En kvinnas doft

Stevie Wonder, det musikaliska underbarnet, är inte bara blind. Efter en otäck bilolycka i början av sjuttiotalet (nej, det var inte han som körde) saknar han också luktsinne. Hyrbilen han färdades i, en Mercury Marquis, krockade med en gammal Dodgelastbil och Wonder skadade sig så illa att han låg i koma i fyra dagar. När han vaknade upp igen fungerade inte längre hans näsa.

Anosmi heter tillståndet och är allvarligt inte bara för att för att man kan råka trycka i sig skämd mat. Luktsinnet är viktigare än så, tänk bara på hur doften av nybakade kanelbullar kan smälta det mest förhärdade hjärta eller hur nybryggt kaffe används i mäklarsvängen för att sälja fuskbyggen till överpriser. Lukter styr våra handlingar och utan dem saknar vi kompass i tillvaron.

Parfymtillverkarna är naturligtvis medvetna om detta. I deras laboratorier experimenterar män i välstrukna vita rockar med ämnen som ska få oss att falla handlöst för varandra och alstra allt fler barn till vår värld, barn som i sin tur kommer att locka makar med nya parfymer. Utan näsa förlorar vi känslornas kommunikation och det är vanligt att anosmi leder till depression.

Å andra sidan skulle anosmi ha varit en välsignelse för den som dristade sig att öppna bakluckan på min gamla BMW, en parant maskin omgiven av en grandios doft av bagagerumsmögel.

Historien började i en grotta under Sveavägen i Stockholm där en gnagarliknande säljare gnuggade händerna. Det här var strax efter Sveriges inträde i eu och med det hade det blivit fritt fram för skumraskföretagen att importera bilar från utlandet och sälja dem med god avans till intet ont anande knalltorskar.

En av dem var min far och han ville ha en BMW 7-serie. Gärna en med V8, för han hade läst i biltidningarna att det var den man skulle ha och i lysrörsdunklet nere i bilnasargrottan stod just en sådan, i Lang-version dessutom. Jag vet inte om det var benutrymmet, buffelskinnet eller champagnekylaren i baksätet som fällde avgörandet, men när han klev ut i dagsljuset igen hade han skrivit på ägarbeviset.

Redan då var bilen ett olfaktoriskt fenomen. I taket ovanför höger baksäte vittnade en stor brun fläck om den direktör som låtit sig skjutsas runt det tyska vägnätet, uppenbarligen puffande på en robust Cohibacigarr. Bouqueten var bedövande och lät sig inte påverkas ens när min far beväpnade sig med de allra mest pralinstinkande doftgranar.

Så småningom ärvde min syster bilen och hos henne förde den ett stillsamt liv vid Möckelns strand. När syster blev med tjänstebil förlorade BMW:n sin roll som dagistaxi och den blev stående, oälskad och övergiven. Barnen jublade, äntligen slapp de Cohibaförgiftas.

Vid den här tiden satt jag hemma i Stockholm och räknade på kombikalkyler. Beslutet hade mognat fram, jag skulle sluta köpa dumheter och skaffa mig ett praktiskt transportmedel. Finansieringsalternativ granskades och släpvagnsvikter synades.

Då ringde min reparationströtta syster och undrade om jag var intresserad av hennes bedagade bil. En cerebral kortslutning senare stod jag som ivrig friare och knackade på hennes dörr i Karlskoga och ögonblicket efter var den dementa donnan min. 

Våren kom och med den islossningen. Den eviga permafrosten i bakluckan släppte sitt grepp och livet spirade. I bakluckan alltså, där frodades en biotop av bibliska mått i den blöta bagagerumsisoleringen och den tilltagande vårvärmen gav ordentlig näring åt nya livsformer. Fram emot sommaren blev situationen ohållbar. All bagagerumsinredning åkte ut och brändes på bål, omgiven av en ivrig garagegrannmobb med facklor och högafflar i händerna. Gifterna steg mot himlen, solen slocknade och fåglar föll döda ner.

Donnan svarare med att sparka ratten ur händerna på mig. Efter nödlandningen på den lokala macken stod bilen och fläktremskved med en pinsam fläck stinkande servoolja under kjolen. En tafatt tätning senare rullade vi hemåt under ömsesidig tystnad och jag funderade på om vårt äktenskap var så vattentätt som jag inbillat mig.

Slutligen tröt tålamodet efter ett par varv runt Mantorp. Bakbromsarna hade börjat brinna; tanten var fet och de stackars skivorna hade ett övermäktigt uppdrag. Resan hem företogs med öppna fönster, så överväldigande var stanken av brända belägg. Skilsmässan var ett faktum och den allt tokigare tyska tanten ersattes av en svalt doftande japanska – ett förnuftsäktenskap!