Ett bedrägligt begrepp av sin tid
Av alla floskler folk i bilbranschen rör sig med finns det en som irriterar särskilt mycket: design-DNA.
Den har dykt upp på senare år och används så fort en designer eller formgivare eller marknadsförare eller pressreleaseförfattare öppnar munnen, fattar pennan, knackar på tangentbordet. Eller så fort en webbredaktör på ett motororgan nödtorftigt maskerar en pressrelase från ett bilföretag och skickar ut den på sin hemsida som om det vore en på egen hand framgrävd, alldeles riktig artikel.
Design-DNA betyder att
den nya bilen har någon linje, en stil eller detalj som erinrar om någon tidigare modell och som den mer eller mindre observante betraktaren förhoppningsvis upptäcker. Annars får designern påpeka saken vid presentationen. Mycket luft blir det i sådant snack.
Ibland gäller design-DNA hela bilen; det mest uppenbara exemplet är väl Volkswagen New Beetle, vars inspiration en treåring med sunt nymornat bilintresse kan begripa. Rover 75 och Jaguar S-Type var närmast mutanter, lite gammalt och nytt design-DNA i en salig soppa.
Begrepp som "historiskt arv"
och "tradition" brukar surra i luften när design-DNA härjar. Hur j-ig den nya bilen än ser ut kan den ansvarige pennföraren tryggt luta sig tillbaka mot märkets historiebok och säga "Vi hade vattenfallsgrillen på 1952 års modell och nu var det äntligen dags att ta upp den igen".
Eller också bryter man DNA-kedjan å det grövsta och väntar på smällen från publiken. Kommer du ihåg Ford Scorpio 1993 och reaktionerna den väckte? "Who dunnit!" ropade engelska CAR i rubriken och radade upp sex-sju formansvariga på Ford som molokna fick stå till svars om fulingen. I Teknikens Värld, där jag jobbade då, kallade chefredaktören Björn Sundfeldt bilen "högrövat praktarsle", vilket var en högst träffande beskrivning men som fick delar av läsekretsen (den prudentliga) att greppa luren till redaktionen. Vad denna prudentliga, lurgreppande del inte visste var att Björn bara citerade ur en av svenska folkets mest lästa deckarserier, den om kommissarie Beck & co., författad av paret Sjöwall/Wahlöö och numera massakrerad intill oigenkännlighet av tyska tv-bolag. Inget design-DNA där inte.
Design-DNA förklarar
också varför Volvos formgivarchefer, som kommer och går med periodisk (jag höll på att skriva parodisk) regelbundenhet på formgivares vis, hellre pratar om det skandinaviska inflytandet över alstren. Och så kommer drapan: Skogen, ljuset, träden, barren, det enkla och inte utsmyckade - det är Skandinavien i formgivares ögon. Sådant bör vi associera Volvos bilar med för det var utgångspunkten när skisserandet började. Säger de. Om det handlade om design-DNA på riktigt skulle bilarna emellertid fortfarande se ut som Volvo 240 eller 740 och så kan ju Volvo inte ha det.
Tack och lov finns det folk som svär i kyrkan med lyckat resultat. En av dem är förstås Chris Bangle på BMW. När han började skrynkla till de klassiskt enkla linjer som kännetecknat BMW sedan akuträddningen i början av 1960-talet kom reaktionerna som ett brev på posten. Ingen bil har väl fått så mycket ovett som den 7-serie som presenterades xxxx. Tittarstorm var ordet, förståsigpåarna (ovanligt många när det gäller BMW:s former) gillade inte vad de såg.
Sedan följde nya
modeller slag i slag, vidareutvecklingar av 7-seriens design. Det var som om formgivarlaboratoriet i München drabbats av jästsvamp, men Bangle och hans mannar framhärdade. "Så här ska det se ut" - och visst har BMW fått rätt. Titta på försäljningssiffrorna. På lönsamheten. På statusen. På vad folk önskar sig: en BMW.
Jag är övertygad om att design-DNA lägger krokben snarare än fungerar som språngbräda. På skrivbordet ligger just nu bilder på Toyota iQ, en liten bil som kommer om något år eller så och som i mina ögon framkallar mer habegär än någon annan gjort under de senaste 25 åren.
Den har inget som helst bagage att släpa på, vare sig i konstruktion eller design, och det är precis vad som behövs i bilarna om vi alls ska kunna överföra några DNA i framtiden.
