Musikminnesmagi

Nu är det redan oktober och allt, ändå kan jag inte låta bli att minnas att ett av de säkraste vårtecknen dök även upp i år: Vägrenarnas flora av tilltrasslade band från kasserade kassetter. De fladdrade stolt i vinden ovanligt tidigt på säsongen, såg du det?

De var nog

tecken på vad som komma skulle, ty i min senaste fyndbil, köpt för några veckor sedan, finns sedan bilen var ny en radio med kassettbandspelare. Den är av Philips fabrikat, heter PLL någonting i efternamn och är försedd med ett item som var hot stuff 1985 - en digital stationsinställning för radion.

Man behöver alltså

inte ratta själv utan kan efter ett knapptryck följa sökfunktionens bläddrande på fm-skalan i ett sifferfönster. Fönstret är så litet att ett förstoringsglas borde ha medföljt, eller kanske följde med och sedan tappades bort någonstans. I vägrenen, troligen.
PLL är förstås rena medeltiden när dagens bilar har sina iPod-anslutningar, hårddiskar, satellitkontroller och allmänna rymdteknik, men den enkla glädjen i att åter kunna spela musikkassetter i bilen är för mig av återseendets typ. Eller återhörandets.

Så jag mindes

mitt livs första köp av ljudanläggning för bil. Anläggningen, eller ska vi säga kassettenheten, skulle appliceras i en vit och sexcylindrig Opel Rekord. Det var min första bil och jag behöll den i 21 år, kassettenheten också.

Det var inte utan möda jag fick apparaten på plats. Jag hade köpt den för 395 kronor på en lågpriskedja som numera försvunnit och vars namn jag glömt. Men det stod Mark ii på enheten så det var väl en evolutionsmodell för oss kräsna. Instrumentpanelens uttag var givetvis avsett för en större standard än den min Mark ii var byggd efter, men med hjälp av dubbelvikt, lagom hårt skumgummi anbringat ovanpå enheten fick jag den i ett slags spänn. Det blev ett provisorium som höll bilen ut, i över två decennier.

Sådant kom jag

att tänka på när hösten 2008 nyss anlänt och jag planlöst for runt i min nyköpta gamla bil. Så slog det mig att jag tillsammans med Mark ii skaffade en elegant kassettbandväska, en svart sak i något som såg ut som imiterad plast, med lock, knäpplås och prydliga fack för tolv band. Hade jag väskan kvar?

Hem till garaget

, banankartongsletande ett bra tag, tills där - under ett solskydd till en Opel Admiral, en ratt till en Triumph och intill en Kodak lådkamera i ett brunt tygfodral - där låg ju mitt svarta gamla musikminne.
Det såg lite solkigt ut, men knäpplåset öppnade sig snällt och minsann, alla mina kassettkamrater var påplats. Med darrande hand lyfte jag upp ett band och förde in det i Philips PLL någonting. Jag visste inte vad som var inspelat, om något var kvar eller om magnetismen utgått. Klisterlapparna på kassetternas sidor hade lossnat av ålder och låg i en hög i lådan.
Och nu kunde spelet börja.

Det började med

en hostning, tydligen från mig själv som ställt en kassettspelare intill en radio och på så sätt gjort en ljudupptagning via mikrofon. Primitivt värre. Det som följde var desto mer sofistikerat, ett av Kjell Alinges suveräna »Café Midnatt«-program från slutet av 1970-talet och antagligen en av de första spelningarna av Dire Straits i svensk radio. Alinge förklarade att det inte var Bob Dylan, inte Bruce Springsteen utan något nytt mitt emellan. »De gamla swingsultanerna skulle åka berg- occh dalbana i sina mausoleer om de bara visste vad som försiggick«, ungefär, och så kom Sultans of Swing med pillrig Knopflergitarr.

Låt efter låt

följde, program efter program, band efter band. Det var 1950-talsrock, Dr. Hook & The Medicine Show, den suveräna lp:n »Low« av David Bowie, disko på längden och tvären (förstås), 10 CC, Eddie & The Hot Rods, Mott the Hoople - you name it. Massor av magnetiserad kilobyte.
Här och där klipptes låtarna, så som det blev när man satt på helspänn vid radion och hoppades kunna fimpa inspelningen alldeles innan presentatören kom in - och misslyckades.

Ljudkvaliteten kommer och

går, låtarna svajar omkring i bilens högtalare och har ny prägel vid varje uppspelning. Samma stycke kan framstå som Rhapsody in Blue med fyra-fem olika dirigenter.
Mitt nygamla kassettnöje erbjuder så långt från det kliniskt perfekta ljud i moderna bilanläggningar man kan komma och är därför tämligen underbart. Verkligen inget för vägrenarna.