Klisterspänning över tid och rum

Jag misstänker att många Automobilläsare har ett förflutet som tiggare. Att de har varit lagom beskäftiga nioåriga gossar (knappast flickor i det här fallet) som stått vid bensinmackarnas kassadiskar och väntat på att föreståndarna i sina fladdriga firmaoveraller ska upptäcka dem så att de äntligen får haspla ur sig den fras de noga övat in på 17-tummarens banansadel utanför dörren:
»God dag. Finnes några dekaler?«
Jag tänkte väl det. Precis sådan var jag också. Längst ned är ju den mänskliga erfarenheten så ofta den samma, oavsett vart livets lekboll sedan studsat oss.

Nioårsålderns dekalsamlande resulterade

för mig i en försvarlig hög i den skokartong som var arkiv. Där låg summan av lyckade trålningar när jag terroriserat sönder samtliga mackar och andra potentiella klisterfirmor inom en mils radie. Av de senare fanns egentligen en enda i min stad, snabbt var jag ett namn och en plåga på firma Skara Motor. Skylten »Stängt« kunde plötsligt hängas upp i dörren halv elva på förmiddagen, noterade jag när jag skulle kliva in efter en stoppsladd.

Sedan blev detbytesaffärer på den lokala mikrobörsen borta vid gungställningen i lekparken. En Shell gick mot tre ic, Inköpscentralens märke som var på väg ut och skulle ersättas av OK. Nioåringen hade inget utrymme för den nostalgi som skulle plåga honom fyrtio år senare, en dekal på väg ut var i det närmaste värdelös. Precis som gamla bilar och gammalt junk i allmänhet var värdelöst, det här var 1960-tal och världen förväntades komma i ny årsmodell varje höst. Minst.
Vi bytte och bytte, en Koppartransdrake mot en bp-gubbe, vars nutida kult-status inte var uppfunnen ännu. bp var blott småmynt när affärerna om riktigt åtråvärda amerikanska grejer kom på tal. stp eller Pennzoil eller Valvoline, sådant.

Vad jag minns

var det väl ingen som förfasade sig över denna barnhandel med de slemma oljebolagens produkter, men när det flera år senare blev tal om ungefär samma deals med smurfar, Ninja Turtles och allt vad det hette, då skriade plötsligt moralpaniken ur varje vrå och ungarna var för evigt förtappade om de gick i fällan.
Ibland gick vi hem till Jörgen i stället, han som en dag frankt deklarerat »Nu ska jag också bli intresserad av bilar« (i stället för sin fördömda klarinett) och som, eftersom hans pappa var så tät, snabbt tiggde sig upp i drömgränsen 100 stycken Matchbox. Det var som i den där sedelärande dikten av Göran Palm, Frimärken heter den och jag vet inte om du har läst den men här kommer den i alla fall:
»Jag samlade frimärken.
Pappa gav mig 500.
Jag samlade inte frimärken mer.«
Han var inte så kul, Jörgen, han utförde aldrig det gräsrotsarbete som gjorde varje klisterlapperövring eller varje ny leksaksbil så belönande.

En kväll, jag var väl elva, kände jag att glöden höll på att falna. En sista gång höll jag upp rariteterna, några oklistrade spaningar från den tid som flytt. Där var en oval Esso vattendekal, blåvitröd med skört skyddspapper som till varje pris skulle undvikas att vikas för att behålla sitt värde. Ett bp-Zoom i röttsvartvitt och tjejen på vespan, stp-dekalerna som var så tuffa att klistra på cykelramen, Uno-X, Bardahl, GoodYear, Team Gulf, Castrol, Moon …
Långt senare, sommaren 1980, drabbades jag av återfall och stod åter vid bensinhandlarens disk.

Det var Shell

som under några månader körde en tävling via klistermärken med sex bilar på varje karta. Jag skaffade alla tre månadskartorna och gjorde som jag gjort 15 år tidigare - släppte ned dem i skokartongen. Härom dagen fiskade jag upp dem och upptäckte att juli månad 1980 omfattade godsaker som Mercedes 300 sl roadster, Alfa Romeo Spider, Saab Sonett tvåtakt, mga, Porsche 356 och Triumph tr2. Oklistrade allihop, förstås.

»Tävlingen bedöms av en jury vars beslut ej går att överklaga« stod det myndigt i instruktionerna, men ingenstans fanns någon upplysning om vad man kunde vinna efter att ha svarat rätt på tre frågor och givit en »fyndig motivering till vad som är det bästa med de svenska Shellstationerna«.
Det undrar jag om jag hade gått i land med som barn och absolut inte som snart femtioårig nioåring.