. ”Det gick över hundraåtti” upplyste jag min bäste kompis efter återkomsten till Skara. Något annat var det inte. Lite udda var den väl, bilen. Den hade inga stötfångare. Den hade ratt av trä. Det satt en dekal som såg ut ungefär som en målflagga i vindrutan. De kromade backspeglarna såg ut att ha full fart på framskärmarna även när bilen stod stilla.
Dörrarna var för konstiga, rätt upp skulle man öppna dem och sedan fick man åla in i bilen fast baklänges. Karossen såg gammaldags bullig ut. Det var liksom ögonbryn längs skärmarna, långa plåtveck, på motorhuven också. Backspegeln stod på instrumentpanelen, som på Saab och DKW.
Den var lite tuff, det var den. Tydligen speciell också. Löfstedts bil, sa folk, den är allt något extra. Tro det? Tacka vet jag den de bygger nu, tänkte jag. Den är modern, till skillnad från den här gamlingen. Från 1950-talet! Men jag tar väl en bild, det är ju bara en ruta kvar i rullen. Sedan kan jag lämna in den på framkallning och hämta alla tolv korten hos Rehns foto i Skara nästa fredag.
Några kvarter bort tankade han på Uno-X, mackkedjan som 1959 startats av Arne Sandberg som kom ända från Trollhättan och som varje västgöte med självaktning gynnade. Denna dag fick pappas Commodore påfyllning. Den var vit, av 1967 års modell, den första. En lyxvagn i mina ögon. Vinyltak, fuskträpaneler, hallonröd, finsydd tygklädsel. Under den platta motorhuven spann en rak sexa. En vagn för veterinärer. Pappa körde tusentals mil varje år, bytte bil varannat.
Tanklocket fanns bakom luckan mitt på bakstammen, där aluminiumblaffan skiljde den nobla Commodore från de plebejiska Rekord som överbefolkade vägarna. Jag noterade två Opel till på macken den här dagen i ljuvlig vårbrytning, tidig april 1969. Vintern hade varit stenhård, nu hördes kvitter bland ännu bruna grenar, nu smalt drivorna och ännu var jag för ung för undra vart det vita tog vägen när så skedde.
Jag stod och fingrade på en moped, en hopfällbar italiensk historia i blått och vitt. Mackägaren sålde dem och påstod för pappa att de var nya flugan, italienska hopfällbara mopeder. Elvaåringens habegär infann sig men jag sade inget utan nöp med tumme och pekfinger på mopedsadelns orivna plastskydd, torrgasade gasvredet för att känna returfjäderns spänst, klickade på ljusreglaget. Så tog jag två Instamaticbilder på mopeden, en framifrån och en bakifrån.
Pappas kollega var tydligen också i närheten. Veterinär Löfstedt, han hette Fritiof men kallades Teddy och hans fru hette Hatty, eller kallades så i alla fall. Teddy och Hatty. Ibland var de hemma hos oss, när vi hade ”främmande”. Det hette så när huset var fullt av bekanta. Hatty, i minnet frammanar jag en elegant, blond dam i leopardmönster, tunt rött läppstift och skarpt veckad hatt. Det blev buller och skratt med främmat hemma. En av de andra damerna rökte cigarill som tog veckor att vädra ut ur vårt tobaksfria hem.
Löfstedts bil såg man här och var. Ibland hemma på gården där paret bodde intill bäcken Dofsan i Skara, kongenialt nog i det stora gula hus som numera är veterinärmuseum. Bilen vaktades av två Dobermann som enligt vittnesbörd var livsfarliga. Ibland stod bilen vid någon lantgård och hade vårlig lera ända upp till midjan, precis som pappas Commodore på någon annan lantgård. Ofta sågs den ute vid Axevalla travbana. Veterinär Löfstedt kollade häststatus före V5-loppen.
Jag åkte med honom dit en gång. ”Det gick över hundraåtti” upplyste jag min bäste kompis efter återkomsten till Skara. Något annat var det inte. Lite udda var den väl, bilen. Den hade inga stötfångare. Den hade ratt av trä. Det satt en dekal som såg ut ungefär som en målflagga i vindrutan. De kromade backspeglarna såg ut att ha full fart på framskärmarna även när bilen stod stilla.
Dörrarna var för konstiga, rätt upp skulle man öppna dem och sedan fick man åla in i bilen fast baklänges. Karossen såg gammaldags bullig ut. Det var liksom ögonbryn längs skärmarna, långa plåtveck, på motorhuven också. Backspegeln stod på instrumentpanelen, som på Saab och DKW.
Den var lite tuff, det var den. Tydligen speciell också. Löfstedts bil, sa folk, den är allt något extra. Tro det? Tacka vet jag den de bygger nu, tänkte jag. Den är modern, till skillnad från den här gamlingen. Från 1950-talet! Men jag tar väl en bild, det är ju bara en ruta kvar i rullen. Sedan kan jag lämna in den på framkallning och hämta alla tolv korten hos Rehns foto i Skara nästa fredag.