»Mest neråt men lite uppåt för USA-bilarna«

Carls Buick Park Avenue ägs av Carl och Pers AMC Pacer ägs av Per. Jag som höll på att köpa en fyrcylindrig Pontiac Tempest -63 (trelitersmotor och transaxel!) redan 1988 har ännu inte kommit till skott med livet som USA-bilsbilist. Inte en enda Caprice, Nova, Torino eller Town Car har varit in och vänt i mitt garage. Bittert.

Men att det snart är dags verkar allt mer uppenbart. Det kan inte vara en tillfällighet att två av de nya bilar som gjorde absolut starkast intryck på mig 2005 var amerikanska. En sen kväll i snöyra körde jag hem med Chrysler 300c Hemi awd och hade god lust att missa avfarten. De enda som hittills haft någon påtaglig nytta av DaimlerChrysler-alliansen är bilköparna som får nästan modern Mercedes-teknik förpackad i bekväma fritidskläder i stället för de strama tyska kostymerna.

Att Corvette C6 stod för den andra starka upplevelsen är enkelt att lista ut. Prestationen i vårt A-test talar för sig själv, precis som bilens blotta uppenbarelse. Kort, skarpskuren, laddad med bilglädje och 404 frustande hästkrafter sprungna ur sex liters cylindervolym - den kompositionen kommer att stå sig länge.

För övrigt är det inte
många positiva signaler från amerikansk bilindustri just nu. Att Corvette inte längre heter Chevrolet i förnamn är ett nog så tydligt tecken - och det är ändå att betrakta som positivt. Rättare sagt: att tidernas mest lyckade jänkarsportvagn utvecklas och tillverkas av en enhet i gm-familjen som är nära nog solitär är ingen slump. När »generalen« utfärdar koncernorder verkar det däremot mest bara bli galet.

Det kan exempelvis resultera i ett bilmärke som heter Saturn, eller i ett annat bilmärke som heter Daewoo fast det kallas Chevrolet. Det kan även resultera i att en liten svensk biltillverkare köps i tron att det är ett exklusivt varumärke som ska kunna konkurrera med tyska och japanska prestigebilar utan att några rimliga utvecklingspengar ställs till förfogande.

Ägna 20 minuter åt att surfa på www.buick.com eller www.pontiac.com och försök sedan känna förvåning över tillståndet i General Motors. Att koncernen sitter fast i svindyra sjukersättningsavtal och att dotterbolaget Delphi gör konkurs är illa nog, men att produkterna som ska återerövra hemmamarknaden väcker samma åtrå som stickade långkalsonger måste rimligen vara det långsiktigt största hotet.

Det sägs att Toyota är
så finansiellt starka att de skulle kunna köpa hela General Motors. Men vad skulle Toyota med GM att göra? Ingenting, naturligtvis. Det spås ändå att Toyota kommer att köra om gm som världens största biltillverkare under 2006.

Jag inser att Corvette C6 och Chrysler 300C egentligen inte är några relevanta markörer för tillståndet i USA:s bilindustri, men likafullt pekar de mot framtiden. Ingen av dem skäms för sitt amerikanska ursprung och ingen av dem behöver heller skämmas för sina egenskaper. Kurage, lust och seriositet är själva grunden för framgångsrikt bilbyggande.
Det bevisas på sätt och vis även av Ford Mustang GT - den tredje USA-bilen som gjorde intryck på Automobils redaktion 2005. Men den hann jag aldrig köra.